Tennis nygamla

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Tennis-Band

Tennis tycks ha en förkärlek för tretakt. Eller jag tror åtminstone det är tretakt. Jag är en lyssnare, däremot inte en musiker. Klappklapp (fördröjning) klapp (fördröjning) klappklapp (fördröjning) klapp. Tretakt?

Hur som helst. Det genomsyrar parets musik tydligare än något annat. Förutom Alainas fantastiska röst då kanske. Ja, bandet är ett par. Alaina Moore och Patrick Riley. De kommer  från Denver. Deras senaste skiva Young And Old lyssnade jag på frekvent under en dramatisk period i mitt liv, en tidig höst. En tid då kärlek kom till mig i olika skepnader. Ambivalens, huvudbry, vägskäl.

Skivan är ett av förra årets absolut bästa verk, utan tvekan. Tennis har en otrolig förmåga att göra jämna album. Ett känslosvall som genomsyrar låt efter låt utan tveksamheter. Och det utan att på något sätt bli trist och enformigt. Och det märks inte minst nu när jag har börjat rota i deras äldre skapelser. Cape Dory är även den hemskt fin. Och det gläder mig verkligen när man återvänder till ett band. Hittar tillbaka och finner något nytt. Ser samma mönster i äldre verk och inser att man har mer att finna. Att uppleva. Så om du också bara har lyssnat på senaste, se då till att gräva lite.

2012 års bästa album

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Lyssna, betrakta, mys, minns det du tagit del av och ta igen det du missat.