Tiden var en tid, då jag fortfarande inhandlade CD-skivor. Oslo var staden. Det fanns ett värde i att ha skivan. Visst, jag lyssnade på en smidig liten ipod, men om skivan var bra så skulle den köpas och stå fint uppställd någonstans. På skrivbordet, i fönstret eller i hyllan. Om den var riktigt fin så riktades framsidan utåt. Precis som med böcker så ville jag tydligt visa upp min musiksmak. Det födde samtalsämnen. Ingav en känsla av gemenskap, om en eventuell besökare ansåg detsamma som mig, angående titeln som mötte dennes blick.
Någon till sa mig att bandet The National hade släppt ett fantastiskt album. En sen höstkväll såg jag till att lägga in det på min ipod. Jag stegade genom den grådaskiga omgivningen, en mörk vinterkväll, i Oslos innerstad. Fake Empire byggde upp en sorgsen storhet. De intensiva trummorna bet tag i mig. Ljudbilden var tät. Takten tycktes mig famla i mörkret. Som att den försökte finna sig själv. Söka upp något enkelriktat. Så blåses man plötsligt som av kanten. Tystnaden kom över en och man föll.
Slow show följer snart upp det underbara vemodet som trappats upp i albumets inledning. Sångaren Matt Berninger känns ärligt melankolisk i sin röst. Kärlek är ständigt närvarande. Den är fin och åtråvärd, men aldrig enkel, aldrig utan något trasigt.
You know I dreamed about you
for twenty-nine years before I saw you
You know I dreamed about you
I missed you for
for twenty-nine years – Slow Show (The National)
Jag tände en cigarett och drevs bort från de grå betongblocken. Stegen gick snabbare efter den upplyftande Apartment story och jag blev istället ängslig. Guest room planterade tårar i ögonen och jag önskade jag hade sprit att skölja ner allt med. Allt bortom musiken, som steg mot ytan och exploderade innanför pannan och bröstet och huden på mina fingrar. Musiken är en förstärkande faktor, som jag alltid har avgudat.
Något år senare visade Berninger just detta. Han stod på en av de mindre scenerna på Way out west och tryckte Boxer (+ några magiska spår från The Alligator) i ansiktet på oss. Varenda människa i publiken var i extas. Epifani. Jag har aldrig innan eller efteråt upplevt en konsert likt denna. Han stod där, bräcklig men stilig i svart kostym. En flaska vitt slank ner som vatten under konserten och varje ord han pressade mellan sina läppar gjorde ont i hans eget hjärta. Skräckslaget betraktade vi hur han tömde sig själv på livet, offrade sig själv på scen. Men vi hyllade honom. Skrek hysteriskt och ville berätta att vi förstod honom och att han plockar fram detsamma även hos oss. Att vi var tacksamma för det. Efteråt satt jag på marken med en lugnande cigarett och höll mig för pannan. Sånt man bara gör när någon vänt ut och in på en.
Boxer fick stå i fönstret, med framsidan riktad utåt. Om någon kände det jag kände angående The National, så ville jag att den personen skulle bli uppmärksammad på det vi delade. Att en sorts förståelse delas, som är svår att beskriva. Att vi kunde klappa om varandra och säga att vi förstår. Att det är vackert och att det hör livet till. Att man vill känna livet. Livet gör ont men det ska det kanske göra? Låt oss söka upp det onda! Möta det och begrunda, anamma, trotsa eller förstå det.
