Angående The National

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

THE NATIONAL

Tiden var en tid, då jag fortfarande inhandlade CD-skivor. Oslo var staden. Det fanns ett värde i att ha skivan. Visst, jag lyssnade på en smidig liten ipod, men om skivan var bra så skulle den köpas och stå fint uppställd någonstans. På skrivbordet, i fönstret eller i hyllan. Om den var riktigt fin så riktades framsidan utåt. Precis som med böcker så ville jag tydligt visa upp min musiksmak. Det födde samtalsämnen. Ingav en känsla av gemenskap, om en eventuell besökare ansåg detsamma som mig, angående titeln som mötte dennes blick.

Någon till sa mig att bandet The National hade släppt ett fantastiskt album. En sen höstkväll såg jag till att lägga in det på min ipod. Jag stegade genom den grådaskiga omgivningen, en mörk vinterkväll, i Oslos innerstad. Fake Empire byggde upp en sorgsen storhet. De intensiva trummorna bet tag i mig. Ljudbilden var tät. Takten tycktes mig famla i mörkret. Som att den försökte finna sig själv. Söka upp något enkelriktat. Så blåses man plötsligt som av kanten. Tystnaden kom över en och man föll.

Slow show följer snart upp det underbara vemodet som trappats upp i albumets inledning. Sångaren Matt Berninger känns ärligt melankolisk i sin röst. Kärlek är ständigt närvarande. Den är fin och åtråvärd, men aldrig enkel, aldrig utan något trasigt.

You know I dreamed about you
for twenty-nine years before I saw you
You know I dreamed about you
I missed you for
for twenty-nine years – Slow Show (The National)

Jag tände en cigarett och drevs bort från de grå betongblocken. Stegen gick snabbare efter den upplyftande Apartment story och jag blev istället ängslig. Guest room planterade tårar i ögonen och jag önskade jag hade sprit att skölja ner allt med. Allt bortom musiken, som steg mot ytan och exploderade innanför pannan och bröstet och huden på mina fingrar. Musiken är en förstärkande faktor, som jag alltid har avgudat.

Något år senare visade Berninger just detta. Han stod på en av de mindre scenerna på Way out west och tryckte Boxer (+ några magiska spår från The Alligator) i ansiktet på oss. Varenda människa i publiken var i extas. Epifani. Jag har aldrig innan eller efteråt upplevt en konsert likt denna. Han stod där, bräcklig men stilig i svart kostym. En flaska vitt slank ner som vatten under konserten och varje ord han pressade mellan sina läppar gjorde ont i hans eget hjärta. Skräckslaget betraktade vi hur han tömde sig själv på livet, offrade sig själv på scen. Men vi hyllade honom. Skrek hysteriskt och ville berätta att vi förstod honom och att han plockar fram detsamma även hos oss. Att vi var tacksamma för det. Efteråt satt jag på marken med en lugnande cigarett och höll mig för pannan. Sånt man bara gör när någon vänt ut och in på en.

Boxer fick stå i fönstret, med framsidan riktad utåt. Om någon kände det jag kände angående The National, så ville jag att den personen skulle bli uppmärksammad på det vi delade. Att en sorts förståelse delas, som är svår att beskriva. Att vi kunde klappa om varandra och säga att vi förstår. Att det är vackert och att det hör livet till. Att man vill känna livet. Livet gör ont men det ska det kanske göra? Låt oss söka upp det onda! Möta det och begrunda, anamma, trotsa eller förstå det.

Way out west, Stay out west och matkonceptet

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Mitt i festivalaugusti tog Populaermusik semester i en dryg vecka, varför en kommentar på Way out west fick lov att vänta.

Kommentaren får först kort gälla det absolut mest negativa med denna tillställning; fenomenet Stay out west. Tanken är i grunden fin, som syftar till att använda Göteborgs klubbar, kyrkor och museer, dels för att förlänga festen, dels för att kunna utöka det musikaliska programmet. Man ser framför sig ett trevligt urval platser och akter att välja mellan. Men vad händer? De 27000 betalande gästerna rusar efter sista spelningen ned på stan och ska fördelas mellan dessa och det är naturligtvis helt omöjligt. De som kommer in är de som lämnar Slottskogen redan innan kvällarnas sista, och ofta största, akter. Skulle man mot förmodan komma in någonstans har man sedan heller inte möjlighet att ta sig vidare till en annan spelning senare.

Å andra sidan så är det på sätt och vis ingen skillnad mot en festival i vanlig ordning. Man måste ju alltid göra sina små val, akter emellan. Men stämningen, den blir hätsk, stressig och lite trist. Jag har inte heller någon konkret idé som kan förbättra konceptet, annat än att låta festivalen hållas på festivalområdet.

Nåväl, nu till en av de mest positiva aspekterna. All mat som såldes på festivalområdet var helt vegetarisk. Utanför rådde svart marknad på grillad korv för de mest envisa. Det är såhär man får till stora strukturella förändringar i samhällen. Har individen plötsligt inte möjlighet att äta kött för att de med makt och pengar inte tillhandahåller kött, så äter den inte kött. Om ingen vill sälja kött så kan inte producenterna fortsätta att producera kött. Producenterna försvinner. Föredömligt, Way out west. 

Nästa inlägg kommer att handla om några utvalda akter, bl.a. The Black keys, Bon Iver och Kraftwerk. 

 

Sthlm music and arts, andra delen

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Tycktes jag något bitter i en stor del av förra inlägget gällande Stockholm music and arts? Del två blir en muntrare historia. Och det är artisternas förtjänst. Det gamla ersätts av det nya, samtida. Denna dag inleds med en räklangos och ett glas vitt; en livsnjutares festivalmåltid.

När jag sitter med lunchen i händerna inleder Anna von Hausswolff sin konsert. Utan att ha lyssnat på senaste skivan känns det jag hör direkt ögonbrynshöjande. Jag tänker Kate Bush med lite mer bas och tyngd i rösten. Orgel och pop, storslaget och behagligt. Det låter mycket tilltalande och jag inser snabbt att jag kommer att lyssna mer på skivan, Ceremony.

Någon timma senare är det dags att äntligen ta sig rejält långt fram vid scenen. Iamamiwhoami är en av programmets mest efterlängtade artister. Jag menar, som jag säkert nämnt flertalet gånger, att hon är en av Sveriges just nu mest intressanta artister. På vänster respektive höger sida om henne ställer fyra personer upp sig stadigt och allvarligt, iklädda bollkalle-kläder, dvs vit piké, vita shorts och vit keps. De sköter tekniken respektive stämmor. Till höger finns även en man klädd i svart och solglasögon, som under konserten gör precis ingenting. Mitt på scenen, bakom Jonna Lee, som hon heter, står en stor svart fyrkantig låda. Hon rör sig häftigt på scenen, självsäkert och innovativt i helvit dräkt. Snyggt, med fokuserad blick låter hon oss följa med i utvecklingen: den läskiga garndräkten som dyker upp i hennes videos kommer snart fram på scenen. Lådan förvandlas till vit samtidigt som Lee blir helsvart. Vidare tar dräkten över henne, hon fäktar omkring på scenen. Det är ett skådespel, med tillhörande fantastisk musik. Jag följer dramatiken med öppen mun, uppspärrade ögon och insuper den girigt och förnöjt. Såhär ska en konsertupplevelse vara, tänker jag.

Så komma vi till helgens sista spelning. Den är också den bästa, med ovanstående tvåa precis i hälarna. Björk är av eget slag, egen sort och ett fenomen så speciell och specifik att att hon tillhör en av världshistoriens största konstnärer. Att hon dock inte tillåter att allmänheten fotar under hennes konsert kan jag tycka är märkligt (förbjudet av den anledning att hon störs av det, samt att hon hellre ser att vi njuter av upplevelse än fotar den). På sätt och vis förståeligt, då det är jävligt trist med alla iphones som dyker upp framför en under konserten, men även väldigt motsägelsefullt. Varför ska inte fotografer få syssla med sitt skapande och sin kreativitet, bara för att det är hennes stund i rampljuset. Nåja, vi får hur som helst nöja oss med de ”officiella bilderna”. Nog om det. Björk ställer upp med en kvinnlig, isländs kör. De ser på ett väldigt fint sätt osäkra och försiktiga ut. Ansiktsuttrycken säger att de tycker att det är helt förbluffande att de står på scenen. Och vem skulle inte tycka det? Till vänster finner vi en man som sköter världens coolaste slagverk, till höger en man som sköter världens coolaste elektroniska musikutrustning. Bak: tre stora skärmar. Framför: Björk, samt en stor upphissbar, avlång och rundad bur, innehållande två elektriska pooler på varsin sida emellan vilka blixtrar slår på kommando. Mannen till höger använder en touchscreen med vilken han håller takten med denna denna bur till ett par tre låtar. Fruktansvärt häftigt. Obeskrivligt. Se fenomenet i videon nedan, filmat på plats (trots förbudet, gudskelov) då de framför Possibly maybe, ungefär där jag stod.

Helgen har slagit fast ett faktum. Visst fanns det bra musik förr, visst är det fint att lyssna på den även nu. Men musik, som så mycket annan populärkultur (dock inte all, naturligtvis), avnjuts oftast med fördel i sin samtid, inom dess kontext. Söndagen var överlägset bäst, inga konstigheter.

Nu får det vara nog, drar vidare mot Way out west…

Vi Drar till Landet

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Har du missat Hultsfred? Inte råd med Way out west? Inte riktigt orkar betongen på Popaganda? Eller kanske bara vill bege dig till en lite mysigare tillställning? Vi Drar till Landet är en skön liten musikfestival som för andra året utspelar sig i gemytliga miljöer i Koitjärvi utanför Kungsbacka den 20/7-21/7 och arrangeras av föreningen Kartong inn. Man kan bl.a. ta sig mellan orterna med en härlig liten chartrad buss. Klicka på bilden för att komma till hemsidan. Klicka här för att köpa den billiga biljetten.

Festivalens största namn är Loney, dear som jag uppskattar väldigt mycket. Han är galet mysig och hans gälla röst kommer att låta så väldigt fint ute i skogarna. Jag tycker att albumet Loney, noir från 2007 är hans finaste. Och I am John representerar den väldigt bra. Lyssna och titta nedan.