Edda Magnason spelar Monica Zetterlund

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Monica Z”Monica Z” har premiär i helgen. I huvudrollen ser vi musikern Edda Magnason, som gör sin första filmroll någonsin. 

Edda har aldrig tidigare spelat i en film. Ändå fick hon huvudrollen som Monica Zetterlund. Filmen hade smygpremiär på Way out west redan i sommar. På fredag visas den på biograferna runt om i landet.

Berättelsen skildrar ett år i Monica Zetterlunds liv. Musikern som är en av Sveriges absolut största genom tiderna. Hon spelade in en skiva i USA med Bill Evans och hängde med Marlon Brando och Peggy Lee. Hennes roll i filmen ”Utvandrarna” stod i kontrast till hennes vanliga deltagande i revyer. Och hon var en del av en konstnärsgrupp tillsammans med bland annat Povel Ramel, Hasse och Tage samt Gösta Ekman. Samtidigt led hon av scenskräck, alkoholmissbruk och skolios. Det senare ledde till ett tillstånd i rullstol. En rullstolen hon satt i, när hon dog i en brand 2005.

Lena Rehnberg är namnet på filmens producent. Tillsammans med regissören Per Fly, insåg hon tidigt hur delikat valet av huvudrollsinnehavare var. Vem kan egentligen spela Monica Zetterlund? Enligt Magasinet Filter råkade en vän till Lena befinna sig på Södra teatern, en kväll då Edda spelade. Hon såg genast många likheter med Monica: rösten, håret, stilen. Hon var medveten om Lenas jakt på den perfekta Monica och var därför inte sen med att tipsa via mobilen.

Edda blev erbjuden att provspela. En solskenshistoria senare blev hon erbjuden rollen. Hon beskrivs av motspelaren Sverrir Gudnason som en naturlig talang och hyllas av de flesta för sin rolltolkning. Likt Monica började hon som musiker, men har nu också hon inlett en eventuellt storslagen skådespelarkarriär.

De har redan innan premiären släppt filmens soundtrack, där ni kan höra Eddas versioner av ”Sakta vi går genom stan” och ”Trubbel”.

Edda Magnason – Monica Z – Musiken från filmen

Något som kan komma att hamna i skugga av Zetterlund-tolkningarna är såklart hennes egna musikaliska verk. Men även de förtjänar uppmärksamhet. Hennes sång i engelsk tappning har likheter med Jenny Wilson. Skarp men len röst. Självklar och attackerande pop. Skarpa körer. ”Blondie” från hennes andra album ”Goods” får representera.

Nytt album kommer nästa år.

Edda Magnason – Goods

Popaganda 2013

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Håkan

Trots att det har varit ett dåligt år för svenska festivaler (bland annat gick både Peace and Love-festivalen i Borlänge och Siesta-festivalen i Hässleholm i konkurs) så finns det ett intresse att titta på levande musik. Bevisligen åtminstone i de stora städerna, Way Out West i Göteborg slog publikrekord och Popaganda i Stockholm blev slutsålt. Det är det här som är den nya sortens festival, den pågår i stadsmiljö där man åker kommunalt fordon hem till sin lägenhet när konserterna är slut istället för att festa på en camping och sova i ett tält. Jag besökte den sistnämnde av festivalerna och upplevde både en trevlig stämning och såg både bra och dåliga konserter.

Trots att det redan skrivits på Populearmusik om Popaganda tänkte jag berätta om mina upplevelser av festivalen och koncentrera mig på de spelningar jag tittade på.

Noah and the Whale. Fredag 30/8 Klockan 19:45 på Stora Scen

Jag gick efter halva konserten och är kanske fel person att skriva om Noah and The Whales spelning men gör det ändå. Noah and the Whale är ett band jag inte är speciellt bekant med och efter denna spelning kommer jag knappast försöka bli mer insatt i deras musik. Det bjöds på snäll och slätstruken musik som saknar Belle and Sebastians melodier och mest av allt låter som ett avdankat Arcade Fire som tröttnat på att skriva bra låtar. Den stora massan verkade dock gilla den här lättillgängliga popen. Kanske är jag orättvis och kanske växte spelningen under andra halvan som jag inte såg men för mig var detta var detta en stor besvikelse.

El Perro Del Mar. Fredag 30/8 Klockan 20:45 på Lilla Scen

Jag är inte helt frälst på El Perro Del Mars senaste hyllade skiva Pale Fire utan föredrar hennes tidigare skivor. Trots detta fungerar hennes nya mer dansvänliga musik utmärkt live och en relativt stor publik har samlats för att höra Sarah Assprings fina röst. Dock så hörs den inte eftersom den är helt dränkt i reverb vilket är tråkigt. Med sig på scenen har hon enbart två medmusiker vilket jag också tycker är synd eftersom jag övertygad om att ett helt liveband skulle fått konserten att lyfta mer än den faktiskt gjorde. Dock så levererade Asspring en fin föreställning med mycket inlevelse och många bra låtar.

The XX. Fredag 30/8 Klockan 21:45 på Stora Scen

Ljudet var oerhört bra under hela The XXs spelning och ljusshowen kan jag inte beskriva som annat än perfektion. Deras luftiga arrangemang passade utmärkt på en stor scen framför fredagen största publik och jag verkade inte vara ensam av att få gåshud av deras musik. Ibland var tempot lite väl lågt och vissa låtar kändes för mediokra för sitt eget bästa men höjdpunkter som Islands och Intro gjorde detta till en fantastisk spelning.

Jens Lekman. Lördag 31/8 Klockan 17:15 på Stora Scen

Jag gillar Jens Lekmans musik mycket men tycker inte att senaste skivan I know what love isn`t är speciellt bra. Låtarna från denna skiva fungerade inte heller lika bra live som det äldre materialet utan kändes mest utdragna och långtråkiga. Bäst blev det i gamla låtar som The Opposite Of Hallelujah och Black Cab och överlag blev det en trevlig spelning (vilket även berodde på att solen tittade fram) men mest av allt kändes konserten som uppvärmning inför att Håkan Hellström senare skulle äntra samma scen.

Håkan Hellström. Lördag 31/8 på Stora Scen

Festivalens största bokning kan knappast ha gjort någon besviken. Spelningen inleddes med en avskalad version av Jag har vart i alla städer som successivt byggdes upp till den arenarock som resten av konserten till stor del handlade om. Under låtar som Det kommer aldrig vara över för mig och En midsommarnatts dröm kunde ingen stå still och trots att jag tycker det känns tröttsamt att höra uttjatade låtar som Ramlar och Känn ingen sorg för mig Göteborg imponerade Håkan Hellström stort på mig.

Jag har sett honom live ett tiotal gånger och frågan är ifall han någonsin varit bättre på scen än nu? Nya gitarristen Mattias Hellberg tror jag är en förtjänst till detta, hans sätt att spela gitarr och munspel fick Håkans band att låta bättre än på många år.

These New Puritans – Organ Eternal

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

I mitt förra inlägg här på Populaermusik våndades jag över alla de artister jag just var på väg att missa på årets upplaga av Way Out West. Efter att helgen passerat var jag såklart ändå tvungen att höra mig för med alla jag träffade på som deltagit vid festivalen hur hen, hen och hen, hade varit. – Levererade de som man trodde skulle leverera? – Hur fantastiska var The Knife? Vid ett av dessa samtal la personen i fråga extra stark betoning på sthese_new_puritans0itt beröm för These New Puritans spelning i Annedalskyrkan. Eftersom jag aldrig riktigt tagit mig tid för TNP, bestämde jag mig för att dra igång deras senaste, Field of Reeds på tåget till Uppsala igår. Höjdpunkten inträffade ungefär i mitten av albumet, då ”Organ Eternal” slingrade sig fram ur hörlurarna. Jag fastnade för instrumentationen, kombinationen av orgel och piano, som lät som någon form av modern barockmusik, och som tycktes innesluta mig i en musikalisk, dimfylld labyrint, vars lugn endast avbröts av de otroligt snygga effekter/underjordiska tjut som lagts på de flödande tonerna, och som till en början fick mig att förvirrat vrida på huvudet för att försöka hitta källan till dem.

Efter att ha sett videon märker jag att denna, ganska väl, matchar den visuella värld som uppstod framför mig; jag vill höra ”Organ Eternal” i det där tillståndet när man snurrat, så fort det går, med armarna utsträckta, runt runt, och när benen inte håller längre. Man faller till marken, kanske under trädkronorna vi ser i videon, och man ligger där, ser tillvaron snurra, och njuter av känslan av tyngdlöshet.

Sexism på WOW

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

sexism wowJournalisten Jonna Sima hade en fruktansvärd upplevelse på årets Way out west. Detta visar exakt hur viktigt det faktiskt är att arbeta mot sexism. 

Och angående artister som sjunger om bitches osv, som hon också nämner i texten: det är sådant som faktiskt skapar den här sortens beteende, legitimerar det. Inget snack. Klicka på bilden för att läsa hennes text om denna otäcka bilfärd med Alicia Keys manliga bandmedlemmar.

Har Way out west bra könsfördelning?

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

wayoutwestmerjamstallt

I helgen nalkas en av Sveriges största musikfestivaler – Way out west – i Göteborg. Och könsfördelningen verkar vara sådär. GP visar att 58% av akterna består av helt manliga konstellationer.

21% är mixade. 22% är helt kvinnliga. Förra året var däremot 73% helt manliga, så Way out west har onekligen tagit stora steg mot en mer jämställd musikscen. Några av årets mindre festivaler, såsom Stockholm music and arts och Popaganda har helt jämställda lineups eller fler kvinnliga akter. Det tycks vara de stora festivalerna som upplever det som svårt att lyckas med den jämna könsfördelningen. Som Bråvalla t.ex., där 83% av akterna var mansdominerade och 17% kvinnodominerade. Hemskt trista siffror. Intressant vore för övrigt att se hur många av de mixade akterna på Way out west som innefattar flest kvinnor respektive flest män.

Varför är det viktigt att påpeka dessa ojämna fördelningar? Jo. Musikbranschen är i grunden något manligt. Män startar skivbolag och män får därför spela in skivor. Män startar festivaler och manliga artister bokas därav. Naturligt blir därför att män som ser detta också vill sysselsätta sig inom dessa områden. Kvinnor däremot, ser inte samma givna plats. Varför? För att de inte ser kvinnor i dessa positioner. De kan inte på samma sätt identifiera sig med män. Kvinnor identifierar sig därför istället med sådana yrken som är kvinnodominerade. Ska vi inte då räkna antal kvinnor respektive män i de kvinnodominerade yrkena? kanske du frågar dig. Absolut, dock är det inte av samma vikt, eftersom kvinnodominerade yrken alltjämt är ickepreviligerade yrken. Dvs yrken som män, vilka är i maktposition, väljer bort. Eller yrken som hör ihop med föreställningar om t.ex. ”kvinnligt omhändertagande” eller ”kvinnlig ömhet”, såsom vårdyrken. Där däremot män sitter i de beslutande, mindre omhändertagande positioner, såsom läkarpositioner.

Synliggör vi kvinnorna i dessa musiksammanhang, så känner också andra kvinnor samhörighet med dessa positioner. Att ge sig in i branschen känns då inte lika främmande. Varpå fler kvinnor får spela in skivor. Fler kvinnor får spela på festivalerna. I en vacker framtid har vi då, med hjälp av att ifrågasätta könsfördelningarna, kanske bidragit till en förändring. En förändring som innebär att vi inte längre behöver räkna hur många akter som är kvinnliga respektive manliga. Därför fortsätter vi att räkna!

 

Klicka på bilden eller här för att läsa GP’s artikel om Way out west 

Klicka här för att läsa Jämställd festivals text om Bråvalla

Angel Haze

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Angel Haze

You niggas you ‘bout to be bitches

You bitches about to be Casper

Okej, så en av de bästa helgerna på det svenska festivalåret närmar sig med stormsteg, och under våren och sommaren har ett stort antal artister och band av ypperlig kvalitet stämplats på den färgglada pyramid som utgör Way Out Wests affisch 2013.

James Blake, Kendrick Lamar, Autre Ne Veut, och nu senast: Public Enemy. Scrollar man ned längs line-up:en på hemsidan kan man också glädjas över de många otroligt bra kvinnliga artister som kommer att spendera helgen i Göteborg: Grimes, El Perro Del Mar, The Knife, Taken By Trees, Cat Power, Julia Holter… Det är som att arrangörerna överträffat sig själva i sin förmåga att boka de där allra mest saftiga akterna, som jag så allra helst mest gärna vill se. Men, likt Azealia Banks, kommer jag inte att närvara på årets Way Out West. Jobbet kallar, och jag som alla andra som vill men inte kan vara där, får hoppas att SMHI:s prognos stämmer, och att vädret blir jäkligt nedrigt. “Fan, vad de måste lida där i leran framför The Knife just nu.”

Skämt åsido, så vill jag belysa ett namn som står i lite tråkigt medelstor storlek, ungefär i mitten av affischen: Angel Haze. Jag har alldeles nyligen börjat lyssna på, och falla för, denna intressanta rappare. Redan efter att ha hört bara ett par låtar insåg jag att det här, det är inget som finns i överflöd. Haze har förmågan att komponera sköna danshits, likt tidigare nämnda Banks, som New York och Werkin Girls (se video nedan) – men även låtar som släpper in lyssnaren i känsligare rum, som i smärtsamma Cleaning Out My Closet, vilken behandlar de många våldtäkter hon utsattes för som barn. Hon går rakt på sak i sina låtar, och förmedlar, utan att egentligen behöva sjunga det, att hon inte tar någon skit. Hon använder sig måhända av samma skrytsamma jargong som redan förmedlas på många andra håll inom hiphopen, men hon ger ett tillräckligt moget intryck för att installera respekt hos sin lyssnare redan innan boasten yttras, och med den råa rap-talang hon dessutom besitter, blir hon en av de artister jag sörjer allra mest över att missa i helgen.

Rodriguez på Music & arts

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Booklet-Orange-Poster-Version.indd

Likt Lune, som presenterades häromdagen, spelar Rodriguez Stockholm music and arts i helgen. Mannen som i solskensberättelsen Searching for sugarman i tiotals år varit enormt populär i Sydafrika, utan att veta om det. Ett hel nation som å andra sidan trodde att han dog redan på 70-talet. 

Roudriguez musik hade ett starkt motstånd i apartheids Sydafrika. Hans vinylskivor censurerades med hjälp av repor, då texterna ansågs olämpliga. Men musiken lyckades ändå överleva i form av insmugglade skivor och kopior. Han blev en stor popikon; alla lyssnade på Rodriguez. Dock var det ingen som visste något om artisten. Han var ett mysterium. Av skivomslagen framgick inte var han kom ifrån. Pga landet isolation var det samtidigt mycket svårt att ta reda på mer. I låttexterna fanns däremot ledtrådar som bl.a. indikerade hans härkomst. När då två fans vill söka reda på vad som hände med deras stora stjärna, inleder de ett stort detektivarbete. Detta leder till att de inte bara får veta vem han var och var han kom ifrån, utan också att han fortfarande lever.

I Detroit, där han bor, är det dock inte många som känner till honom, annat än som en kuf som jobbar på en byggarbetsplats. Att han är en stor popstjärna i Sydafrika, är det ingen som vet, än mindre han själv. I USA uteblev hans påtänkta musikkarriär. Snart beslutas att han ska resa till sin publik, för att spela på plats. Det måste finnas något häpnadsväckande fantastiskt över att få se sin favoritmusiker, som man länge trott varit död, framträda live. Många trodde inte det var sant, ens när han stod där framför dem.

Det är fantastiskt att han får sin efterlängtade upprättelse. Men när Rodriguez tjocka och fula skivbolagsgubbe i dokumentären sitter och påpekar att Bob Dylan är skit i jämförelse med hans artist, blir jag lite trött. Och jag ser nu framför mig hur han cashar in så galet mycket pengar, på nyutgivna vinyler (jag har köpt en, ja) och på konserter (jag ska se honom live, ja) osv. Denna man gjorde mig avigt inställd till det hela, i en biosalong i som i övrigt var i extas. Men å andra sidan, sympatiska Rodriguez vill man ju allt gott. Han har gjort väldigt fina album, men bor ändå i något ruttet kyffe och har knegat hela livet. Man får välja att se det fina i det här. Att han var ett soundtrack till de vita sydafrikanernas kamp mot apartheid. Att han är en död ikon – som lever.

Och nu är han känd över hela världen. Ska hålla två spelningar i Sverige i sommar. På Way out west senare i sommar och nu i helgen på Stockholm music and artsEfter dokumentärens stora framgångar och dess gripande berättelse kommer publiken att vara otroligt tillmötesgående. Stämningen kommer att vara jublande entusiastisk. Jag kommer att välja att glömma skivbolagsgubben och istället drömma om en kamp mot samhällets orättvisor. Om stordåd och osannolika berättelser. Jag kommer att delta i extasen.

____________________

I tillägg vill jag berätta att just när jag skrivit färdigt denna text, begav jag mig in till köket. Där råkade radion AV EN HÄNDELSE vara påslagen. Sommar i P1 hade just inletts och det var AV EN HÄNDELSE Malik Bendjelloul som sommarpratade. Dvs skaparen av dokumentären Searching for sugarman. Om du inte lyssnade, så tycker jag att du bör göra det. Då får du än bättre insikt i vem mannen Rodriguez är. Att han är mer ”audio than video”. Att han ger bort alla pengarna han tjänar i samband med hans plötsliga framgångar, till sina döttrar.

Du får också berättelsen bakom berättelsen. Maliks berättelse om hur skapandet av dokumentären gick till. Hur han snubblade sig fram i många år av framgångar och motgångar. Hur han AV EN HÄNDELSE befann sig i Palms springs vid rätt tillfälle. Hur han AV EN HÄNDELSE föll i en pool, vilket AV EN HÄNDELSE ledde till ett steg till i processen av detta skapande. Ja, han är smått vidskeplig. Dock tycker jag det tillför något till hela grejen. Det blir mysigt mirakulöst och sagolikt. Därför blir jag också så häpen av denna lilla HÄNDELSE, att jag fick för mig att skriva denna text precis i samband med att dokumentärens skapare höll sitt sommarprat. Och att radion råkade vara på, trots att jag inte lyssnade, trots att jag tänkt lyssna på någon annan podcast. Jag känner mig upplyft, eller rent av upplyst, frälst. Vilket mirakel!

Musiken i programmet är ruskigt bra. The Cure, Bob Dylan och naturligtvis massor av Rodriguez. Alla låttitlar börjar dessutom på i.

Klicka här för att lyssna på Spotify 

Klicka här för att lyssna på Mailk i sommar i P1

Savages – Shut Up

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

savages-band-pic

Jag får ett problem när jag ska skriva om Savages. Instinktivt vill jag hylla dem för det de gör, och för att de är tjejer som gör det. Jag vill säga att det finns få saker som gör mig så glad som att se en trummis som svänger med sin hästsvans, och en sångerska som har rött läppstift, med kaxigt kort frisyr, i samma konstellation. Men jag vet inte om det är att göra dem en tjänst att peka på att de är tjejer, egentligen. Det borde ju inte spela någon roll, och inte deras utseenden heller. Ifall medlemmarna i bandet tycker att jag gör dem en otjänst, så får jag väl vid något lämpligt tillfälle be dem om ursäkt, men jag kan inte låta bli att känna min respekt stiga till skyarna och magen fyllas med stolthet när jag ser band som Savages, och en stor del av anledningen till det är nog just för att de är tjejer. Kvinnor. Det senaste exemplet som jag kände samma sak för (och det var ju några år sen, när-kommer-nästa-album?!) var Warpaint, som jag fortfarande minns hur t-o-t-a-l-t överrumplad jag blev över, när jag såg dem live på Way Out West. Det finns bara inget som gör mitt musikhjärta gladare än när ett band, bestående exklusivt av tjejer, bara sparkar den patriarkala rockhistorien i dess metaforiska skrev och gör sin egen grej, och gör det jääävligt bra. För även om rock, eller post-punk, eller vad det nu mest lämpligt kallas, känns lite daterat och inaktuellt för mig, spelar det av någon anledning ingen roll när det gäller Savages. De flyter upp som en ensam bubbla, och kan inte liknas vid några andra. Jag trodde nog att jag, åtminstone på ett väldigt långt tag, inte skulle kunna gilla ett band bestående av gitarr, bas, trummor och sång. Men när det låter så här bra, och när det är ett gäng AScoola tjejer som levererar det, hur kan man då stå emot?