Noah & the whale // The xx

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Kvällens två största akter på Popaganda är Noah and the whale och The xxTvå väldigt olika band som onekligen kontrasterar varandra. Vi kommer att vandra från trallig känslostark pop i sommarglädjens tecken, till ett svart töcken som plockar ner oss och låter meddela att det faktiskt snart är höst.

NoahAndTheWhalePRTomOldham111011Minnet berättar att min första kontakt med Noah and the whale var låten ”2 atoms in a molecule”. Jag tänkte att det fasiken nästan är alltför gullig och härlig. Men vad skulle en göra, pophjärtat sögs fort in i detta frenetiska glädjefnatt till låt. ”Jocosta” följde, och där fanns lite mer vemod, substans. De har senare blivit tightare, långsammare och mer välproducerade, SÅKLART. Men det låter fortfarande härligt, med Velvet underground-influenser, t.ex. ”Wild thing”. Nu senast har de utkommit med skivan ”Heart of nowhere”, där låten med samma titel är en du bör ha koll på inför konserten. Gillar du att gå på en KUL konsert? Detta kommer bli KUL!

DEN HÄR kommer bli fetast. ”5 years time” HAHAWOHOOHOPPA!!

the xxThe xx låter bra, men saknar något. Deras sound blir lätt tomt, ihåligt och sömnigt. De saknar klimax. ”Chained” är en av deras bättre låtar, och detta för att den innefattar en tydlighet och struktur som bandet ofta annars saknar. Konserten kan bli magisk och stämningsfull, med rätt inställning, men jag är rädd att den blir sömnig. Ser de till att bjuda på en tung bas och snyggt ljus så kanske det dock går fint att kliva in i en sänka av cigaretter och häpnad. Så länge man inte kräver ett klimax som aldrig kommer att komma.

Får jag höra detta ikväll så är jag nöjd. Det är det bästa de har gjort. Låten börjar 1:33 in i klippet. ”Intro”:

Nick Cave and Warren Ellis presents Lawless Soundtrack

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Soundtracks och filmmusik är någonting som tilltalar mig mycket. Anledningen är att det många gånger har blivit så lyckat, jag tänker på Hans Appelqvists Sjunga slutet nu, Neil Youngs Dead Man, The Knifes Hannah med H -soundtrack samt Bob Dylans Pat Garrett and Billy The Kid. Nick Cave och Warren Ellis har gjort musik tillsammans enda sedan 1995 då Ellis blev tillfrågat att spela fiol på Nick Caves and The Bad Seeds fantastiska skiva Murder Ballads och förutom att Ellis efter detta blev en ordinarie medlem i Bad Seeds så har han dessutom tillsammans med Nick Cave skrivit filmmusik bland annat till det mycket uppmärksammade filmen The Proposition, en film jag inte tittat på men soundtracket har jag lyssnat på oräkneliga gånger. Soundtracket till The Proposition är otroligt fint där instrumentala stycken står i centrum där Ellis fiol möter Caves piano och skapar musik lika stark som den de båda lyckas skapa med Bad Seeds. Därför blev jag förväntansfull när jag fick höra att mer filmmusik skulle komma signerat Ellis och Cave, denna gång till en film vid namn Lawless.

Filmen är baserad på en novell skriven av Matt Bondurant som heter The Wettest County In The World och förutom att Nick Cave skrivit filmmusik har han dessutom varit aktiv i skapandet av filmen. Jag vet ingenting om varken filmen eller novellen och hur detta påverkat min uppfattning angående soundtracket vet jag inte, jag har lyssnat på skivan som ett traditionellt album och som någonting fristående från film och litteratur.

Musiken denna gång kan närmast beskrivas som den amerikanska södern, en blandning mellan call and response och bluegrass. Nick Cave sjunger på två låtar (tror jag åtminstone) och annars så turas Emmylou Harris, Ralph Stanley, Willie Nelson och Mark Lanegan att använda sig av mikrofonen. Med andra ord, några av världens bästa röster till kompet av arrangemang (skrivna av Cave och Ellis) som det verkligen märks är genomtänkta trots sin oftast sparsmakade uppsättning av instrument. Det är mycket akustiska gitarrer, tjutande fioler och ensamma röster som känns som ett perfekt soundtrack, om inte för filmen Lawless, så för hösten som är här.

Många höjdpunkter finns men jag måste nämna några. Hillbilly-versionen på Velvet Undergrounds White Light/White Heat är oemotståndlig, den hårda Burnin Hell är Nick Cave på sitt mest sadistiska humör, på den instrumentala End Crawl spelar Ellis så försiktigt på sin fiol han bara kan och på vackra Fire In The Blood sjunger Emmylou Harris bättre än på många år. Jag gillar variationen på skivan men trots olika gästsångare och att instrumentala stycken, covers och eget skrivit material blandas så känns det aldrig ojämnt eller splittrat, helheten blir istället större än de enskilda delarna. Lawless Soundtrack är inte bara en efterlängtat återkomst av Nick Cave och Warren Ellis, det är också en av årets bästa skivor.