Before sunrise – Scenen i musikbåset

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

before_sunrise

Before sunrise (Bara en natt) är en fantastiskt vacker romantisk berättelse från 1994. Filmen är ett underbart luftslott, och ett slags ideal för hur jag (och många andra) i yngre år föreställde mig att jag ville träffa min stora kärlek. Nu har jag sett den igen, och även om jag tycker lite mindre om den manliga karaktären denna gång, så är det fortfarande en otrolig film att drömma sig in i. 

Skådespelarna Ethan hawke och Julie Delpy stöter på varandra på ett tåg som går mellan Budapest och Paris. Han ska av i Wien och hon i Paris. Men deras konversation på tåget leder till att de beslutar att följas åt en natt i Wien, innan han ska vidare hem till USA och hon till Paris. De fattar snabbt tycke för varandra. Vi får följa dem genom gatorna, på tivoli, fik, parker och samtidigt ta del av deras till synes ändlösa prat om allt möjligt. De förälskar sig i varandra.

I scenen nedan står huvudkaraktärerna i ett musikbås i en skivaffär för att lyssna på Kath Blooms låt Come here. De ser båda på varandra om vartannat under tiden låten spelar. Deras blickar vågar aldrig riktigt mötas. Det är så hemskt vackert och man kan inte låta bli att avundas denna fina stund, där kärleken gör sig så synlig och tilltalande hoppfull. De vet knappt var de ska ta vägen i denna lilla situation, där allt de vill är att hålla om varandra. Musiken skapar en stämning som riktigt suger tag i bröstkorgen och förstärker det hela. Och sångerskans ord tillför ju sitt.

There’s a wind that blows in from the north,
And it says that loving takes its course.
Come here. Come here.
No I’m not impossible to touch,
I have never wanted you so much.
Come here. Come here.
Have I never laid down by your side?
Baby, let’s forget about this pride.
Come here. Come here.
Well, I’m in no hurry.
You don’t have to run away this time.
I know that you’re timid,
but it’s gonna be all right this time. – Kath Bloom

Girrrl collection

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Grrlcollection

”Riot grrrl-rörelsen föddes i mitten av 90-talet i Olympia och Portland, USA. Till en början var det en feministisk punkrörelse. Band som Bikini Kill, Bratmobile och Sleater Kinney var bland de första riot grrrl-banden. Rörelsen föddes ur en vilja att fler kvinnor ska ta plats och synas i kultursammanhang”

Livets ballaste rörelse med andra ord. Och Grrrl collection är en blogg som försöker upprätthålla den. Detta genom att presentera vad som skett, vilken musik som gjorts, samt vad som sker inom rörelsen idag. Gillar du punk, vill ha tips på bra musik som görs av andra än män, samt tycker att kvinnor generellt förtjänar mer plats i kultursammanhang, så tycker jag att du borde hålla koll på grrrlcollection.com. Musiken de presenterar är dock inte bara punk, så om du avskräcks av genren så kan du vara lugnt. Kika in genom att klicka på bilden ovan.

Rodriguez på Music & arts

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Booklet-Orange-Poster-Version.indd

Likt Lune, som presenterades häromdagen, spelar Rodriguez Stockholm music and arts i helgen. Mannen som i solskensberättelsen Searching for sugarman i tiotals år varit enormt populär i Sydafrika, utan att veta om det. Ett hel nation som å andra sidan trodde att han dog redan på 70-talet. 

Roudriguez musik hade ett starkt motstånd i apartheids Sydafrika. Hans vinylskivor censurerades med hjälp av repor, då texterna ansågs olämpliga. Men musiken lyckades ändå överleva i form av insmugglade skivor och kopior. Han blev en stor popikon; alla lyssnade på Rodriguez. Dock var det ingen som visste något om artisten. Han var ett mysterium. Av skivomslagen framgick inte var han kom ifrån. Pga landet isolation var det samtidigt mycket svårt att ta reda på mer. I låttexterna fanns däremot ledtrådar som bl.a. indikerade hans härkomst. När då två fans vill söka reda på vad som hände med deras stora stjärna, inleder de ett stort detektivarbete. Detta leder till att de inte bara får veta vem han var och var han kom ifrån, utan också att han fortfarande lever.

I Detroit, där han bor, är det dock inte många som känner till honom, annat än som en kuf som jobbar på en byggarbetsplats. Att han är en stor popstjärna i Sydafrika, är det ingen som vet, än mindre han själv. I USA uteblev hans påtänkta musikkarriär. Snart beslutas att han ska resa till sin publik, för att spela på plats. Det måste finnas något häpnadsväckande fantastiskt över att få se sin favoritmusiker, som man länge trott varit död, framträda live. Många trodde inte det var sant, ens när han stod där framför dem.

Det är fantastiskt att han får sin efterlängtade upprättelse. Men när Rodriguez tjocka och fula skivbolagsgubbe i dokumentären sitter och påpekar att Bob Dylan är skit i jämförelse med hans artist, blir jag lite trött. Och jag ser nu framför mig hur han cashar in så galet mycket pengar, på nyutgivna vinyler (jag har köpt en, ja) och på konserter (jag ska se honom live, ja) osv. Denna man gjorde mig avigt inställd till det hela, i en biosalong i som i övrigt var i extas. Men å andra sidan, sympatiska Rodriguez vill man ju allt gott. Han har gjort väldigt fina album, men bor ändå i något ruttet kyffe och har knegat hela livet. Man får välja att se det fina i det här. Att han var ett soundtrack till de vita sydafrikanernas kamp mot apartheid. Att han är en död ikon – som lever.

Och nu är han känd över hela världen. Ska hålla två spelningar i Sverige i sommar. På Way out west senare i sommar och nu i helgen på Stockholm music and artsEfter dokumentärens stora framgångar och dess gripande berättelse kommer publiken att vara otroligt tillmötesgående. Stämningen kommer att vara jublande entusiastisk. Jag kommer att välja att glömma skivbolagsgubben och istället drömma om en kamp mot samhällets orättvisor. Om stordåd och osannolika berättelser. Jag kommer att delta i extasen.

____________________

I tillägg vill jag berätta att just när jag skrivit färdigt denna text, begav jag mig in till köket. Där råkade radion AV EN HÄNDELSE vara påslagen. Sommar i P1 hade just inletts och det var AV EN HÄNDELSE Malik Bendjelloul som sommarpratade. Dvs skaparen av dokumentären Searching for sugarman. Om du inte lyssnade, så tycker jag att du bör göra det. Då får du än bättre insikt i vem mannen Rodriguez är. Att han är mer ”audio than video”. Att han ger bort alla pengarna han tjänar i samband med hans plötsliga framgångar, till sina döttrar.

Du får också berättelsen bakom berättelsen. Maliks berättelse om hur skapandet av dokumentären gick till. Hur han snubblade sig fram i många år av framgångar och motgångar. Hur han AV EN HÄNDELSE befann sig i Palms springs vid rätt tillfälle. Hur han AV EN HÄNDELSE föll i en pool, vilket AV EN HÄNDELSE ledde till ett steg till i processen av detta skapande. Ja, han är smått vidskeplig. Dock tycker jag det tillför något till hela grejen. Det blir mysigt mirakulöst och sagolikt. Därför blir jag också så häpen av denna lilla HÄNDELSE, att jag fick för mig att skriva denna text precis i samband med att dokumentärens skapare höll sitt sommarprat. Och att radion råkade vara på, trots att jag inte lyssnade, trots att jag tänkt lyssna på någon annan podcast. Jag känner mig upplyft, eller rent av upplyst, frälst. Vilket mirakel!

Musiken i programmet är ruskigt bra. The Cure, Bob Dylan och naturligtvis massor av Rodriguez. Alla låttitlar börjar dessutom på i.

Klicka här för att lyssna på Spotify 

Klicka här för att lyssna på Mailk i sommar i P1

Snygg sampling av Charli XCX

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

charli

 

 

 

 

 

 

 

Charli XCX skrev Icona pops låt I love it. Plats 15 på bollboardlistan i USA och listetta i Nya Zeeland för att nämna några av framgångarna. För ungefär en månad sedan släpptes dessutom en video till den. Finns att se nedan ifall du missat. Låtskrivaren har dessutom samplat Gold pandas låt You, eller gjort en cover, eller en egen version av den, om du så vill. Lagt på sång, kanske. Hur som helst. Den ständigt återkommande lo-fi-kungen Karl Fallkvist satt här ute i sommartorpet en natt i veckan, berusad av öl. På självaste ölets dag faktiskt, som är 17’e juli, fick jag veta via Icon i efterhand. Vi firade med andra ord öldagen på mycket respektabelt vis. Karl drog igång Charli XCXs You (ha ha ha) som den alltså heter. En skämslåt för honom tydligen. Men han älskar den. Jag tycker den är rätt fet. Gold pandas original dessutom. Lyssna på båda nedan. Kan nog bli ett trevligt helginslag.

<a href=”http://www.bloglovin.com/blog/3713586/?claim=rjc3fkztmu6″>Följ min blogg med Bloglovin</a>