Håkan skriver pophistoria

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

hakan_hellstrom-det_kommer_aldrig_va_over_for_mig (kopia)

Det kommer aldrig va över för mig har väl knappast undgått någon. Och att det låter så ruskigt bra. Omslaget är fantastiskt fint. Släppet är taktiskt placerat i samband med våren. Vilka fantastiskt vår- och sommarmelodier sen. Du kan gå din egen väg är en stillsamt stund: en sommardag som utspelar sig inom dig. Du vill ängsligt stanna kvar, tro på att den är sann, verklig. När lyktorna tänds är lika magisk också. Hoppet bara strömmar från gitarren i sin geniala enkelhet. Valborg, en ny Jag vet vilken dy hon har varit i.

Jag hoppar av glädje över att han hittat till en gammal synth. Satan va snyggt. Livets teater, Pistol etc. Som Ratata typ. De kärleksfulla och varma melodierna i Pistol antyder att han sökt sig tillbaka till sina tonår, hans känslor i 80- och 90-talet.

Denna vår serveras vi med den ena efter den andra givna vår- och sommarskivan. Och Det kommer aldrig va över för mig är en av dem. Vi kommer naturligtvis att överösas av dessa låter i den närmsta framtiden. Och jag övertygas än mer om att Håkan Hellström är vår tids lokala, nationella, svenska Bob Dylan. Mer rimligt vore kanske att hitta en svensk artist att jämföra med (man skulle kunna säga Lundell). Men det behövs inte. För det här är en Dylan, i mindre skala, i en svensk liten kontext. Och det gläder mig att jag får vara med om det. Klicka på bilden så hittar du till skivan. Se nu till att göra det- så att du inte missar när stor pophistoria skrivs.

Ulf Lundell – Rent Förbannat

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Man kan inte slockna om man inte har brunnit sjunger Lundell i Moln utan minnen, en av få låtar på nya skivan med en bra melodi och Neil Young-referensen får mig på gott humör. Jag funderar mycket på hans senaste bok Allt är i rörelse när jag lyssnar på Rent förbannat och jag hittar mycket likheter och tankar som återkommer. Detta är ju knappast något ovanligt hos Lundell, hans musik och böcker har alltid gått hand i hand men det är tydligt att Lundell hade mer att säga efter Allt är i rörelse och att Rent Förbannat kan ses som en fortsättning på boken. Han är lika ilsken på nya skivan som har var i boken. Han är förbannad på media, politiken, ja hela samhället. När ilskan är som mest påtaglig är det tunga gitarr-riff som hörs, annars är det många akustiska nummer och det är dem som är höjdpunkterna.

Rent Förbannat är en klar förbättring från senaste skivan Omaha och mycket intressantare. På sina ställen skulle jag till och med säga att det är en annorlunda skiva. Han skriver i Allt är i rörelse om hur han lyssnar på The Clash skiva Sandinista och kanske är det därifrån han fick inspirationen till att göra den märkliga sången 79%. Han skriver också i boken om hur han lyssnar på band som The National och Arcade Fire och kanske är det därifrån han fick inspirationen till en av skivans bästa låtar Eld i berget som har en ljudbild som är väldigt olik det Lundell tidigare spelat in. Mycket av skivan består av bredbent rock som jag inte orkar lyssna på (ungefär som på skivan Slugger) och albumet skulle mått bra av att kortats ner rejält men texterna är (som alltid) välskrivna, tankeväckande och bra. Jag gillar Lundells gnäll och balladen Nattvakten stjäl är den bästa låten han skrivit på många år.

Ett inlägg om Ulf Lundell

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Våren började ta i på allvar, träden började spricka upp, veckla ut sej i den allt varmare solen och sydvästen dundrade över Söders röda tak, bar med sej tillbaka det gamla hoppet, den gamla längtan som försvunnit med hösten, nu, igen… tillbaks och stadsborna smilade upp sig och tog små, mycket små, men ändå skutt på trottoarerna. Och jag satt i min fina stuga och undrade ivrigt vad den kommande sommaren skulle bli till

I Stockholmsommarens ära läser jag för stunden Ulf Lundells debutroman Jack. Berättelsen om Jack och hans vänner utspelar sig främst i 70-talets Stockholm, men som resultat av spontana måsteutflykter stundtals även i bl.a. Malmö och Gotland. De super och trippar och försöker finna någon att älska. Huvudpersonen pendlar mellan hatet mot arbetarsverige och kärleken till livsnjutarens bitterljuva liv. Som läsare får man lust att hänge sig till livet, skita i att jobba, ha sitt liv i en väska och att ena veckan övernatt hos en vän, nästa i en stuga utanför Visby, för att sedan spendera ett par månader i en villa på Värmdö. Äta ärtsoppa och dricka folköl, ha picknick på Djurgården och cykla långt som fan.

Lundell refererar ofta till denna fina berättelse i sin musik. Vargmåne är ett fint album som i motsvarighet till romanen ovan är hans musikaliska debut, med När duellen är över och Tillvarons hundar (Bente) som två av de absoluta höjdpunkterna, mest för att han sjunger om att han och hans vän ”vill ha någon att dela sin längtan med” och att ”kanske vi behöver nån som fångar oss i flykten gång på gång. Men min vän, behöver någon oss?” och för att han lovar att han ”ska rädda dig ifrån tillvarons hundar så att dom aldrig, så att dom aldrig mer får hugga dig”. Man fäller oundvikligt ner blicken och känner sig solidariskt tröstlös. Vackert, fint. Man vill hålla sig borta från arbetstillvarons instängda och fastkedjande följder. Jag tycker att raderna representerar boken på många sätt. I deras desperation efter att finna mening med tillvaron söker de tillsammans någon att vara med. Och finna något att ersätta arbetarens tillvaro med. Åh, livet!