Tindersticks – Across Six Leap Years

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFunky_null_455.jpg

Det hade helt undgått mig att finaste Tindersticks släppt en ny skiva. För att fira att bandet funnits i 21 år så har de valt att spela in några utvalda gamla låtar på nytt i lite annorlunda versioner. Albumet har spelats in i den klassiska Abbey Road-studion och produktionen går inte att klaga på. Dock så känns det lite tråkigt att inte få nya låtar och versionerna av Sleepy Song och A Night In gillar jag mer i sina ursprungsversioner. Trots detta är det en trevlig upplevelse att lyssna på Across Six Leap Years. Tindersticks är skickliga musiker, Stuart Staples sjunger lika bra som alltid och stråkarna är hypnotiska.

Nick Cave and The Bad Seeds – Push The Sky Away

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

nickcave-12.3.2012

Det tyska bandet Einstürzende Neubauten döpte en skiva till ”Silence is Sexy” i början av 2000-talet och det var befriande att höra den högljudda industrin ersättas av luftiga arrangemang, viskande sång och en tystnad som fyllde samma funktion som ackorden instrumenten spelade. Det låter som Nick Cave haft den gamla Bad Seeds-medlemmen Blixa Bargelds tanke om tystanden som någonting tilltalande i bakhuvudet under inspelningen av senaste skivan ”Push The Sky Away” för inte sedan ”The Boatsman`s Call” ifrån 1997 har Nick Cave spelat in musik så försiktig, avskalad och vacker. ”Push The Sky Away” låter som en naturlig uppföljare till ”The Boatsman`s Call” och ”No More Shall We Part” De skivorna Nick Cave släppte efter 2001 och fram till 2013 har haft många bra låtar men har som helheter känts ofokuserade.

”The Boatman`s Call och ”No More Shall We Part” är två skivor jag älskar men jag tycker att texterna på ”No More Shall We Part” ibland är för övertydliga av budskap och är på en ovanligt låg nivå för att vara skrivna av Nick Cave. I ena stunden är de högtidligt religiösa som psalmer och i andra stunder löjliga med sina berättelser om Computer geeks in the school house.

Detta har dock på nya skivan ersatts av mer raka iakttagelser av kärlek, sorg och det som pågår omkring oss som oftast beskrivs som livet. Nick Cave har insett att hans storhet idag handlar om ballader och att han inte behöver skrika som i Grinderman eller Birthday Party för att bli hörd.

Albumet innehåller stråkar så vackra att Tindersticks skulle bli avundsjuka och ett sparsmakat pianospel som är grunden för att låta Nick Caves sång ta störst fokus högst upp i mixningen. De 9 låtarna håller oerhört hög klass och kompletterar varandra vilket gör att de fungerar bäst att höras i albumformatet. Att höra underbara Wide Lovley Eyes och Waters Edge efter varandra är som att se Djurgården vinna fotbollen överlägset två matcher i rad, det känns overkligt men i Nick Caves fall är det en realitet som får mig att inse popmusikens oerhörda kraft. ”Push The Sky Away” är ett album jag inte kan sluta lyssna på och jag är övertygad om att det här är musik lika angelägen idag som om hundra år.

Nick Cave and The Bad Seeds – Jubilee Street

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

NickCave

Den 18:e februari kommer Nick Cave och The Bad Seeds nya skiva Push the sky away och väntan är helt olidlig. Under 2000-talet tycker jag att Nick Cave har givit ett något förvirrat intryck, han har spelat in skivor som spretat i olika riktningar, ofta innehållandes några bra låtar men som helheter långt ifrån de mästerverk han tidigare skämt bort hos med som Murder Ballads, Let Love in och The Boatsmans Call. Kanske beror detta på att Blixa Bargeld valde att hoppa av Bad Seeds, kanske var hans medverkan mer betydelsefull än jag vid en första anblick hade trott och när jag förra året hörde att även Mick Harvey skulle lämna bandet blev oron stor. En oro som dock helt försvunnit i och med att jag hörde nya singeln Jubilee Street. Det är en ballad som skulle kunna varit tagen ifrån And no more shall we be apart eller Boatsmans Call innehållandes en oerhört snygg gitarr och stråkar som skulle kunnat vara signerade Tindersticks.

Saint Etienne – Words and music by Saint Etienne

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Jag har aldrig köpt Saint Etiennes koncept fullt ut. Jag har gillat många enskilda låtar och visst gillar jag både debuten Foxbase Alpha och ljuvliga Finisterre som album betraktade men mitt hjärta bultade aldrig lika starkt för Saint Etienne som till exempel för Broder Daniel, Neutral milk hotel, Bear Quartet och andra band som hjälpte till att forma 90-talets musikscen (åtminstone för mig). Detta förändrades dock för bara tre år sedan då jag från ingenstans hörde Saint Etiennes då nya singel Method of Modern Love och blev förälskad i låten. Method of Modern Love är en av de bästa poplåtarna jag hört i hela mitt liv, lika direkt som Be My Baby med Ronettes och med en melodi som skulle kunnat vara skriven av Stephin Merritt på den tiden då han kunde skriva bra popmusik. Sedan dess har jag väntat på Saint Etiennes nya skiva med höga förväntningar, förväntningar som infriades med råge.

Man skulle kunna tro att medlemmarna i Saint Etienne på sitt nionde studioalbum skulle börja tröttna på att försöka skriva den perfekta poplåten men Word and music by Saint Etienne låter förvånade naiv och ungdomlig, som ett band som precis upptäckt glädjen med popmusik. Skivan inleds med en låt med titeln Over the border som får mig att tänka på Tindersticks senaste skiva The Something Rain. The Something Rain öppnas med låten Chocolate som handlar om den perfekta fredagskvällen. Låten fungerar perfekt som en programförklaring av skivan och för att ringa in det viktiga för Tindersticks som band betraktat när Stuart Staple berättar om det väsentliga för en bra kväll.

På samma sätt fungerar Over the border som öppning på Words and music by Saint Etienne. Sarah Cracknell berättar om hur hon som tioåring ville upptäcka världen och började göra detta genom Top of the pops som atlas. Hon berättar om sin relation till popmusik mellan de fina refrängerna. Over The Border är en perfekt föraning på vad som ska komma, speciellt när Pet Shop Boys körerna kommer in och övertygar mig om att detta kommer bli riktigt jäkla bra.

Redan i andra låten, den fantastiska I`ve got your music så frågar jag mig ifall Saint Etienne någonsin låtit så här bra? Det låter så enkelt och självklart, så modernt men ändå retro och framförallt sjunger Sarah bättre än någonsin. Sarah minns tillbaka när hon var sjutton år gammal i When I Was seventeen, i redan nämnda Over the border berättar hon om första singeln hon köpte och Tonight är den perfekta tonårsseneraden. En sådan där låt där man aldrig vill att trancebasen ska ta slut och natten likaså. Trots ämnena så känns musiken aldrig sentimental och nostalgisk, tvärtom får den mig att känna att nuet är det viktiga.

Bra låtar överglänser varandra gång på gång, okej, Record Doctor har en ganska löjlig text men är skivans enda svaga spår och det förlåter jag i höjdpunkten I Threw It all away som är en ballad som är en stark kontrast till restan av skivan med sitt tempo, fraseringen i sången och det annorlunda arrangemanget. En låt som gör mig tagen och får mig att tänka på Method of Modern love, den är lika beroendeframkallande fast på ett helt annat sätt.

Det är en sorglig kärlekslåt av samma kaliber som Bob Dylans sång med samma titel och en av Saint Etiennes bästa låtar någonsin på deras bästa skiva hittills. Words and music by Saint Etienne är en kärleksförklaring till musiken som helhet. Skivan är nördigt popteoretisk med alla referenser och refränger som går: Tonight when the lights are going down, I will surrender to the sound…och jag kan inte annat än att älska detta. Det här är popmusik på blodigt allvar och jag undrar vem som egentligen behöver The Embassy när Saint Etienne finns?