Daughter, Debaser Strand

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Daughter, Debaser Strand 9/11

Humör och stämning: Städat och glatt, trots evighetslång garderobskö och hemska pelare som skymde sikten för scenen (och en viss besvikelse över saknaden av pingisbord i lokalen.)

picstitch

Första gången jag hörde Daughter var på Hultsfredsfestivalen i somras, då precis som nu var det påfallande att alla i publiken föll handlöst för sångerskan Elena Tonras charm. Hon blir så överväldigad av publikens gensvar att det bara bubblar fnitter ur henne, om än lite mer kontrollerat nu än för ett halvår sedan. Bakom den svarta luggen och hela bandet, finns en stor ödmjukhet. Just detta och den blygsamma men ändå tydliga framtoningen gör hela konserten så fantastisk. Musiken bygger upp en mäktig känsla med de dova tonerna som påminner om The XX. Tillsammans med ljuset som skapar glimmer på väggarna återkommer känslan av att vi befinner oss i en undervattensmiljö. Det dånar behagligt i öronen och jag kan inte tänka mig ett bättre november-sound just nu. Ett slutsålt Debaser Strand ger dundrande applåder efter att ”Home” från The wild youth  EP:n spelats. Som avslutning och extraextranummer spelas en mycket fin version av Daft Punks ”Get Lucky”. Efteråt säger vi det om och om igen till varandra – den här kvinnans röst är helt makalös.

Warpaint

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

warpaint2För tre år sedan dök Warpaint upp från Los Angeles bilvänliga kvarter. Debutalbumet pendlar effektfullt. En hård första halva, med stor bas-fest, möts av en mer finstämd andra. Nu har de släppt ny singel, som följs upp av deras andra album i januari.

En enslig basgång, som kunde ha varit The XX’s, inleder deras debutalbum ”The Fool”. Lyssnaren omsluts genast av ett lent mörker. Nästa basgång kunde lika gärna ha titulerats de gamla kristna grunge-fjantarna Creed. Men Warpaint visar gubbarna hur man använder basgången ifråga smartare. I den tredje basgången, ”Undertow”,  växer storheten. Men det är först i samband med ”Bees” den verkliga ondskan tar över ögonens hinnor. Pannan borras ner i trottoaren. Du känner dig cool. Men ”Shadows” är skivans kanske snyggaste spår. Andra halvan är något sömnig, men istället väldigt fin.

Albumet pendlar mellan att vara häftigt till att vara vackert. Motpolerna genomsyras av stilfullt mörker. Och beskrivningen kan dessutom tillämpas på nya singeln ”Love is to die”, där de nog har vässat ljudbilden ytterligare.

Lyssna på Spotify här, eller youtube nedan. Nya albumet dyker upp i januari.

http://www.youtube.com/watch?v=OnuFYYJHaY0

Popaganda 2013

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Håkan

Trots att det har varit ett dåligt år för svenska festivaler (bland annat gick både Peace and Love-festivalen i Borlänge och Siesta-festivalen i Hässleholm i konkurs) så finns det ett intresse att titta på levande musik. Bevisligen åtminstone i de stora städerna, Way Out West i Göteborg slog publikrekord och Popaganda i Stockholm blev slutsålt. Det är det här som är den nya sortens festival, den pågår i stadsmiljö där man åker kommunalt fordon hem till sin lägenhet när konserterna är slut istället för att festa på en camping och sova i ett tält. Jag besökte den sistnämnde av festivalerna och upplevde både en trevlig stämning och såg både bra och dåliga konserter.

Trots att det redan skrivits på Populearmusik om Popaganda tänkte jag berätta om mina upplevelser av festivalen och koncentrera mig på de spelningar jag tittade på.

Noah and the Whale. Fredag 30/8 Klockan 19:45 på Stora Scen

Jag gick efter halva konserten och är kanske fel person att skriva om Noah and The Whales spelning men gör det ändå. Noah and the Whale är ett band jag inte är speciellt bekant med och efter denna spelning kommer jag knappast försöka bli mer insatt i deras musik. Det bjöds på snäll och slätstruken musik som saknar Belle and Sebastians melodier och mest av allt låter som ett avdankat Arcade Fire som tröttnat på att skriva bra låtar. Den stora massan verkade dock gilla den här lättillgängliga popen. Kanske är jag orättvis och kanske växte spelningen under andra halvan som jag inte såg men för mig var detta var detta en stor besvikelse.

El Perro Del Mar. Fredag 30/8 Klockan 20:45 på Lilla Scen

Jag är inte helt frälst på El Perro Del Mars senaste hyllade skiva Pale Fire utan föredrar hennes tidigare skivor. Trots detta fungerar hennes nya mer dansvänliga musik utmärkt live och en relativt stor publik har samlats för att höra Sarah Assprings fina röst. Dock så hörs den inte eftersom den är helt dränkt i reverb vilket är tråkigt. Med sig på scenen har hon enbart två medmusiker vilket jag också tycker är synd eftersom jag övertygad om att ett helt liveband skulle fått konserten att lyfta mer än den faktiskt gjorde. Dock så levererade Asspring en fin föreställning med mycket inlevelse och många bra låtar.

The XX. Fredag 30/8 Klockan 21:45 på Stora Scen

Ljudet var oerhört bra under hela The XXs spelning och ljusshowen kan jag inte beskriva som annat än perfektion. Deras luftiga arrangemang passade utmärkt på en stor scen framför fredagen största publik och jag verkade inte vara ensam av att få gåshud av deras musik. Ibland var tempot lite väl lågt och vissa låtar kändes för mediokra för sitt eget bästa men höjdpunkter som Islands och Intro gjorde detta till en fantastisk spelning.

Jens Lekman. Lördag 31/8 Klockan 17:15 på Stora Scen

Jag gillar Jens Lekmans musik mycket men tycker inte att senaste skivan I know what love isn`t är speciellt bra. Låtarna från denna skiva fungerade inte heller lika bra live som det äldre materialet utan kändes mest utdragna och långtråkiga. Bäst blev det i gamla låtar som The Opposite Of Hallelujah och Black Cab och överlag blev det en trevlig spelning (vilket även berodde på att solen tittade fram) men mest av allt kändes konserten som uppvärmning inför att Håkan Hellström senare skulle äntra samma scen.

Håkan Hellström. Lördag 31/8 på Stora Scen

Festivalens största bokning kan knappast ha gjort någon besviken. Spelningen inleddes med en avskalad version av Jag har vart i alla städer som successivt byggdes upp till den arenarock som resten av konserten till stor del handlade om. Under låtar som Det kommer aldrig vara över för mig och En midsommarnatts dröm kunde ingen stå still och trots att jag tycker det känns tröttsamt att höra uttjatade låtar som Ramlar och Känn ingen sorg för mig Göteborg imponerade Håkan Hellström stort på mig.

Jag har sett honom live ett tiotal gånger och frågan är ifall han någonsin varit bättre på scen än nu? Nya gitarristen Mattias Hellberg tror jag är en förtjänst till detta, hans sätt att spela gitarr och munspel fick Håkans band att låta bättre än på många år.

Möte med Lune på Strand

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

LUNE PÅ STRANDNär The XX spelat färdigt på Popaganda tog vi oss till Debaser Hornstull Strand, där Lune höll dj-set.

Givet är att hon och hennes långhårige kompanjon inte kör ett sedvanligt sådant, utan istället bl.a. sjunger låten ”Leave the world behind” live och, precis som på deras konsert på Stockholm music and arts, strör guldglitter över oss som som dansar med deras långa sil/håv. Låten framförs dessutom nästan omärkbart där hon sitter på scenen. Knappt någon har uppmärksammat hennes närvaro och få förstår att någon sjunger live.

Vi tar oss fram för att hälsa och förmedla några välmenande ord, varpå hon i leende tystnad high-fivar oss en efter en. Detta med samma kanske påtända, myströtta blick hon har under sina framträdanden. Resten av deras set spenderar de ute på dansgolvet. De driver omkring, dricker öl och härjar med alla andra. Bra kväll!

Här kommer låten ”Leave the world behind”. I videon lämnar snubbarna i Swedish house mafia klubblivet bakom sig och naturaliserar på obygden. Beklagar bilreklamsgrejen.

Noah & the whale // The xx

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Kvällens två största akter på Popaganda är Noah and the whale och The xxTvå väldigt olika band som onekligen kontrasterar varandra. Vi kommer att vandra från trallig känslostark pop i sommarglädjens tecken, till ett svart töcken som plockar ner oss och låter meddela att det faktiskt snart är höst.

NoahAndTheWhalePRTomOldham111011Minnet berättar att min första kontakt med Noah and the whale var låten ”2 atoms in a molecule”. Jag tänkte att det fasiken nästan är alltför gullig och härlig. Men vad skulle en göra, pophjärtat sögs fort in i detta frenetiska glädjefnatt till låt. ”Jocosta” följde, och där fanns lite mer vemod, substans. De har senare blivit tightare, långsammare och mer välproducerade, SÅKLART. Men det låter fortfarande härligt, med Velvet underground-influenser, t.ex. ”Wild thing”. Nu senast har de utkommit med skivan ”Heart of nowhere”, där låten med samma titel är en du bör ha koll på inför konserten. Gillar du att gå på en KUL konsert? Detta kommer bli KUL!

DEN HÄR kommer bli fetast. ”5 years time” HAHAWOHOOHOPPA!!

the xxThe xx låter bra, men saknar något. Deras sound blir lätt tomt, ihåligt och sömnigt. De saknar klimax. ”Chained” är en av deras bättre låtar, och detta för att den innefattar en tydlighet och struktur som bandet ofta annars saknar. Konserten kan bli magisk och stämningsfull, med rätt inställning, men jag är rädd att den blir sömnig. Ser de till att bjuda på en tung bas och snyggt ljus så kanske det dock går fint att kliva in i en sänka av cigaretter och häpnad. Så länge man inte kräver ett klimax som aldrig kommer att komma.

Får jag höra detta ikväll så är jag nöjd. Det är det bästa de har gjort. Låten börjar 1:33 in i klippet. ”Intro”: