Kings Of Leon – Mechanical Bull

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

kings-of-leon-mechanical-bullSöderns ”The strokes”, som de kallades när deras första skiva släpptes 2003, har börjat hitta tillbaka till riktigt bra musik efter en resa i den kommersiella rockmusikens värld.

Nya skivan tjallar inte alls lika tydligt om försäljningskraven som var väldigt påtagliga på de senaste två albumen, även om det ibland kanske låter mer ”Sex on Fire” än ”California waiting” (för den som inte hänger med rekommenderar jag The Hitchhiker’s guide till Kings Of Leons värld längst ner i texten).

Det som slår mig när jag lyssnar på skivan är hur pass duktiga musiker det rör sig om. Ljudbilderna är extremt tajta och välfyllda med häftig rock. Detta trots att det i de flesta fall rör sig om ganska simpla poplåtar med enkla ackordföljder. Jag tror att inget annat band skulle klara av att göra låtarna på Mechanical Bull rättvisa på det sätt som Kings Of Leon gör. Dessvärre låter det lite likadant genom hela skivan och det finns några låtar som egentligen inte tillför något. Skivan kan tendera att bli en pastich av gammal amerikansk musik, vilket visserligen inte enbart är negativt speciellt om man är ett fan av inspiration från musikhistorien, men bristen på nymodigheter blir lite tröttsam i längden.

Bland de bättre låtarna är skivans tredje spår ”Don’t Matter”, en riktigt rivig partylåt i sann södra-Amerika stil. Det suggestiva åttondelstempot på gitarren får det att sprätta i dansmusklerna och gör att denna låt antagligen kommer bli en klassiker på framtida konserter. Ha låten i minne så kommer du kunna rädda många fester när tempot börjar mojna.

På ”Beautiful war” är tempot långsammare, man kan beskriva låten som något av en tryckare. Den är perfekt för mellanstadiediscona när klockan börjar krypa upp mot 21. Sångaren Caleb Followills perfekt raspiga rockröst gör sig verkligen rättvisa i denna stil, när den får stå naken mot en tung basslinga och trummor som hela tiden trycker låten framåt i ett behagligt gung.

Tidigare i år släpptes singeln ”Supersoaker” som är en formidabel popsång, med en snygg slinga och lekfull melodi. Den officiella videon har en ”instagramad” känsla och andas så mycket retro att luften tar slut. Grabbarna (gubbarna?) står och lirar sin tuffa rock inne på en klassisk amerikansk 60-tals diner medan någon dansar, ett par träffas och milkshakes hälls upp.

Mechanical Bull är inget under av experimentlusta eller är knappast en skiva som kommer hjälpa musikvärlden framåt, men det är en skön partyskiva framförd av oerhört duktiga musiker. Flera av låtarna kommer antagligen att finnas på mina spotify-listor framöver!

The Hitchhiker’s guide to KINGS OF LEON

Kings Of Leon – Mechanical Bull (Deluxe Version) på Spotify

Devendra Banhart – Mala

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Devendra-Banhart

Jag började lyssna på Devendra Banhart som tonåring och älskade skivan Rejoicing in the Hands där man både kan lyssna på hans bästa låt (A Sight To Behold) och dessutom höra honom samarbeta med fantastiska Vashti Bunyan. Året senare kom Cripple Crow, också det en höjdpunkt bland Banharts skivor men efter jag såg ett katastrofalt uppträdande med honom på festivalen Way Out West 2007 började jag misstänka att Banhart inte var den store musiker jag tidigare trott. De två skivorna han släppte efter Cripple Crow är det sämsta han gett ut och jag började mer och mer tro att Banhart var slut som artist. Detta förändrades helt när jag för en vecka sedan hörde låten Für Hildegard von Bingen från nya skivan Mala.

Banhart har på denna låt uppdaterat sin ljudbild och låtit sin musik ta en modernare riktning som passar honom utmärkt. Tidigare har han ofta gjort sitt bästa för att få sin musik att låta retro, ofta som inspelningar från 60-talet men på Für Hildegard von Bingen låter han en basgång ta stor plats tillsammans med en snygg The Strokes-gitarr samt drivande trummor med effekter som får dem att nästan låta elektroniska. Detta är en ljudbild som är central för hela nya skivan och han har dessutom sångmässigt börjat sjunga försiktigare. Ibland viskar han istället för att sjunga med sitt kännetecknade vibrato vilket känns skönt. Mala är en oväntad men välkommande comeback från en artist som jag trodde var uträknad.