Årets bästa skivor: Plats 1-10

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFunky_01.jpg

1: Bill Callahan – Dream River

”You looked like worldwide armageddon while you slept”

Dream River är en uppvisning i hur Callahans mörka sånger skulle låta genom ett romantiskt skimmer. Callahan gör sitt bästa för att sjunga som Marvin Gaye (som han också refererar till i albumets första låt) men trots detta tycker jag inte Dream River är en lättlyssnat skiva. Det dröjer några lyssningar innan jag kan omfamna albumet till fullo men när jag väl gjort det vill jag inte sluta lyssna på den. Texterna är som vanligt en höjdpunkt när det gäller Callahan och på nya albumet är de inte lika mörka som vanligt. Callahan konstaterar bara det han ser och det han ser kan uppfattas som vemodigt men ofta just romantiskt. Med andra ord, Dream River är storartad popmusik om sakernas tillstånd:

”My wide world is collide / and mind- wide worlds collide / and seasons kaleidoscoping / And all I want to do is to make love to you.”

2: Basia Bulat – Tall Tall Shadow

Ett av mina favoritord i det svenska språket är bitterljuvt. Ett ord som jag sällan får tillfälle att använda men för att beskriva musiken på Tall Tall Shadow så finns det inget mer passande ord. Tall Tall Shadow är glädje och sorg på samma gång, vackert och gällt, lättlyssnat och svårtillgängligt. Basia Bulats nya album är en komplex skiva och det är också dess storhet. Bulat spelar på en charango som är en tiosträngad sydamerikansk ukulele samtidigt som hon sjunger om saknaden av en förlorad vän. Albumets mittparti med låtarna Wires, The city with no rivers och Someone är årets mest minnesvärda popmusik.

3: Nick Cave and The Bad Seeds – Push The Sky Away

Jag hyllade tidigare i år Push the Sky Away genom att skriva att ”Albumet innehåller stråkar så vackra att Tindersticks skulle bli avundsjuka och ett sparsmakat pianospel som är grunden för att låta Nick Caves sång ta störst fokus högst upp i mixningen. De 9 låtarna håller oerhört hög klass och kompletterar varandra vilket gör att de fungerar bäst att höras i albumformatet. Att höra underbara Wide Lovley Eyes och Waters Edge efter varandra är som att se Djurgården vinna fotbollen överlägset två matcher i rad, det känns overkligt men i Nick Caves fall är det en realitet som får mig att inse popmusikens oerhörda kraft.”

Jag kan konstatera att jag inte överdrev i min hyllning. Push The Sky away är Nick Caves bästa skiva på länge och ett av årets bästa album.

4: Mavis Staples – One True Vine

Mavis Staples är en av de bästa sångerskorna jag vet. I albumets första låt sjunger hon försiktigt om den heliga anden till kompet av en ensam gitarr och man inser snabbt att detta kommer vara en minnesvärd skiva. Med hjälp av Jeff Tweedy från Wilco (som spelar alla instrument på skivan förutom trummor vilket Tweedys son gör) så skapas en enkel men tilltalande ljudbild som låter Mavis röst att vara i centrum.

Att albumet består av versioner av andra artisters låtar spelar ingen roll, Mavis gör låtarna till sina egna och överglänser originalen. Bäst blir det i Jesus Wept, oavsett vilken inställning man har gentemot religion så går det inte att motstå den fina melodin och körerna från himlen.

5: The Handsome Family – Wilderness

Wilderness fortsätter The Handsome Family att övertyga mig om sin storhet bland bluegrass-fioler, försiktiga sångstämmor och märkliga texter. Just texterna på skivan är som vanligt det som gör Handsome Family så fantastiska, texter som alltid känts som en perfekt symbios mellan Charles Burns serier och Leonard Cohens allvarliga prosa. Trots att Wilderness inte är en lika stark skiva som mästerverken Through The Trees och Twilight är det ändå ett av årets bästa album och det säger mycket om hur hög klass Handsome Familys musik håller.

6: Zomby – With Love

Då och då kommer det elektroniska skivor som drabbar mig hårt. 2007 släppte Burial sin skiva Untrue och samma år släppte The Field sin debut From Here We Go To Sublime. Två av de bästa skivorna som släppts under 2000-talets tio första år men sedan dess har det stått still. I år kom dock ännu en elektronisk skiva som får mitt hjärta att slå lika intensivt som första gången jag såg Kraftwerks robotar och insåg att en laptop kan göra lika känslosam musik som en gitarr.

With Love har ett lägre tempo än sin föregångare (Where were you in 92) och är en mycket bättre skiva. Zombys musik är svår att placera men låter ofta som techno från tidigt 90-tal, jungle, Prodigy och Aphex Twin. Zomby sammanför all denna musik till någonting skevt och underbart. Att albumet har ett av årets snyggaste omslag gör knappast saken sämre.

7: Haim – Days Are Gone

Haim har stått för en av årets största hyper och det med all rätt. Days are gone är perfekt pop som får mig att tänka på band som Saint Etienne och Fleetwood Mac men systrarna känns aldrig som några kopior utan han ett eget uttryckssätt som gör att musiken känns tidsenlig och angelägen. Ett band som både tilltalar den stora allmänheten och även indiefolket måste ha ett recept för framgången och i Haims fall är det melodierna. Man kan sjunga med i Haims låtar efter en genomlyssning utan att för den delen tröttna på dem.
Med andra ord, Days are gone är fantastisk tuggummipop och jag kan inte annat än att älska låtar som Forever, If I Could change Your Mind och min favorit Don`t Save me.

8: The National – Trouble Will Find Me

Egentligen hade inte The National någonting kvar att bevisa. De två senaste albumen Boxer och High Violet är båda två av 2000-talets bästa skivor och att för tredje gången kunna göra en skiva som får mig att tappa andan är imponerande. Till en början tyckte jag Trouble Will Find Me kändes som en intetsägande upprepning men snabbt så utvecklades albumet till ett litet mästerverk. ”I try to keep my skeletons in” sjunger sångaren Matt Berninger i albumets bästa låt Slipped men istället känns det som en skiva som handlar om utlopp. Att sammanfatta albumets agenda vore med beskrivningen av hjärtat på utsidan. Tydligaste exemplen på detta är Graceless och Sea Of Love som är magnifik powerpop och när This is the last time förstärks av vackra stråkar så går det inte annat än att konstatera att The National gjort det igen.

9: Ghost – Infetissumam

Infestissumam har orgeln fått ta större plats istället för de riffande gitarrerna som stod i centrum på debuten. Låtarna på nya skivan känns dessutom mer genomtänkta, melodiska, och mörkare än tidigare vilket det finns många exempel på. Inledande titelspåret får mig att rysa av välbehag efter bara några sekunder och gitarrerna i Ghuleh/Zombie Queen är så vackra att mina ord inte räcker till. Det finns några svagare låtar som drar ner helhetsintrycket men överlag har Ghost lyckats göra en av årets mest angelägna skivor. Lyssna själv på avslutande allsången i Monstrance Clock där raden ”Come together for Lucifer’s son” upprepas av en mäktig kör. Om det här är satans musik så förstår jag hans popularitet.

10: Grouper – The Man Who Died At Sea

Det finns någonting djupt smärtsamt över Groupers musik i och med det lågmälda anslaget som gör att det till en början kan uppfattas svårlyssnat. På sätt och vis gör Grouper just svår musik, The Man Who Died At Sea är knappast låtar som passar sig för festen men däremot ensamma nätter då det känns omöjligt att kunna somna. Grouper är, förutom en fisk, Liz Harris som gör musik som ofta beskrivs som ambient-folk. Jag tycker att det är svårt med genrer men kan säga att det är väldigt vacker musik, som en perfekt blandning mellan Enya och My Bloody Valentine. Nog med referenser, Grouper har lyckats göra en stämningsfull skiva som är lika stark som mästerverket Dragging a dead deer up a hill.

Här går det går att läsa om årets bästa skivor plats 11-20:
http://populaermusik.se/2013/12/11/arets-basta-skivor-plats-11-20/

Sthlm music & arts – Outro

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Lunekonserte

Stockholm music and arts har varit medioker. Rodriguez backades av ett band som skulle kunna vara vilket band som helst som spelar ruskigt tight arenarock. De körde över hans sound med en bas som skulle fylla hela stadens rum. Han, som å sin sida fick ledas in på scenen och instrueras av elgitarristen mellan varje låt. Det senare är naturligtvis svårt att göra något åt – men det första bara trist och olyckligt och osmakligt. First aid kit är vad det är. Trevligt, folkligt. Susanne Sundför plockade ner sina låtar och höll konserten igenom mycket lågmäld. Helt okej val, vilket dock gör att konserten blir just helt okej – och aldrig riktigt växer. Sångaren i Efterklang drack whiskey och hade proper kostym. Bandet ville i stort vara så väldans balla. Jag kunde bara skaka på huvudet åt deras försök att vara något mellan The national och Sigur ros. Nä, inget vidare. 

Jag vill dock bjuda in er till en av helgens höjdpunkter. Det är nu söndag. Värmen är fortfarande galen. Vi tar oss ned mot scenen för att ta del av sista dagens första konsert. Möts av en liten upphöjning, typ 3×3 m stor, mitt på scenen. Ett virrvarr av färgglada prylar blandas med mikrofoner och gitarrer. Lune (Linnéa Martinsson) tar snart plats på miniscenen, tillsammans med en långhårig man. Deras klädsel är en intressant blandning av en sorts hippiekultur/motocrossuniform/ishockey-jersey. En färgglad energidryck släcker Linnéas törst. Det hela inleds med en stund av yoga eller bedjande under tystnad. Vi ser runt om oss och vi är tillsammans med resterande publik nyfikna frågetecken. Vad kommer att ske?

Snart viks en Macbook pro upp från allt krimskrams och elektroniska beats tuggar igång. Hon sjunger live, sittandes. Hon myser och blickar självsäkert ut över publiken. Han försöker stundom blända henne med glittriga påsar, stundom flyga som en örn runtom på scenen. Han söker allteftersom engagerat upp nya små prylar att leka med. Blåser glitter på henne. Silar glitter på publiken med hjälp av en sil med superlångt skaft. Allt är flummigt och glatt och överraskande. Låtarna framförs snyggt med nyproducerade beats. Vi börjar gå mot konsertens slut. De plockar äntligen upp de instrument vi alla funderat över huruvida de är rekvisita eller om de ska användas: hon en akustisk gitarr – han en basgitarr. Med hjälp av dessa framför de ett antal låtar i lugn mak, bl.a. Leave the world behind you, som de triggar igång på ett mycket tillfredsställande vis helt utan de stråkar osv som låten vanligtvis innehåller.

Tillställningen är slut. Den var fantastisk och vi går alla skrattande, glädjande, därifrån klädda i guldglitter. Tar en öl och reflekterar över den unika konsert vi just varit med om. Så jäkla chill. Vi förälskade oss i deras blickar. Deras höga stämning. Underbart!

Klicka på bilden för att lyssna på härliga Lune. Några ord om en till fin konsert – Cocorosie – kommer inom kort. 

Angående The National

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

THE NATIONAL

Tiden var en tid, då jag fortfarande inhandlade CD-skivor. Oslo var staden. Det fanns ett värde i att ha skivan. Visst, jag lyssnade på en smidig liten ipod, men om skivan var bra så skulle den köpas och stå fint uppställd någonstans. På skrivbordet, i fönstret eller i hyllan. Om den var riktigt fin så riktades framsidan utåt. Precis som med böcker så ville jag tydligt visa upp min musiksmak. Det födde samtalsämnen. Ingav en känsla av gemenskap, om en eventuell besökare ansåg detsamma som mig, angående titeln som mötte dennes blick.

Någon till sa mig att bandet The National hade släppt ett fantastiskt album. En sen höstkväll såg jag till att lägga in det på min ipod. Jag stegade genom den grådaskiga omgivningen, en mörk vinterkväll, i Oslos innerstad. Fake Empire byggde upp en sorgsen storhet. De intensiva trummorna bet tag i mig. Ljudbilden var tät. Takten tycktes mig famla i mörkret. Som att den försökte finna sig själv. Söka upp något enkelriktat. Så blåses man plötsligt som av kanten. Tystnaden kom över en och man föll.

Slow show följer snart upp det underbara vemodet som trappats upp i albumets inledning. Sångaren Matt Berninger känns ärligt melankolisk i sin röst. Kärlek är ständigt närvarande. Den är fin och åtråvärd, men aldrig enkel, aldrig utan något trasigt.

You know I dreamed about you
for twenty-nine years before I saw you
You know I dreamed about you
I missed you for
for twenty-nine years – Slow Show (The National)

Jag tände en cigarett och drevs bort från de grå betongblocken. Stegen gick snabbare efter den upplyftande Apartment story och jag blev istället ängslig. Guest room planterade tårar i ögonen och jag önskade jag hade sprit att skölja ner allt med. Allt bortom musiken, som steg mot ytan och exploderade innanför pannan och bröstet och huden på mina fingrar. Musiken är en förstärkande faktor, som jag alltid har avgudat.

Något år senare visade Berninger just detta. Han stod på en av de mindre scenerna på Way out west och tryckte Boxer (+ några magiska spår från The Alligator) i ansiktet på oss. Varenda människa i publiken var i extas. Epifani. Jag har aldrig innan eller efteråt upplevt en konsert likt denna. Han stod där, bräcklig men stilig i svart kostym. En flaska vitt slank ner som vatten under konserten och varje ord han pressade mellan sina läppar gjorde ont i hans eget hjärta. Skräckslaget betraktade vi hur han tömde sig själv på livet, offrade sig själv på scen. Men vi hyllade honom. Skrek hysteriskt och ville berätta att vi förstod honom och att han plockar fram detsamma även hos oss. Att vi var tacksamma för det. Efteråt satt jag på marken med en lugnande cigarett och höll mig för pannan. Sånt man bara gör när någon vänt ut och in på en.

Boxer fick stå i fönstret, med framsidan riktad utåt. Om någon kände det jag kände angående The National, så ville jag att den personen skulle bli uppmärksammad på det vi delade. Att en sorts förståelse delas, som är svår att beskriva. Att vi kunde klappa om varandra och säga att vi förstår. Att det är vackert och att det hör livet till. Att man vill känna livet. Livet gör ont men det ska det kanske göra? Låt oss söka upp det onda! Möta det och begrunda, anamma, trotsa eller förstå det.

The National – Trouble Will Find Me

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

national

The National gör det enkelt för sig på sin nya skiva Trouble Will Find Me. Skivan är ingen fortsättning på de två senaste skivorna som gjort The National till ett av Amerikas mest angelägna band utan trampar i samma fotspår som tidigare dock utan att ha direktheten många låtar hade på Boxer från 2007 eller den tilltalande komplexa ljudbilden som gjorde High Violet till 2010 års mest minnesvärda skiva. I själva verket känns många låtar på Trouble Will Find Me som b-sidor som valdes bort från de två senaste skivorna på grund av bristen på den originalitet och de melodier som gjorde låtar som Slow Show, Lemonworld och Fake Empire bandet till en ny generations svar på Leonard Cohen. Jag kanske låter kritisk och egentligen vill jag också (åtminstone i teorin) ifrågasätta frånvaron av förändringar och The Nationals bekvämlighet men faktum är att jag inte kan sluta lyssna på den nya skivan.

The National gör enkel men angelägen musik som är svår att bli besviken på. Texterna, ljudbilden och arrangemangen känns igen men The National gör sin musik på ett så musikaliskt, skickligt och uttänkt sätt att jag inte behöver ifrågasätta ifall demonerna som behandlas på skivan är verkliga eller enbart en uttänkt plan från bandets sida för att sälja fler album och ger fler utsålda konserter till alla oss människor som tycker demonerna känns personliga. Jag har dock frågan i bakhuvudet ifall The National är det stora popbandet det pratas om eller bara ett bättre Coldplay? The National förändrar inte musikhistorien på något vis, de spelar i en musikalisk tradition som hundratals band gjort före dem men The National gör det bättre än alla tidigare band och det är därför de ändå fyller en funktion.

The National gör musik för den stora allmänheten. För alla som haft ett misslyckat förhållande, haft en dålig fylla eller känner sig fast på ett arbete som inte känns meningsfullt kan The Nationals musik kännas som en tröst, det är alltså känslor som kan appliceras på praktiskt taget vem som helst. Det är provocerande enkelt men fruktansvärt bra och likt att plötsligt känna behovet en drucken kväll att sjunga med i Gyllene Tiders låt När vi två blir en känns det lika angeläget att sjunga med i Sea of Love när Matt Berninger sjunger att ”If i stay here trouble will find me” och känna igen känslan som beskrivs av att det bara finns två känslor, Careful fear och Dead Devotion. Det jag försöker säga är att det är omöjligt att inte bli berörd av The Nationals musik, lyssna och sjung med i nationalsångerna om ångest.