Nick Cave and The Bad Seeds – Push The Sky Away

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

nickcave-12.3.2012

Det tyska bandet Einstürzende Neubauten döpte en skiva till ”Silence is Sexy” i början av 2000-talet och det var befriande att höra den högljudda industrin ersättas av luftiga arrangemang, viskande sång och en tystnad som fyllde samma funktion som ackorden instrumenten spelade. Det låter som Nick Cave haft den gamla Bad Seeds-medlemmen Blixa Bargelds tanke om tystanden som någonting tilltalande i bakhuvudet under inspelningen av senaste skivan ”Push The Sky Away” för inte sedan ”The Boatsman`s Call” ifrån 1997 har Nick Cave spelat in musik så försiktig, avskalad och vacker. ”Push The Sky Away” låter som en naturlig uppföljare till ”The Boatsman`s Call” och ”No More Shall We Part” De skivorna Nick Cave släppte efter 2001 och fram till 2013 har haft många bra låtar men har som helheter känts ofokuserade.

”The Boatman`s Call och ”No More Shall We Part” är två skivor jag älskar men jag tycker att texterna på ”No More Shall We Part” ibland är för övertydliga av budskap och är på en ovanligt låg nivå för att vara skrivna av Nick Cave. I ena stunden är de högtidligt religiösa som psalmer och i andra stunder löjliga med sina berättelser om Computer geeks in the school house.

Detta har dock på nya skivan ersatts av mer raka iakttagelser av kärlek, sorg och det som pågår omkring oss som oftast beskrivs som livet. Nick Cave har insett att hans storhet idag handlar om ballader och att han inte behöver skrika som i Grinderman eller Birthday Party för att bli hörd.

Albumet innehåller stråkar så vackra att Tindersticks skulle bli avundsjuka och ett sparsmakat pianospel som är grunden för att låta Nick Caves sång ta störst fokus högst upp i mixningen. De 9 låtarna håller oerhört hög klass och kompletterar varandra vilket gör att de fungerar bäst att höras i albumformatet. Att höra underbara Wide Lovley Eyes och Waters Edge efter varandra är som att se Djurgården vinna fotbollen överlägset två matcher i rad, det känns overkligt men i Nick Caves fall är det en realitet som får mig att inse popmusikens oerhörda kraft. ”Push The Sky Away” är ett album jag inte kan sluta lyssna på och jag är övertygad om att det här är musik lika angelägen idag som om hundra år.

Nick Cave and The Bad Seeds – Jubilee Street

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

NickCave

Den 18:e februari kommer Nick Cave och The Bad Seeds nya skiva Push the sky away och väntan är helt olidlig. Under 2000-talet tycker jag att Nick Cave har givit ett något förvirrat intryck, han har spelat in skivor som spretat i olika riktningar, ofta innehållandes några bra låtar men som helheter långt ifrån de mästerverk han tidigare skämt bort hos med som Murder Ballads, Let Love in och The Boatsmans Call. Kanske beror detta på att Blixa Bargeld valde att hoppa av Bad Seeds, kanske var hans medverkan mer betydelsefull än jag vid en första anblick hade trott och när jag förra året hörde att även Mick Harvey skulle lämna bandet blev oron stor. En oro som dock helt försvunnit i och med att jag hörde nya singeln Jubilee Street. Det är en ballad som skulle kunna varit tagen ifrån And no more shall we be apart eller Boatsmans Call innehållandes en oerhört snygg gitarr och stråkar som skulle kunnat vara signerade Tindersticks.