Tennis – Small sounds

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

tennis-small-sound-coverEn av Populaermusiks eviga favoritartister Tennis släppte TYDLIGEN redan i november EP’n ”Small sounds”. Men den dök däremot upp först idag på Spotify. Och det meddelades av Spotify via mail, som tydligen hade stenkoll på favoriserandet.  

De fem små vackra melodierna seglade hur som helst helt fantastiskt lämpligt in i sinnet under dagens färder och promenader. Alaina Moores röst är en utmärkt kombination av hänsynslöshet och ängslighet. Förtrollande och engagerande. Känslan formas till en varm och trygg hand, som träder in i bröstkorgen och omsluter hjärtat. Hjärtat känner att det är vid liv, men uppmanar till ett mer handlingskraftigt sådant. Den talar om att livet är bräckligt, men samtidigt att bräckligheten inte är något att hänga upp sig vid. Livet är självklart. Döden likaså.

Precis som tidigare material, särskilt ”Young and old”, håller alla låtar väldigt hög nivå. Spår ett och två utmärker sig dock kanske lite mer än övriga.

Vi måste dessutom åter igen lyfta på hatten för deras data-retro-härliga hemsida. Klicka här. 

Klicka här för att lyssna på ”Small sounds”

MØ – Never Wanna know

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

MØDanska MØ är likt Grimes och Lykke Li uppfriskande i sin starka kvinnlighet. 

Glass” är märkligt nog inte en av hennes mer uppskattade låtar. Den är nämligen ruskigt bra. Tung och inspirerande.

Men jag föll specifikt för denna härligt svajjiga bit, som innehåller lite samma struktur som Cults och Tennis ofta använder. Drömskt men närvarande. Väldigt fint.

Musiken har betydelse

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Meningsfull musikMin far sa i barndomen till mig: ”tänk om alla tyckte likadant om allt. Hur skulle världen då se ut?” Han syftade på leverpastej, när någon påpekade att det var äckligt.  

När jag däremot lyssnade på musik, lät det annorlunda. ”Nu är det någon som har ont i magen igen!” Oavsett vilka kommentarer som följde från min mun var han övertygad om att det jag lyssnade på var skit, konstigt, annorlunda. Han verklighetsperspektiv var med andra ord rätt ambivalent. 

Musiken har i många sammanhang symboliserat avståndstagande. På de mest diffusa sätt har den representerat känslor, som förflyttar sinnet från den tillvaro som lyssnaren befinner sig i, till något annat. De stämningar som råder i allmänhet känns lite för naiva, alldeles för lättsinniga. Musiken kan låta en närma sig känslor annars tabubelagda. Känslor av någon slags lycklig olycka eller melankoli.

Vi ställer oss ibland frågorna; vad är det här? Vad är livet? Vad är meningen? Vi stirrar ut genom fönstret och tillvaron erbjuder inget annat än en vardag, som repeterar sig. Upp på morgonen. Ät frukost. Läs tidningen. Gå till jobbet. Kom hem trött och sliten. Ät middag. Se på TV. Läs bok. Sov. Repetera! Tennis:

My better self still knows
That meaning comes and goes
What is it made?
I do not know
But meaning comes and it goes

Vardagen ter sig ibland meningsfull, ibland meningslös. Lugnet i vardagslunken är skön. Men det kan också upplevas som sömnigt, anspråkslöst. Vad livet har för betydelse, är det väl ingen som vet. Men jag tror att man skapar betydelse på egen hand. I varierad utsträckning.

Män driver i grupp omkring på krogen, juckar i berusningen mot kvinnors rumpor. Ibland möts det med smicker. Ett slafsigt hångel på ett dansgolv. De spelar country-house-versionen av ”Life is life”.

La la la la la!
La la la la la!
La la la la la!
La la la la la!

Life
Life is life

When we all give the power
We all give the best
Every Minute of an hour
Don’t think about a rest
When you all get the power
You all get the best

Vad berättar musiken för oss? Några finner en sorts gemensam glädje i dessa återkommande låtar de råkar känna igen utan att ha ansträngt sig. Låtar som presenteras genom media, åter och åter igen, tills människor tvingas ha en relation till dem. Oreflekterat kanske lyssnarna anser att de tycker om låtarna. Som att det är ett aktivt val. Och en kommersiell metod lyckas därmed: folket är för slött för att orka värja sig. De ser heller inte någon anledning till att göra det. Låten har nämligen redan betydelse för deras liv. Nostalgi. Association. Istället för att skapa egna associationer, egna personliga relationer, tar de vad de får. Vad de tilldelas. Det är enkelt och kräver ingen ansträngning. Och de rår ju inte för vad de känner.

Likt tillvarons normer och strukturer låter vi intaget vara vad det redan är. Jag känner att jag är man. Och jag vet ju vad manlighet är. Män ÄR ju som de är. Kåta, glada i spriten och gillar sport. Låt oss bara vara män. Sexistisk reklam är ju inte så konstigt. Sex säljer ju. Jag känner mig kåt när jag ser reklamen; de har lyckats.

Eller: jag gillar ju den här låten, låt mig då för fan få göra det. Men betydelsen är, även inom populärkulturen, större än så. En spontan känsla betyder inte automatiskt att känslan är rätt. Den sortens inställning leder till att marknaden minimeras till några få artister, aktörer och skivbolag som äger makten. Genom att styra försäljningen via uppgörelser och kontrakt beslutar dessa aktörer vad du ska tycka om och associera ditt liv med. Du har med andra ord mycket begränsad makt över ditt liv. Man kan köpa sig till allt – att hamna i dina öron som ett exempel. Den lilla makt du faktiskt har, kan du dock lägga på att undersöka vad som finns på sidan av.

Testa hur olika former av populärkultur får dig att känna. Insup inte första bästa som du möts av i en reklam, eller framförallt på radion. Naiviteten med att följa normen alltför lättsamt, leder till en likgiltig värld, med begränsat utrymme till valmöjligheter och nyanser. Livet blir platt, grått och trist. Se variationer som möjligheter – inte som något svårt. Att bryta mot normer är förvisso inte enkelt, men å andra sidan mycket värdefullt.

Känslor finns hos människor för att de hör dit. Vissa lätta och andra svåra. Jag förespråkar kanske inte ett samhälle av deprimerade människor, men åtminstone vakna sådana. Genom musiken öppnas en dörr till en annan värld. Vi har ett stort känsloregister, och detta bör vi inte blunda för. Höj blicken och se helheten. Genom att också bekanta sig med ens mörker, tror jag att man blir lyckligare – samtidigt som variationen har sin plats i tillvaron. Normer bryts och världen gynnas.

Tennis nygamla

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Tennis-Band

Tennis tycks ha en förkärlek för tretakt. Eller jag tror åtminstone det är tretakt. Jag är en lyssnare, däremot inte en musiker. Klappklapp (fördröjning) klapp (fördröjning) klappklapp (fördröjning) klapp. Tretakt?

Hur som helst. Det genomsyrar parets musik tydligare än något annat. Förutom Alainas fantastiska röst då kanske. Ja, bandet är ett par. Alaina Moore och Patrick Riley. De kommer  från Denver. Deras senaste skiva Young And Old lyssnade jag på frekvent under en dramatisk period i mitt liv, en tidig höst. En tid då kärlek kom till mig i olika skepnader. Ambivalens, huvudbry, vägskäl.

Skivan är ett av förra årets absolut bästa verk, utan tvekan. Tennis har en otrolig förmåga att göra jämna album. Ett känslosvall som genomsyrar låt efter låt utan tveksamheter. Och det utan att på något sätt bli trist och enformigt. Och det märks inte minst nu när jag har börjat rota i deras äldre skapelser. Cape Dory är även den hemskt fin. Och det gläder mig verkligen när man återvänder till ett band. Hittar tillbaka och finner något nytt. Ser samma mönster i äldre verk och inser att man har mer att finna. Att uppleva. Så om du också bara har lyssnat på senaste, se då till att gräva lite.

For Emelie, forever ago

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

For emelie forever ago

Här kommer en lista. Den är till min flickvän Emelie. Musiken lyssnade jag på för längesedan, fram till idag. Det som presenteras är 46 av mina mest betydelsefulla musiker/låtar/album genom tiderna. Låtarna finns alltså med till sin enskilt stora betydelse, eller som representation för artisten, bandet eller albumet. Jag har dock ändå i någon mån begränsat mig till musik som jag fortfarande kan uppskatta på riktigt. T.ex. Bryan Adams som var min favorit på lågstadiet är av den anledningen inte giltig, varför han inte finns med på listan. Vidare kan jag inte säga att listan är komplett. Jag har säkert glömt en hel del. Men jag tänker att den ska uppdateras när jag kommer på dessa olyckligt glömda bitar. Syftet med listan är att Emelie ska få ta del av min personlighet genom en sorts musikalisk historia. Dock i historisk oordning. Men jag tänkte att även ni ska få ta del av den. 

Jag är också medveten om att det finns massor av musik som jag kan kanske anser är bättre. Som är större, ur ett mer generellt perspektiv. Att jag bör ha med dem. MEN, jag har alltså valt de som helt enkelt har absolut störst emotionell betydelse för mig personligen. Jag bör kanske ha Bright eyes istället för John Vanderslice. Men betydelsen de olika artisterna haft för mig går inte ens att jämföra. Och var är Bruce? Kan en fråga sig. Men jag har inte lyssnat i närheten av så många gånger på hans Born in the U.S.A. som på Andrew bird & the misterious prodiction of eggs. Men ang Beatles. De är ett av banden som inte finns på Spotify, varför de uteblir.

Något som blir väldigt tydligt när jag gör den här listan, är dess brist på kvinnor. Björk, Tennis och Stina Nordenstam är några av få. Det är skrämmande att jag har gått genom livet i detta manliga träsk. Jag har dock inte på något sätt aktivt valt bort kvinnor. Jag har dessutom lyssnat på många kvinnliga artister. Särskilt på senare år. Men jag känner att jag inte kan ändra min historia. Jag kan inte ljuga. Min musikaliska historia är högst manlig. Det är inte heller konstigt. Musikens historia är väldigt manlig. Med manliga musiker, män på skivbolagsstolarna och manliga konsertbokare blir rimligtvis tyvärr just män mest uppmärksammade i de flesta av musiksammanhang.

Däremot kan jag påverka min och andras framtid. Och det tänker jag göra genom en sorts kvotering. Som jag redan nämnt så kommer minst vartannat inlägg i fortsättningen att handla om en kvinnlig artist eller om ett band bestående av kvinnor, här på Populaermusik.

Ang titeln For Emelie, forever ago. Dramatiskt. En Bon Iver-referens. Jag har alltid varit blödig. Räcker så. Klicka här eller på bilden för att komma till listan. Puss

Ps. Listan hamnar naturligtvis bland mina andra listor, under kategorin ”Spellistor”. Klicka här för att se övriga listor. Ds.

2012 års bästa album

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Lyssna, betrakta, mys, minns det du tagit del av och ta igen det du missat.