Världen är en underbar plats

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

VÄRLDEN ÄR EN UNDERBAR PLATS LITEN

Efter att Band of horses hade spelat låten Weed party under helgens Hultsfredsfestival i Stoxa, kände vi oss rätt nöjda. Nu har de inte mycket mer att ge. Nu har vi hört det vi vill höra, tänkte vi. Så vi vandrade iväg mot öltälten för att avnjuta resten av konserten på håll. Så börjar de spela härliga Ode to LRC och vi känner att vi vill in dit igen, känna på låten i massan, blunda och skölja ned upplevelsen med ölen- som man faktiskt fick dricka överallt på festivalområdet när man väl hade köpt den.

När de så sedan vackert trappar ned på melodin drygt en minut in i låten, och vi sjunger med i den hoppfulla raden ”the world’s such a wonderful place”, ser jag några snubbar trycka in sig bakom oss. En av männen, som ser ut att vara i trettioårsåldern, lägger snart märke till en ung tjej i närheten. Hon är knappast äldre än 15 år. Det råder inga tvivel om hans förtjusning och han skrider till verket.

Med stadig hand kring midjan drar han henne till sig. Hon ler osäkert och flackar med blicken, försöker slita sig utan att liksom göra väsen av sig. Hon är trevlig, ni vet. Hon vill ju inte skapa dålig stämning. Men den här killen ger sig inte så lätt. Hon kommer undan för en stund, men snart är han där igen, samma hand kring samma midja- smekande, farligt nära bysten. Hårt, grovt. Han flåsar henne i örat när han försöker prata med henne och hon kryper ihop, ler inte längre.

Min näve knyts och jag ser honom i ögonen med förhoppningen om att han ska se mig och förstå att han ska ge fan i det där. Min vän sliter tag i mig, ber mig låta bli. Han vill inte ställa till med bråk, fullt förståeligt. Det vill naturligtvis inte jag heller. Men jag kan inte bara låta detta ske. Kompisarna till den unga tjejen börjar se oroliga ut och sliter i henne, drar henne undan. Han tar ett fast tag kring hennes bakhuvud, drar undan hennes hår och säger något tätt mot hennes öra. Hennes ögon tåras. Så tar hon sig loss, och de rusar iväg.

Han står kvar med armarna i kors, flinar. Jag tänker på hur många våldtäkter som kommer att inträffa denna natt, samt vem som kommer att bli just hans offer. Kanske hittar han henne igen. Jag får lust att knäa honom ordentligt så att hans förmåga att genomföra en akt förloras för ett tag framöver. Ode to LRC är slut. Min vän säger åt mig att det inte var någon fara, att det ordnade sig. Bandet påbörjar den avslutande låten The Funeral, en ruskigt bra låt. Det låter verkligen fantastiskt. Jag önskar att jag kunde låta mig hänges, som alla andra. Men jag känner mig trött, uppgiven och ledsen. Övertygelsen sångaren gav mig, om att världen är en så underbar plats, regerar inte längre. Och då är min värld inte ens i närheten av lika lite underbar som den unga tjejens.

För att kvinnor får i dagens samhälle (och har så gjort i hundratals år) helt enkelt stå ut med den här sortens beteende. Jag har så många gånger fått höra att man som tjej vänjer sig. Att detta är så vanligt att man inte har kraften till att bli upprörd. Könsmaktsordningen upprätthålls. Mannen utövar sin makt och ingen reagerar. Men någon måste ju säga ifrån. Att ansvaret ska ligga på den unga tjejen är förstås helt befängt.

Feminismen är samtidigt stark just nu. Stora protester sker via sociala medier, i form av grupper, bloggtexter och protestlistor. Men å andra sidan möts feminismen därför också av än starkare motstånd, från de som riskerar att förlora den makt och kontroll de har. Och de som aktivt kämpar för feminismen är främst kvinnor. I samband med en demonstration mot sexism i Tantolunden, Stockholm sa en talare att män i större utsträckning måste agera för feminismen.

Och jag tror också att fler feministiska män genererar färre fall som det ovan. Acceptansen måste minskas och minskas, tills den inte existerar längre.  Jag menar inte att mannen ska vara en skyddsängel i någon sorts föreställning om att kvinnor inte kan sköta sig själva, men män måste börja ifrågasätta varandras beteende och stödja kvinnors rättigheter. Detta för att förändring måste ske, om vi vill att världen ska vara en underbar plats – för alla.

Hultsfredsfestivalen i Stoxa – En utvärdering

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFuunky4.jpg

Området i Stoxa var inte lika fint och gemytligt som det i Småland. Det dåliga vädret hjälpte knappast till att försköna bilden av landskapet och inte heller flygplanen som flög över himlen och överröstade tillvaron. Jag är inte heller positivt inställd till narkotikapolisen som gång på gång kom och letade efter någon som brukar droger (polisen förhörde en kompis tre gånger trots att han var oskyldig!) och både duscharna och toaletterna kunde varit fler och fräschare.

Trots detta hade jag en väldigt rolig festival. Folket som var där hade en positiv inställning, ölen smakade gott och framförallt såg jag många bra konserter. Jag håller inte med Mårten att My Bloody Valentine var dåliga, tvärtom, bilden förstärktes hos mig att bandet är ett av världens bästa och att höra låtar från Loveless live var en stark upplevelse. Att även se Fat Boy Slim spela var en höjdpunkt. Jag är trött på musikklimatet idag där Swedish House Mafia och Avicii tar så stort utrymme men när jag såg Norman Cook vända plattor live så påmindes jag om att Dj-kulturen inte behöver vara plastig och mainstream.

Dansanta beats tillsammans med en märklig videokonstellation gjorde att området i Stoxa plötsligt kändes som en strand på Ibiza i början av 90-talet och trots att spelningen var något för lång som tycker jag det var roligt att se Fat Boy Slim uppträda.

Som jag även misstänkte innan festivalen började blev det blev bäst vid midnatt på fredagen då Portishead klev upp på scenen. För några år sedan läste jag en intervju med Blixa Bargeld, frontfiguren från Einstürzende Neubauten där han berättade att han gillade Portishead. Eftersom Bargeld sällan talar positivt om andra band så insåg jag att det var ett band jag borde kolla upp. Jag blev knappast besviken, Third är en av de mest fascinerande skivorna jag lyssnat på, det självbetitlade andra albumet är fin lågmäld soul och Dummy är ett av 90-talets bästa album med sin blandning av hiphop-beats och beroendeframkallande melodier.

Det är lätt att bli besviken när man förväntar sig mycket av ett band men istället blev jag bara överväldigad. Portishead på Hultsfredsfestivalen är en av de bästa konserterna jag sett i hela mitt liv, den psykedeliska videoinstallationen i bakgrunden var oerhört snygg och bandet spelade sina låtar perfekt. I slutet av konserten sprang jag och Mårten till baren och beställde kall öl och tände varsin cigarett. Portishead avrundande spelningen med att spela två av sina bästa låtar, Roads och We Carry On, och Beth Gibbons röst fick mitt hjärta att slå snabbare. Jag blundade och insåg att musik inte blir bättre än så här.

Hultsfredsfestivalen i Stoxa hade sina för och nackdelar men överlag hade jag en fantastiskt rolig festivalupplevelse. Området kunde varit bättre, vädret kunde varit finare och visst hade det varit skönt utan narkotikapolis och flygplan men konserterna och stämningen gjorde att det blev en lyckad helg och jag skulle gärna åka tillbaka till Stoxa nästa år om festivalen äger rum igen.

Hultsfred 2013 – Mew (var tog magin vägen?)

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

frenger

Regnet föll hårt. Vi var nyanlända. Huvor och regnjackor. Några snabba öl innan kalaset började. Ciggen slocknar i kontakt med stora droppar. På håll hör vi att den första konserten på största scenen börjar. Om det var Special eller Apocalopso vi noterade där i början. Kanske. Hur som helst så lunkade vi dit. Vi och några andra tappra så att säga. Felen börjar redan här. Man hör på håll att herr Bjerres röst brister- som den alltid gör. Och det har jag länge accepterat, det är väl okej. Hans röst håller inte för deras låtar live. Magin skapas på annat sätt, har jag alltid tänkt. Men regn. Och dessutom en värdelös tid för ett band som oftast lever mycket på ljussättning och fantasifulla bakgrundsvideos. Nu: ingetdera. I övrigt så är ju bandet trist. Väldigt stela och stillastående lunkar de omkring i extremt fula byxor med fickor strax ovanför knäna, mjuka scarfs eller någon slags mysig hårdrocks-stil. Och en klick gul regnjacka som drog upp stämningen lite.

Så deras setlist. Tre låtar från den skivan. Tre låtar från den skivan. Sen tre låtar från den skivan. Och så avslutar vi med Comforting sounds som vi gör exakt varenda konsert. Och just ja, vi spelar typ inga låtar från senaste skivan. Om dem nu väljer att blicka bakåt- gör det med stil. Spela för fan Behind the drapes eller Eight flew over, One was destroyed. Men något positivt kanske. Att få höra 156 är alltid underbart. Och Am i Wry? No naturligtvis. Men nä, det här var väldigt ogenomtänkt och tråkigt och platt. Och inte hjälpte det detta band, som faktiskt helt enkelt är på väg utför, att spela dagtid på en alldeles för stor scen. Vem lyssnar på dem idag? Väldigt luddigt. De var magiska för mig en gång i tiden, och jag kan än idag tänka att Frengers är en av de viktigaste plattorna i mitt liv. Men alltså, det här går inte. Det är nog slut nu.