Kraftwerk live på Cirkus 21/1

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFunky_null_1.jpg

År 1981 ger Kraftwerk ut Computerwelt, ett temaalbum som handlar om datorns roll i människans tillvaro. På den här tiden var det ovanligt att ha en dator i hemmet, de datorer som fanns på marknaden var dyra och verkade mest vara redskap riktade till företag eller för att användas inom forskning. Kraftwerk insåg att det skulle förändras och det gör albumet både mer tilltalande, men också mer skrämmande.

Albumet är en dystopi med låtar som lätt kan tolkas som berättelser om programmering och om hur regeringen och företag kontrollerar samhället med datorer. Albumets bästa låt Computerliebe uppfattas av många som en låt om nätdejting men personligen har jag alltid tolkat låten mer bokstavligt, som om kärleken numera är något som existerar mellan människan och hennes dator istället för mellan två levande varelser. Med tanke på det beroende som många idag har av sina datorer och mobiltelefoner, så är det knappast en långsökt tolkning.

Mer än 30 år efter att Computerwelt släpptes spelar Kraftwerk nu på ett slutsålt Cirkus i Stockholm, och deras föraningar har blivit verklighet. De flesta åskådarna tittar på konserten genom sina mobiltelefoner som lyser upp den mörka lokalen på samma sätt som tändare lyste upp Globen första gången jag var på en konsert tillsammans min pappa och såg Metallica spela. Mannen som sitter bredvid mig har mobiltelefonen riktad mot scenen hela konserten och dokumenterar det som händer. Han verkar vara relativt oberörd av spelningen, men skrattar när en robotröst på tyska pratar om faran med radioaktivitet. När konserten är slut ger han uttryck för att armen värker, och lägger undan telefonen. Jag undrar om han uppskattade konserten och kommer snabbt att tänka på Kraftwerks låt It’s more fun to Compute.

Det är lätt att låta bitter när man suckar över internetsamhället men det är oundvikligt en kväll som det här. Många människor verkar leva genom sociala medier, man letar efter kärleken genom datorn istället för i verkligheten och man spenderar mer tid med datorn än tillsammans med de vänner man tycker om. Barn och husdjur blir accessoarer att visa upp på Facebook och Instagram, och man tävlar om vem som lägger upp gulligast bilder. Mannen i stolen bredvid mig är ett tydligt exempel på någon som verkar leva genom tekniken, han har köpt en dyr konsertbiljett men väljer att titta på konserten genom sin mobiltelefon.

Själv sätter jag mig också vid datorn efter Kraftwerks konsert och börjar skriva om vad jag tyckte, för att sedan visa upp mina åsikter på internet. Normen att ständigt visa upp sitt liv genom ett lyckat skimmer över internet kan nog bli både kravfyllt och skapa ett ytligt samhälle.

Vad Kraftwerk själva tycker om den moderna utvecklingen vet jag inte. Bandet har under hela sin karriär fascinerats av sambandet mellan människa och maskin, och för många människor är mobiltelefonen och ständiga uppkopplingen till internet en stor del av vardagen. Mobiltelefonen verkar för många ha blivit en förlängning av handen, och en bekant som hade lämnat in sin mobil på lagning berättade att hon kände sig naken under veckan då hon fick ha en lånemobil som det inte gick att gå ut på internet med.

Kanske tilltalas medlemmarna i Kraftwerk av hur vi människor blir mer och mer beroende av tekniken, eller så tycker de att det är en sorglig utveckling. Kraftwerks teman har ofta handlat om maskin och människa i symbios. I Kraftwerks värld är samspelet det centrala, vilket uppkommer till exempel genom att människan trampar ner pedalerna på en cykel för att på så sätt tillsammans med cykeln röra sig framåt. Musikskapandet handlar inte heller om att spela på och använda sig av ett instrument, utan om en ömsesidig relation med instrumentet. Det blir tydligt i en intervju som Kraftwerks frontman, Ralf Hütter, gjorde för några år sedan: ”Vi spelar på maskinerna och maskinerna spelar på oss.”

Hur var konserten då?

Att äntligen få uppleva Kraftwerk live var bland det bästa jag sett på en scen. Den grafiska installationen i 3D var ren perfektion och det svängde som satan om kvartetten från Düsseldorf (trots att endast en av originalmedlemmarna finns kvar). Låtlistan var minst sagt tillfredställande och innehöll flera av de bästa låtarna från Kraftwerks diskografi, men Tour De France, Radioactivity och Trans-Europe Express stack ut som kvällens höjdpunkter. Att bandet dessutom spelade nästan samtliga låtar från Computerwelt tror jag knappast var en tillfällighet.

The Hitchhiker’s guide to POPAGANDA

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Popaganda

Ska du på Popaganda nästa helg? Funderar du på huruvida du ska köpa biljett eller inte? Här kommer den tredje upplagan av ”The Hitchhiker’s guide to…”, som istället för att agera introduktion till en specifik artist, denna gång smidigt guidar dig genom det fina programmet på årets Popaganda.

KANSKE listan är det avgörande. Det som gör att du tar beslutet att köpa en biljett. Eller för den delen att du inser din avsky inför musiken och skiter i det (ej särskilt troligt). För utöver självklara dunderkonserten med Håkan, tror jag bl.a. att band som Systraskap, Jessie Ware, Makthaverskan och Noah and the whale kan bli riktigt stora upplevelser. Ta chansen och klicka på bilden eller här för att komma till The Hitchhiker’s guide to POPAGANDA. 

Kolla in FESTIVALENS PROGRAM här

Bob Dylan – Another Self Portrait: The Bootleg Series Vol 10

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

dylan_.jpg

I slutet av augusti släpper Bob Dylan ännu en gång en ny volym i sin Bootleg Series och detta blir den tionde i ordningen.

The Bootleg Series är album som jag tycker är lika starka som Dylans studioalbum och jag önskar att materialet till dessa Series aldrig tar slut. Volym 5 med titeln Live 1975, The Rolling Thunder Revue är faktiskt en av de första Dylan skivorna jag handlade själv (innan hade jag bara lyssnat på pappas Dylan-skivor) och är en av de Dylan-skivor jag håller högst. Albumet innehåller liveinspelningar ifrån The Rolling Thunder Revue som var en turné som genomfördes med fokus på material från skivan Desire. På turnén medverkade fantastiska musiker som Roger Mcguinn, Joan Baez och T-Bone Burnett och Dylans versioner av låtar som Love minus zero/No Limit, It takes a lot to laugh it takes a train to cry, och The Water Is Wide har aldrig låtit bättre.

En annan av Dylans Bootleg Series -skivor jag vill slå ett slag för är Tell Tale Signs: Rare and Unreleased 1989–2006 som släpptes 2008 och som jag lyssnade på intensivt precis när jag hade flyttat från Stockholm till Uppsala. Som titeln avslöjar innehåller skivan material som Dylan spelade in mellan åren 89–06, några år där Dylan gjorde några av sina bästa album (som Oh Mercy, Time Out Of Mind och Modern Times) och jag blev förvånad över att Dylan valde att utelämna så mycket fantastisk musik från studioalbumen.

Jag flyttade till Uppsala själv och kände mig ensam när jag vandrade lägst Fyrisån med Bob Dylans musik i hörlurarna. Jag kunde dock känna igen mig i Dylans text i den avskalde versionen av Mississipi då han sjunger; ”Walking through the leaves, falling from the trees, feeling like a stranger nobody sees” och på något vis kändes igenkännandet som en trygghet.

Another Self Portrait: The Bootleg Series Vol 10 innehåller 35 tidigare outgivna inspelningar som kom till i början av 70-talet då Dylan gjorde skivorna Nashville Skyline, Self Portrait och New Morning. Tre skivor som utmärker sig mycket i Dylans diksografi (men det är ett en annan historia) som jag är väldigt förtjust i och därför är förväntningarna naturligtvis höga på att få höra de uttag, alternativa versioner och covers som inte kom med på de tre studioalbumen.

Randiga rut

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

randiga rut

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Gillar du gammal stämsång från 60- och 70-talet? Kampsånger? Kvinnosånger? Håller du med om att man inte kan försvara rasism? Har du fattat att Sverige absolut inte är jämställt? Tycker du att patriarkatet är skit? Då tror jag att du kan komma att gilla Randiga rut, ett gäng unga tjejer som till och med tycks ha anammat modet från epokerna ifråga.

Jag upptäckte bandet via feminism- och vintagebloggen Enblommigtekopp. In och kika för fler tips och rolig läsning! Randiga rut bildades i samband med Popkollo, ett fantastiskt musikläger för tjejer. Dessa kollon anordnas i ett antal olika städer. Botkyrka ligger nog närmast till hands, om du befinner dig i Uppsala- eller Stockholmsområdet.

Bandet skriver träffande texter om sådant de är besvikna på. Sådant de anser vara skevt och fel i samhället. De sjunger i fina stämmor, tillsammans med enkla gitarrackord. Mer behövs inte, då budskapet är det huvudsakliga. Härligt och uppfriskande! Lyssna på en intervju i P3 med Randiga Rut här.

Lyssna och se ett fint live-framförande nedan!

Hör The naked and famous nya

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

naked and famous

The naked and famous slog mig blåögd med sina festnävar, när de först kom ut med låtar som Punching in a dream och den otroligt självklara Young blood. Sistnämnda är så mycket fest att livet känns oändligt, endast hoppfullt och varmt kärleksfullt. 

Nya låten Hearts like ours är fantastisk från första sekund. Upptrappandet är så hemskt tilltalande att jag känner för att springa ut på något jävla fält och låta fingertopparna få vidröra lena halmstrån. I all sin enkelhet förstås. Det är alltså inget nyskapande vi får höra här. Men jag är ganska fast bestämd i min åsikt att musik som får en att skina upp snabbt som satan verkligen behövs emellanåt. Mellan de svåra verk, som är större, mer genomtänkta och som har en helt annan sorts hållbarhet. Nej, ge mig ohållbara låtar ibland. Låtar som gör sommaren lite soligare och lite mer tillbakalutad.

Kan också passa på att rekommendera skivan Passive me, aggressive you, som är något mer finstämd. Lyssna på Spotify här! Vill du se The naked and famous live, så kommer de till Debaser medis 1’a november. Läs mer här!

”diffucult, icult icult icult!!”

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Sommaren 2010. Klubb ikväll. Ett schyst band ska spela. Ni just lämnat förfesten, hoppat på tunnelbanan. Några flaskor kvar. Stämningen är god, ”Don’t worry if i write rhymes, i write checks” nynnas gemensamt. Uffies Difficult spelades sönder strax innan lägenheten lämnades i sitt dekadenta tillstånd, varför dess rader inte kan lämna er lilla fest. Ingen bryr sig om övriga resenärer, ni sjunger högre ”diffucult, icult icult icult!!”. Ni är störiga som fan, men ni har roligt. Skanstull och ni kliver av, sången fortsätter ut på perrongen, ut i sommarkvällen.

 

Världen är en underbar plats

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

VÄRLDEN ÄR EN UNDERBAR PLATS LITEN

Efter att Band of horses hade spelat låten Weed party under helgens Hultsfredsfestival i Stoxa, kände vi oss rätt nöjda. Nu har de inte mycket mer att ge. Nu har vi hört det vi vill höra, tänkte vi. Så vi vandrade iväg mot öltälten för att avnjuta resten av konserten på håll. Så börjar de spela härliga Ode to LRC och vi känner att vi vill in dit igen, känna på låten i massan, blunda och skölja ned upplevelsen med ölen- som man faktiskt fick dricka överallt på festivalområdet när man väl hade köpt den.

När de så sedan vackert trappar ned på melodin drygt en minut in i låten, och vi sjunger med i den hoppfulla raden ”the world’s such a wonderful place”, ser jag några snubbar trycka in sig bakom oss. En av männen, som ser ut att vara i trettioårsåldern, lägger snart märke till en ung tjej i närheten. Hon är knappast äldre än 15 år. Det råder inga tvivel om hans förtjusning och han skrider till verket.

Med stadig hand kring midjan drar han henne till sig. Hon ler osäkert och flackar med blicken, försöker slita sig utan att liksom göra väsen av sig. Hon är trevlig, ni vet. Hon vill ju inte skapa dålig stämning. Men den här killen ger sig inte så lätt. Hon kommer undan för en stund, men snart är han där igen, samma hand kring samma midja- smekande, farligt nära bysten. Hårt, grovt. Han flåsar henne i örat när han försöker prata med henne och hon kryper ihop, ler inte längre.

Min näve knyts och jag ser honom i ögonen med förhoppningen om att han ska se mig och förstå att han ska ge fan i det där. Min vän sliter tag i mig, ber mig låta bli. Han vill inte ställa till med bråk, fullt förståeligt. Det vill naturligtvis inte jag heller. Men jag kan inte bara låta detta ske. Kompisarna till den unga tjejen börjar se oroliga ut och sliter i henne, drar henne undan. Han tar ett fast tag kring hennes bakhuvud, drar undan hennes hår och säger något tätt mot hennes öra. Hennes ögon tåras. Så tar hon sig loss, och de rusar iväg.

Han står kvar med armarna i kors, flinar. Jag tänker på hur många våldtäkter som kommer att inträffa denna natt, samt vem som kommer att bli just hans offer. Kanske hittar han henne igen. Jag får lust att knäa honom ordentligt så att hans förmåga att genomföra en akt förloras för ett tag framöver. Ode to LRC är slut. Min vän säger åt mig att det inte var någon fara, att det ordnade sig. Bandet påbörjar den avslutande låten The Funeral, en ruskigt bra låt. Det låter verkligen fantastiskt. Jag önskar att jag kunde låta mig hänges, som alla andra. Men jag känner mig trött, uppgiven och ledsen. Övertygelsen sångaren gav mig, om att världen är en så underbar plats, regerar inte längre. Och då är min värld inte ens i närheten av lika lite underbar som den unga tjejens.

För att kvinnor får i dagens samhälle (och har så gjort i hundratals år) helt enkelt stå ut med den här sortens beteende. Jag har så många gånger fått höra att man som tjej vänjer sig. Att detta är så vanligt att man inte har kraften till att bli upprörd. Könsmaktsordningen upprätthålls. Mannen utövar sin makt och ingen reagerar. Men någon måste ju säga ifrån. Att ansvaret ska ligga på den unga tjejen är förstås helt befängt.

Feminismen är samtidigt stark just nu. Stora protester sker via sociala medier, i form av grupper, bloggtexter och protestlistor. Men å andra sidan möts feminismen därför också av än starkare motstånd, från de som riskerar att förlora den makt och kontroll de har. Och de som aktivt kämpar för feminismen är främst kvinnor. I samband med en demonstration mot sexism i Tantolunden, Stockholm sa en talare att män i större utsträckning måste agera för feminismen.

Och jag tror också att fler feministiska män genererar färre fall som det ovan. Acceptansen måste minskas och minskas, tills den inte existerar längre.  Jag menar inte att mannen ska vara en skyddsängel i någon sorts föreställning om att kvinnor inte kan sköta sig själva, men män måste börja ifrågasätta varandras beteende och stödja kvinnors rättigheter. Detta för att förändring måste ske, om vi vill att världen ska vara en underbar plats – för alla.