Snart dags för Sthlm Music & arts

Tweet about this on TwitterShare on Facebook
Stockholm music and arts. Klicka på bilden för mer info om festivalen

Stockholm music and arts. Klicka på bilden för mer info om festivalen

Stockholm music and arts är den festival i Sverige som har kanske bäst könsfördelning. 10 av 17 akter är kvinnliga. De har dessutom helt okej mångfald, i form av artister från länder som Syrien, Danmark, Frankrike och Japan. Åtminstone 7 av 17 är annat än vita. Mångfalden kunde dock ha varit än bättre. Varför är detta viktigt? Kanske du frågar dig. Jag anser jämn könsfördelning vara viktigt eftersom i princip alla andra festivaler har överlägset flest manliga artister, samt extrem övervikt av manliga artistbokare. Det senare är den högst troliga orsaken till de skeva programmen. Precis som Jämställd festival pekar på, vilka strävar efter en jämställd festivalscen. Läs mer på deras facebookgrupp här. Och se till att klicka like om du också vill se en jämställd festivalscen. De manliga festivalbokarna är dessutom oftast vita. Varför programmet gärna blir väldigt vitt. När den vita svenska befolkningen ser vita människor i TV-apparaterna, vita politiker och vita människor på musikscenen, skapas ett annorlundaskap. Att vara annorlunda blir då nämligen att vara annat än vit. Och detta är en onekligen skev verklighetsbild. Det är därför viktigt att i sammanhang som detta inte reproducera skevheten ifråga. På denna punkt kunde som sagt Music & arts ha varit snäppet vassare.

Musikmässigt är programmet riktigt kul. Biljetterna sålde väl slut på en sådär två sekunder efter att Prince och Rodriguez (Searching for sugarman) bokats. När då också Regina Spector, M. Alkbergs begravning, Lune och Cocorosie tillkommit känns festivalen onekligen värd ett ordentligt besök.

Brooklyn-syskonen Cocorosie gör ruskigt snygga samplingar, stilblandningar och har bl.a. på flera låtar samarbetat med Antony and the johnsons. De arbetar med rätt svår sång, darrande på läppen. Förvrängande, likt Iamamiwhoami, ibland som Björk eller The Knife. Finstämt och magiskt. Kommer att bli en alldeles särskild konsert tror jag. Munnar kommer stå vidöppna.

Daniel Svenfors spelar musik av Prince på Trädgården

Om du älskar Prince vill jag tipsa om ett evenemang på Trädgården 31’a juli i Stockholm, där min Prince-besatta vän Daniel Svenfors kommer att spela skivor. Han kommer att spela, just det, Prince. Och vem kunde bättre göra det än Daniel? Han är otroligt bevandrad och lär säkert bjuda på allt från de mest självklara bitarna, till svinbra suspekta b-sidor man aldrig förr hört, men tydligen älskar. Ser fram emot detta!

Nedan bjuder jag på en mörk och märklig video med konstnärliga Cocorosie. Lemonade. Ett hem, två personer, olika åldrar. Här ser ni var ni har att vänta. Kommer bli galet häftigt.

Sthlm music and arts, andra delen

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Tycktes jag något bitter i en stor del av förra inlägget gällande Stockholm music and arts? Del två blir en muntrare historia. Och det är artisternas förtjänst. Det gamla ersätts av det nya, samtida. Denna dag inleds med en räklangos och ett glas vitt; en livsnjutares festivalmåltid.

När jag sitter med lunchen i händerna inleder Anna von Hausswolff sin konsert. Utan att ha lyssnat på senaste skivan känns det jag hör direkt ögonbrynshöjande. Jag tänker Kate Bush med lite mer bas och tyngd i rösten. Orgel och pop, storslaget och behagligt. Det låter mycket tilltalande och jag inser snabbt att jag kommer att lyssna mer på skivan, Ceremony.

Någon timma senare är det dags att äntligen ta sig rejält långt fram vid scenen. Iamamiwhoami är en av programmets mest efterlängtade artister. Jag menar, som jag säkert nämnt flertalet gånger, att hon är en av Sveriges just nu mest intressanta artister. På vänster respektive höger sida om henne ställer fyra personer upp sig stadigt och allvarligt, iklädda bollkalle-kläder, dvs vit piké, vita shorts och vit keps. De sköter tekniken respektive stämmor. Till höger finns även en man klädd i svart och solglasögon, som under konserten gör precis ingenting. Mitt på scenen, bakom Jonna Lee, som hon heter, står en stor svart fyrkantig låda. Hon rör sig häftigt på scenen, självsäkert och innovativt i helvit dräkt. Snyggt, med fokuserad blick låter hon oss följa med i utvecklingen: den läskiga garndräkten som dyker upp i hennes videos kommer snart fram på scenen. Lådan förvandlas till vit samtidigt som Lee blir helsvart. Vidare tar dräkten över henne, hon fäktar omkring på scenen. Det är ett skådespel, med tillhörande fantastisk musik. Jag följer dramatiken med öppen mun, uppspärrade ögon och insuper den girigt och förnöjt. Såhär ska en konsertupplevelse vara, tänker jag.

Så komma vi till helgens sista spelning. Den är också den bästa, med ovanstående tvåa precis i hälarna. Björk är av eget slag, egen sort och ett fenomen så speciell och specifik att att hon tillhör en av världshistoriens största konstnärer. Att hon dock inte tillåter att allmänheten fotar under hennes konsert kan jag tycka är märkligt (förbjudet av den anledning att hon störs av det, samt att hon hellre ser att vi njuter av upplevelse än fotar den). På sätt och vis förståeligt, då det är jävligt trist med alla iphones som dyker upp framför en under konserten, men även väldigt motsägelsefullt. Varför ska inte fotografer få syssla med sitt skapande och sin kreativitet, bara för att det är hennes stund i rampljuset. Nåja, vi får hur som helst nöja oss med de ”officiella bilderna”. Nog om det. Björk ställer upp med en kvinnlig, isländs kör. De ser på ett väldigt fint sätt osäkra och försiktiga ut. Ansiktsuttrycken säger att de tycker att det är helt förbluffande att de står på scenen. Och vem skulle inte tycka det? Till vänster finner vi en man som sköter världens coolaste slagverk, till höger en man som sköter världens coolaste elektroniska musikutrustning. Bak: tre stora skärmar. Framför: Björk, samt en stor upphissbar, avlång och rundad bur, innehållande två elektriska pooler på varsin sida emellan vilka blixtrar slår på kommando. Mannen till höger använder en touchscreen med vilken han håller takten med denna denna bur till ett par tre låtar. Fruktansvärt häftigt. Obeskrivligt. Se fenomenet i videon nedan, filmat på plats (trots förbudet, gudskelov) då de framför Possibly maybe, ungefär där jag stod.

Helgen har slagit fast ett faktum. Visst fanns det bra musik förr, visst är det fint att lyssna på den även nu. Men musik, som så mycket annan populärkultur (dock inte all, naturligtvis), avnjuts oftast med fördel i sin samtid, inom dess kontext. Söndagen var överlägset bäst, inga konstigheter.

Nu får det vara nog, drar vidare mot Way out west…