Rodriguez på Music & arts

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Booklet-Orange-Poster-Version.indd

Likt Lune, som presenterades häromdagen, spelar Rodriguez Stockholm music and arts i helgen. Mannen som i solskensberättelsen Searching for sugarman i tiotals år varit enormt populär i Sydafrika, utan att veta om det. Ett hel nation som å andra sidan trodde att han dog redan på 70-talet. 

Roudriguez musik hade ett starkt motstånd i apartheids Sydafrika. Hans vinylskivor censurerades med hjälp av repor, då texterna ansågs olämpliga. Men musiken lyckades ändå överleva i form av insmugglade skivor och kopior. Han blev en stor popikon; alla lyssnade på Rodriguez. Dock var det ingen som visste något om artisten. Han var ett mysterium. Av skivomslagen framgick inte var han kom ifrån. Pga landet isolation var det samtidigt mycket svårt att ta reda på mer. I låttexterna fanns däremot ledtrådar som bl.a. indikerade hans härkomst. När då två fans vill söka reda på vad som hände med deras stora stjärna, inleder de ett stort detektivarbete. Detta leder till att de inte bara får veta vem han var och var han kom ifrån, utan också att han fortfarande lever.

I Detroit, där han bor, är det dock inte många som känner till honom, annat än som en kuf som jobbar på en byggarbetsplats. Att han är en stor popstjärna i Sydafrika, är det ingen som vet, än mindre han själv. I USA uteblev hans påtänkta musikkarriär. Snart beslutas att han ska resa till sin publik, för att spela på plats. Det måste finnas något häpnadsväckande fantastiskt över att få se sin favoritmusiker, som man länge trott varit död, framträda live. Många trodde inte det var sant, ens när han stod där framför dem.

Det är fantastiskt att han får sin efterlängtade upprättelse. Men när Rodriguez tjocka och fula skivbolagsgubbe i dokumentären sitter och påpekar att Bob Dylan är skit i jämförelse med hans artist, blir jag lite trött. Och jag ser nu framför mig hur han cashar in så galet mycket pengar, på nyutgivna vinyler (jag har köpt en, ja) och på konserter (jag ska se honom live, ja) osv. Denna man gjorde mig avigt inställd till det hela, i en biosalong i som i övrigt var i extas. Men å andra sidan, sympatiska Rodriguez vill man ju allt gott. Han har gjort väldigt fina album, men bor ändå i något ruttet kyffe och har knegat hela livet. Man får välja att se det fina i det här. Att han var ett soundtrack till de vita sydafrikanernas kamp mot apartheid. Att han är en död ikon – som lever.

Och nu är han känd över hela världen. Ska hålla två spelningar i Sverige i sommar. På Way out west senare i sommar och nu i helgen på Stockholm music and artsEfter dokumentärens stora framgångar och dess gripande berättelse kommer publiken att vara otroligt tillmötesgående. Stämningen kommer att vara jublande entusiastisk. Jag kommer att välja att glömma skivbolagsgubben och istället drömma om en kamp mot samhällets orättvisor. Om stordåd och osannolika berättelser. Jag kommer att delta i extasen.

____________________

I tillägg vill jag berätta att just när jag skrivit färdigt denna text, begav jag mig in till köket. Där råkade radion AV EN HÄNDELSE vara påslagen. Sommar i P1 hade just inletts och det var AV EN HÄNDELSE Malik Bendjelloul som sommarpratade. Dvs skaparen av dokumentären Searching for sugarman. Om du inte lyssnade, så tycker jag att du bör göra det. Då får du än bättre insikt i vem mannen Rodriguez är. Att han är mer ”audio than video”. Att han ger bort alla pengarna han tjänar i samband med hans plötsliga framgångar, till sina döttrar.

Du får också berättelsen bakom berättelsen. Maliks berättelse om hur skapandet av dokumentären gick till. Hur han snubblade sig fram i många år av framgångar och motgångar. Hur han AV EN HÄNDELSE befann sig i Palms springs vid rätt tillfälle. Hur han AV EN HÄNDELSE föll i en pool, vilket AV EN HÄNDELSE ledde till ett steg till i processen av detta skapande. Ja, han är smått vidskeplig. Dock tycker jag det tillför något till hela grejen. Det blir mysigt mirakulöst och sagolikt. Därför blir jag också så häpen av denna lilla HÄNDELSE, att jag fick för mig att skriva denna text precis i samband med att dokumentärens skapare höll sitt sommarprat. Och att radion råkade vara på, trots att jag inte lyssnade, trots att jag tänkt lyssna på någon annan podcast. Jag känner mig upplyft, eller rent av upplyst, frälst. Vilket mirakel!

Musiken i programmet är ruskigt bra. The Cure, Bob Dylan och naturligtvis massor av Rodriguez. Alla låttitlar börjar dessutom på i.

Klicka här för att lyssna på Spotify 

Klicka här för att lyssna på Mailk i sommar i P1

Maria Sveland i P1 sommar

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

mariasveland

Lyssnade igår på Maria Svelands sommarprat. Det var fantastiskt. Hon trycker verkligen på rätt knappar, när det kommer till att kämpa för humanism och feminism. Man känner igen sig, även om man själva inte blir utsatt för riktigt samma grova motstånd som hon har gjort. Dvs i form av brutalt näthat och otäcka mordhot.

Men motståndet är oavsett form ständigt närvarande. Och det är verkligen svårt för människor när man rotar i sådant, som de vet att de själva är en så stor del av. Då försöker man, som de uppfattar det, försöka lägga sig i och ändra deras liv. Det är svårt för dessa människor att inse hur viktigt det är att ifrågasätta också sådant som känns så grundläggande. Det är svårt för de att inse att det inte bara är de själva, utan snarare främst andra, vars vardag påverkas mer negativt, som behöver dessa förändringar. Dessutom tror jag att det är de som reagerar som starkast på ifrågasättande, som behöver det som mest.

Men hur som helst. För en person (jag) som har fått upptäcka de strukturer vi lever i, är det ofta otroligt kämpigt, när det kommer till att synliggöra det hela för människor som ännu inte fått samma insikter. En person som sitter och analyserar och dekonstruerar normer och strukturer uppfattas i många sammanhang som väldigt jobbig. Som t.ex. en gnällfeminist, som Maria uttrycker sig. När hon omtalar de olika epitet, såsom gnällfeminist (utöver nazifeministen och manshatarfeministen osv), som hon kommit att kallas för, ger hon ett hoppingivande och fantastiskt svar, som vi alla som kämpar, bör ta till oss:

”Numera om någon skriver att jag är en gnällfeminist eller en medelklassfeminist så tänker jag med stor tacksamhet på alla gnällfeminister som kämpat före mig för social, politiskt och ekonomisk rättvisa. Om mina gnällfeministiska förmödrar för hundra år sedan nöjt sig med rösträtten och sagt att nu har vi ju fått det vi ville så nu kan vi återgå till handarbetet och sluta gnälla, och istället känna lite tacksamhet över det vi uppnått så hade vi ju inte suttit här idag. Näe, tack gode Gud för kvinnors gnäll. Det är gnällfeminister som får utvecklingen att gå framåt. Låt oss för guds skull aldrig tystna.”

Väl valda ord. Vi måste fortsätta ”gnälla”, fortsätta att kämpa för människors rättigheter. Jag ska sitta där och ifrågasätta mina syskons val av leksaker till sina barn. Fortsätta ifrågasätta termer som: ”pojkar är ju lite bråkigare än tjejer” och klassiska ”det är som det är”. Nej, det är inte som det är. Det är som vi gör. Utifrån föreställningar vi växer upp i (re)producerar vi normer och värderingar som onekligen inte alltid är de rätta.

Jag måste också nämna det otroligt träffande partiet, där hon beskriver hur den klassiska familjeförespråkaren, Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund i själva verket levt i en sorts regnbågsfamilj, storfamilj, där släktingar och vänner hjälpts åt med att ta hand om alla barn. Detta då han själv bott inne i stan samtidigt som hans familj befunnit sig i Smålandsskogarna. Fantastiskt!

Nedan kommer lite länkar till hennes sommarprat som alla bör lyssna på, samt hennes låtlista på Spotify. Innehåller bl.a. M.I.A., Martha Wainwright, Major lazers magiska Get free och en massa annat härligt.

Sommar med Maria Sveland

Musiken i Sommar med Maria Sveland