I heard it said, you had come back from the dead.

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Skärmavbild 2014-02-17 kl. 21.56.30S!estafestivalen reser sig ur graven. Precis som zombiehultsfred ska Markans kulturförening nu försöka bygga nytt från grunden.

Jag spenderade två vårhelger i Hässleholm. Det var både det bästa och det värsta jag gjort. Första gången jag besökte siesta var 2009. Ett år då våren bjöd på sol och generöst med plusgrader, och vi satt i vårt camp och chillade med kall öl och inga t-shirts. Året efter var det frost om nätterna och knappt plus på dagarna. Addera ett långt regn medan man slog upp tältet och ni förstår åt vilket håll det brakar. Jag tror att det var den största anledningen till att S!esta fick lägga ner. Ingen kunde i sina vildaste tankar tänka sig att åka och frysa röven av sig på en camping igen.

När FKP Scorpio kom fram till att det inte gick att göra miljoner på det gamla Hultsfreds ädla heder och la festivalen i papperskorgen så startades en ny festival med det uppkäftiga namnet this is hultsfred. Jag var där förra året, och det kändes väl mer som en begravning än en festival, med något fler än 1000 personer på besök i den lilla småländska bygden. S!esta gör en liknande satsning och tänker sig 3-5000 besökare nästa år. Dock har de redan en mer namnkunnig banduppställning än this is hultsfred hade förra året, på gott och ont. För det bästa med Nya hultan var att se band man aldrig hört talas om innan och som älskade varje sekund av att stå på scenen. Risken är att S!esta bokar halvtrista akter som spelar på alla andra festivaler. Varför ska man åka till Hässleholm för att se Timbuktu, Icona Pop eller Hoffmaestro med 3000 andra, när man kan åka till Bråvalla och se dem med 60000 andra?

Men jag älskar de små festivalerna, som drivs av brinnande hjärtan snarare än pressade vinstkrav. Jag hoppas att man kommer kunna åka till Hultsfred och Hässleholm och återuppleva dess glansdagar om några. Därför vill jag önska båda festivalerna LYCKA TILL!

Popaganda 2013

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Håkan

Trots att det har varit ett dåligt år för svenska festivaler (bland annat gick både Peace and Love-festivalen i Borlänge och Siesta-festivalen i Hässleholm i konkurs) så finns det ett intresse att titta på levande musik. Bevisligen åtminstone i de stora städerna, Way Out West i Göteborg slog publikrekord och Popaganda i Stockholm blev slutsålt. Det är det här som är den nya sortens festival, den pågår i stadsmiljö där man åker kommunalt fordon hem till sin lägenhet när konserterna är slut istället för att festa på en camping och sova i ett tält. Jag besökte den sistnämnde av festivalerna och upplevde både en trevlig stämning och såg både bra och dåliga konserter.

Trots att det redan skrivits på Populearmusik om Popaganda tänkte jag berätta om mina upplevelser av festivalen och koncentrera mig på de spelningar jag tittade på.

Noah and the Whale. Fredag 30/8 Klockan 19:45 på Stora Scen

Jag gick efter halva konserten och är kanske fel person att skriva om Noah and The Whales spelning men gör det ändå. Noah and the Whale är ett band jag inte är speciellt bekant med och efter denna spelning kommer jag knappast försöka bli mer insatt i deras musik. Det bjöds på snäll och slätstruken musik som saknar Belle and Sebastians melodier och mest av allt låter som ett avdankat Arcade Fire som tröttnat på att skriva bra låtar. Den stora massan verkade dock gilla den här lättillgängliga popen. Kanske är jag orättvis och kanske växte spelningen under andra halvan som jag inte såg men för mig var detta var detta en stor besvikelse.

El Perro Del Mar. Fredag 30/8 Klockan 20:45 på Lilla Scen

Jag är inte helt frälst på El Perro Del Mars senaste hyllade skiva Pale Fire utan föredrar hennes tidigare skivor. Trots detta fungerar hennes nya mer dansvänliga musik utmärkt live och en relativt stor publik har samlats för att höra Sarah Assprings fina röst. Dock så hörs den inte eftersom den är helt dränkt i reverb vilket är tråkigt. Med sig på scenen har hon enbart två medmusiker vilket jag också tycker är synd eftersom jag övertygad om att ett helt liveband skulle fått konserten att lyfta mer än den faktiskt gjorde. Dock så levererade Asspring en fin föreställning med mycket inlevelse och många bra låtar.

The XX. Fredag 30/8 Klockan 21:45 på Stora Scen

Ljudet var oerhört bra under hela The XXs spelning och ljusshowen kan jag inte beskriva som annat än perfektion. Deras luftiga arrangemang passade utmärkt på en stor scen framför fredagen största publik och jag verkade inte vara ensam av att få gåshud av deras musik. Ibland var tempot lite väl lågt och vissa låtar kändes för mediokra för sitt eget bästa men höjdpunkter som Islands och Intro gjorde detta till en fantastisk spelning.

Jens Lekman. Lördag 31/8 Klockan 17:15 på Stora Scen

Jag gillar Jens Lekmans musik mycket men tycker inte att senaste skivan I know what love isn`t är speciellt bra. Låtarna från denna skiva fungerade inte heller lika bra live som det äldre materialet utan kändes mest utdragna och långtråkiga. Bäst blev det i gamla låtar som The Opposite Of Hallelujah och Black Cab och överlag blev det en trevlig spelning (vilket även berodde på att solen tittade fram) men mest av allt kändes konserten som uppvärmning inför att Håkan Hellström senare skulle äntra samma scen.

Håkan Hellström. Lördag 31/8 på Stora Scen

Festivalens största bokning kan knappast ha gjort någon besviken. Spelningen inleddes med en avskalad version av Jag har vart i alla städer som successivt byggdes upp till den arenarock som resten av konserten till stor del handlade om. Under låtar som Det kommer aldrig vara över för mig och En midsommarnatts dröm kunde ingen stå still och trots att jag tycker det känns tröttsamt att höra uttjatade låtar som Ramlar och Känn ingen sorg för mig Göteborg imponerade Håkan Hellström stort på mig.

Jag har sett honom live ett tiotal gånger och frågan är ifall han någonsin varit bättre på scen än nu? Nya gitarristen Mattias Hellberg tror jag är en förtjänst till detta, hans sätt att spela gitarr och munspel fick Håkans band att låta bättre än på många år.

Några tankar inför Hultsfredsfestivalen

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

portishead

Imorgon börjar Hultsfredsfestivalen, den nya festivalen med det gamla namnet i Stoxa som ligger en liten bit utanför Stockholm. Festivalen har fått kritik för att ha flyttat från folkparken i Småland till storstan utan att byta namn men det är egentligen inte en oväntad förflyttning. Människor vill inte längre åka ner till skogen och titta på band med gitarrer i händerna och att både Siestafestivalen i Hässleholm och Peace and Love i Borlänge gått i konkurs är ett bevis på detta. Jag föredrar att Hultsfredsfestivalen flyttar än lägger ner sin verksamhet, jag har en rädsla att det annars snart enbart existerar Summerburst och Bruce Springsteens konserter på Friends Arena och Ullevi för det är den musiken som tilltalar den stora massan.

Jag är också glad att Hultsfredsfestivalen inte äger rum i centrala Stockholm och försöker bli ett nytt Way Out West. Way Out West bokar alltid massor av bra band men området i Göteborgs innerstad samt de ständiga köerna gör att Way Out West känns mer jobbig än som en rolig festivalupplevelse. Jag hoppas den nya Hultsfredsfestivalen kan fånga känslan att vara en relativt liten musikfestival och tilltala människor på samma sätt som Emmabodafestivalen tilltalade mig när jag var 16 år eller när jag var på Peace and Love 2005 då det var 10 000 besökare istället för de nästan 50 000 besökarna som kom 2012.

Jag är positivt inställd till Hultsfredsfestivalen dels angående området där festivalen äger rum men även med tanke på de artister som festivalen bokat som både känns relevanta för 2013 (Asap Rocky, Kurt Vile and The Violaters och Savages) men även stora bokningar av band som My Bloody Valentine och Fat boy Slim som kan få människor som bor utanför Stockholm och Uppsalaområdet att köpa biljett och åka till festivalen. Jag är övertygad att det inte spelar någon roll vart Hultsfredsfestivalen ligger och vad festivalen bär för namn strax innan midnatt på fredag då Portishead går på scen och spelar låtar som Roads, The Rip och It`s a Fire. Bara den bokningen gör att Hultsfredsfestivalen i Stoxa känns som början på ett lyckat koncept.