Risottobollar, El perro del mar och Sibille Attar

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Sibille på popagandaFestivalsommaren avslutades i helgen i samband med härliga Popaganda, som sålde slut på alla sina 12 000 biljetter per dag. Detta märktes onekligen i form av milslånga köer till mat- och ölserveringar. Men fan ta den som beklagar sig över sådant!

Det tar förstås alltid ner en upplevelse, men är väl oundvikligt då det plötsligt kommer så stor publik i denna sommar av festivaldöd. HELA El perro del mars spelning såg jag från kön till Daniel’s, eftersom mat blev helt och fullt tvunget när klockan plötsligt slagit så sent om kvällen. Men vilken maträtt sedan! Dessa utsökta panerade risottobollar fyllda med Västerbotten- eller mozzarellaost var så väldigt behagliga smakupplevelser. Och nog fick vi till slut tag i vår öl dessutom. Nä, varför sitta här och beklaga sig över köer- det känns trist och i förlängningen verkligen oviktigt.

Jag skrev innan helgen att Sibille Attar kändes väldigt intressant på förhand, utan någon särskild inblick i hennes solomaterial. Hon visade sig vara en underbar karaktär. Som gav ALLT på scenen. Med total glädje. Stilfullt var hon också klädd i en superlång tunn vit kappa och luggen täckte nästan helt och hållet hennes ögon. Med finurligt leende griper hon tag i publiken. Och det verkar heller inte beröra henne om hon misslyckas. Och därför är hon en stor person. Som därtill utan tvekan är en sympatisk person man skulle vilja hänga med.

Konsertens avslutande låt gav verkligen ståpäls! Då jag inte är tillräckligt bevandrad i hennes diskografi, och utan att lyckas hitta en setlist, vet jag inte dess titel. Men den inleddes söligt, skräpigt, nästan ointressant. Vi började samtala – som så många andra i den halvglesa publiken – för att snart plötsligt överrumplas! Ett vrål skär genom sorlet – som för att kalla på uppmärksamhet, vilket hon också får – följt av att uppsättningens alla instrument far som raketer upp i luften och konfetti sköljer över oss alla. Ingen kommer undan glädjefnattet, och alla vandrar därifrån uppåt! Glada! Dansande! Sugna på mer!

Och, läsare, mer kommer….

En närmare titt på Sibille Attar

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Sibille Attar

Upp på stundande Popagandas lilla scen, lördag kl. 16.30, kliver Sibille Attar. Jag har hela sommaren som frågat mig vem denna artist är, utan att riktigt undersöka saken närmre. 

Hennes låt Come night är en av sommarens stora indiehits. Bl.a. agerade den jingel till Hultsfreds presentationsvideo. Jag har också inkluderat låten på diverse playlists, då den liksom representerar denna sommar på ett fint sätt. T.ex. The Hitchhiker’s guide to POPAGANDA, som du verkligen bör sätta dig in i nu innan helgen! När jag så på väldigt enkelt och lättåtkomligt sätt äntligen klickar på hennes namn på Popagandas hemsida, inser jag att det är hon som sjunger på [ingenting]s fantastiska ”Dina händer är fulla av blommor”. Hon har bl.a. också medverkat på Camera obscuras KLASSISKA ”Let’s get out of this country” – ett av de finaste verk som skapats inom svensk pop.

Min oföljsamhet när det kommer till mysig svensk pop tycks ha straffat sig. Jag har nämligen missat Sibille Attar, som enligt Popagandas beskrivning också är ”en av Sveriges i särklass mest spännande artister”. Jag kommer därför att befinna mig framför lilla scenen, lördag kl 16.30, för att ta igen det jag missat, och se ifall hyllningarna är rimliga. Och det betvivlar jag inte. 

”Alcoholics” talar redan sitt tydliga språk. Klicka här för att lyssna. 

Nedan, ”Come night”