Savages – Shut Up

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

savages-band-pic

Jag får ett problem när jag ska skriva om Savages. Instinktivt vill jag hylla dem för det de gör, och för att de är tjejer som gör det. Jag vill säga att det finns få saker som gör mig så glad som att se en trummis som svänger med sin hästsvans, och en sångerska som har rött läppstift, med kaxigt kort frisyr, i samma konstellation. Men jag vet inte om det är att göra dem en tjänst att peka på att de är tjejer, egentligen. Det borde ju inte spela någon roll, och inte deras utseenden heller. Ifall medlemmarna i bandet tycker att jag gör dem en otjänst, så får jag väl vid något lämpligt tillfälle be dem om ursäkt, men jag kan inte låta bli att känna min respekt stiga till skyarna och magen fyllas med stolthet när jag ser band som Savages, och en stor del av anledningen till det är nog just för att de är tjejer. Kvinnor. Det senaste exemplet som jag kände samma sak för (och det var ju några år sen, när-kommer-nästa-album?!) var Warpaint, som jag fortfarande minns hur t-o-t-a-l-t överrumplad jag blev över, när jag såg dem live på Way Out West. Det finns bara inget som gör mitt musikhjärta gladare än när ett band, bestående exklusivt av tjejer, bara sparkar den patriarkala rockhistorien i dess metaforiska skrev och gör sin egen grej, och gör det jääävligt bra. För även om rock, eller post-punk, eller vad det nu mest lämpligt kallas, känns lite daterat och inaktuellt för mig, spelar det av någon anledning ingen roll när det gäller Savages. De flyter upp som en ensam bubbla, och kan inte liknas vid några andra. Jag trodde nog att jag, åtminstone på ett väldigt långt tag, inte skulle kunna gilla ett band bestående av gitarr, bas, trummor och sång. Men när det låter så här bra, och när det är ett gäng AScoola tjejer som levererar det, hur kan man då stå emot?