Hultsfred 2013 – Kurt Vile & The Violaters

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

KURT VILE PÅ HULTAN

Sista dagen. Första spelningen: Kurt Vile & The Violaters. Slött sölade vi i solen och betraktade denna underbart somriga lo-fi. Känslan av varmt, trött häng gjorde sig utmärkt påtaglig, precis som förhoppningen var. Vi hade alla bränt oss på diverse kroppsdelar redan då, och många sökte sig till skuggan av ljudbåset (eller vad man nu kallar det). Vi drack ett par öl, blev lagom mosiga och kände på Waking on a pretty day, en låt som är nästan tio minuter lång, men som man aldrig tröttnar på. Man tänker liksom inte på att den är så lång. Något som tyder på att Kurt lyckats skapa ett verkligt mästerverk. Solglasögon och kepor överallt. Och Pure pain. Så varmt och ömt. Det blev som kanske väntat en stämning detta. En stund, en del, ett parti, ett stycke.

Vi vandrade vidare utan eufori, men med ett lugn. Med ett färdandets mys i blicken. Shout out louds fick sin beskärda del av vår tid. Först på håll, sedan nära, sedan på håll igen. Ett viktigt band för svensk pop. För mig, emotionellt. Vi konstaterar att alla låtar är hemskt bra, men att det inte känns så mycket live. Det kan bero på vår inställning, det kan bero på framförandet. Jag är beredd att tro på det första faktiskt. Vi är naiva, obrydda och ger inte bandet en ärlig chans. Men det handlar också om prioritering. Man kanske inte prioriterar ett lättillgängligt svenskt band, när det finns så mycket annat, kanske ovanligt och oväntat, att se.

Så vi vänder åter. Tar en paus, kanske en tupplur. Dagen är sölig och solen tar plötsligt kål på oss. Många vill se Oskar Linnros ute i solljuset, och han har ju gjort mycket bra musik, men fan vad ointressant live. Jag vill dessutom väldigt gärna se MF/MB/, och dessutom vill jag komma undan solen. Ensam strosar jag dit och möts av deras tunga sound. Seconds away. Fan va härligt! Friskt, tungt! Med ett leende i mungipan känner jag att det här här riktigt festivalbra. Silverbullit! Den skara som befinner sig i tältet är också entusiastisk. De låter ögonlocken falla i små stunder, när det känns som bäst. Vi gungar. De är så bra nu. Har en stor kvot låtar att välja bland, och de skapar en underbar setlist, som håller tempo hela vägen. Fan va snygga de är också. Tagna ur någon film från England. Casualties är enorm och utan tvekan deras bästa låt. Och jäklar vilket framförande. Det här var bra!

Populaermusik intar Hultsfred

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Din tältgranne ställer sig långsamt upp, som i trans. Blicken är riktad mot skyn. Det som sedan följer är otäckt. En efter en ställer sig hela campingen upp. Alla tystnar. Varenda blick är fäst vid samma punkt. Du känner snart för att följa dina alldeles naturliga impulser. Vad är det alla ser på? Undrar du. Du vill också se, men känner ett obehag. Det är något som inte stämmer. Du frågar din vän, vad det är som pågår, vänder dig om. Men det är för sent. Hen står där, som alla andra. Blicken är stadig. Och hen ser samtidigt lycklig ut. Nöjd. Men du känner dig ensam, utelämnad. Och upplever samtidigt en otrolig nyfikenhet. Avund.

Inget kan stoppa det; du vänder dig om och tittar.

POPULAERMUSIK INTAR HULTSFRED

Det du känner är lycka. Epifani, ett glädjerus. Det är bländande, skönt och det känns som att du alltid har väntat på det, utan att ens veta om det. Du tänker: låt det aldrig ta slut.

Det kommer aldrig att ta slut.

Se med fördel följande akter på Hultsfredsfestivalen 2013:

Kurt Vile // Shout Out Louds // YAST // Band of Horses // Lune // Portishead // Phoenix // Mew // The Flaming Lips // MF/MB/ // Kings Of Convenience // This Is Head // My Bloody Valentine // Arctic Monkeys // Amason // Hästpojken

Klicka på respektive titel för att lyssna på Spotify. Öppna ölen. Sätt ner tältpinnarna. Var spontan. Berusa dig.

Angående Shout out louds

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

 

Här kommer en berättelse om en vårig relation till det svenska popbandet Shout out louds. Jag hoppas att ni alla ska komma i ordentlig vårstämning denna vackra fredag, samt att ni ska komma att avnjuta den tillsammans med Shout out louds nya skiva. Eller kanske rent av idag inleda er relation med bandet i sin helhet. Varsågoda!

Berättelsen har sin början i Our ill wills (ja, jag bommade Howl howl gaff gaff som släpptes två år tidigare. Nu när jag tänker efter, så beror det helt klart på att jag under den tiden uppehöll mig i Dublin). Så. Det var en vår för många år sedan. Ett flyttlass gick till Oslo. Efter att ha fått ett jobberbjudande bosatte jag mig där ensam. I Vinderen, strax utanför Majursua. Tiden var tämligen svår, då jag aldrig tidigare begett på utflykter av detta slag helt utan sällskap. Det är tufft att fara ensam. Eftersom mina intressen knappast räckte sig särskilt mycket längre än till film, musik, böcker och foto, var det just sådant jag sysselsatte mig med. Kameran fångade Oslos vyer var jag än gick och utöver kanske lite oväntade Maximo parks Our eartly pleasures och väldigt självklara The Shins Wincing the night away (The Shins, som verkligen också förtjänar ett eget inlägg av detta slag) hade Our ill wills hittat till mina öron. You are dreaming hjälpte mig att lämna tankarna om en kärlek som varit. ”If you still believe i’m thinking of you, you’re dreaming”. Fast det var naturligtvis inte så det var. Jag tänkte ju massor. Men viktigt att lura sig själv en stund, tror jag. Skivan stärkte mig i min ensamhet.

Våren kändes varm och hoppfull. Kanske jag träffar härliga människor här, i denna nya, outforskade stad? Impossible är den kanske varmaste låt jag känner till. Hur många gånger har jag suttit med ett fånigt leende på tunnelbanan i Norge till den månne? Flertalet. Och med gråten i halsen på samma gång liksom. Men man biter liksom ihop. På Majorstua tog man sig en kopp latte. Fan vad jag drack latte på tiden. Oförklarligt. Jag läste Fogelströms Stadserie på fiken där runt omkring. Det var en kedja jag gick till mycket där i början. Kaffebrenneriet! Så var det. Jag önskade ibland att jag befann mig i Stockholm. Eller att Fogelström skrev om Oslo så att jag kunde gå i de historiska spår som beskrevs.

Jag blundar för solen, som är så skön. Normandie tog mig ut till pubarna. Jag drog nån öl själv. Tittade på människorna. Men vågade sällan gå på något häftigt ställe. Jag ville inte riskera att visa mig för alla häftiga människor att jag var där ensam. Så jag gick till pubar dit människor som dricker ensamma gick. Shout out louds lyfte mig. Var mitt sällskap min vänskap. Fick mig att förstå att detta var en början på något bra.

Jag var kvar i Oslo i arton månader. Vänner kom och gick och kom och jag levde livet sen. Gick till de häftiga ställena i sällskap med häftiga människor och drack kaffe tillsammans med dem. Albumet låg kvar och puttrade. Återkom om vårarna, somrarna, många år därefter. Det är en av de viktigaste solskensskivorna i mitt musikliv, helt utan tvivel. 

Sedan kom Work. Album nummer 2 (3). Jag ska fatta mig lite kortare angående Work. Jag lovar. Fall hard smög sig in i det liv jag nu startat i Uppsala. Enochenhalv termin in i etnologistudierna och livet kändes lättare än någonsin. Det är fantastiskt att studera! Och nog föll man hårt. Ned i alkohol och fester och exkursioner och nya bekantskaper. Jag begav mig in i en liten föreningssväng i form av konst- och kulturföreningen Salongen. Jag och några andra anordnade exkursioner, resor, till städer i Europa. Våren 2010 skulle vi till Helsingfors. Jag tog ett beslut angående denna tur: att Work skulle bli vårt soundtrack. Vi skulle om flera år råka lyssna på skivan som legat undanstoppad länge länge, och känna åh: Helsingfors! Det är som att vara där, som att andas den krispiga tidiga vårluften och som att vi dricker öl i en hytt i en jävla båt. Så skulle det kännas. Så vi lyssnade hela tiden. Vi log till Walls och kände att snart är vi där! Nu har det förvisso bara gått två år, men alltså: uppdraget slutfört. Jag känner precis det! Som att vara där. Sommaren därpå jobbade jag på Gröna lunds lager. En vacker sommardag skulle Shout out louds spela på Sommarkrysset. Och dem spelade heela dagen. Repade Fall hard minst 7 gånger. Jag fick faktiskt äran att släppa in dem i lagret- samt äran att köra bort dem från vår elbil som de vilade på innan framförandet.

Nu är det snart vår igen och Shout out louds ser till att det blir en riktigt bra sådan. Jag tycker att skivan Optica efter några cykelturer i solen, en whiskey på balkongen och några timmars internetsurf är komplett på ett sätt som som jag inte trodde var möjligt. Det är nästan lika jämnt och varmt vackert som Our ill wills. Jag hade faktiskt gett upp hoppet om att något sådant skulle hända. Men nu sitter jag här och njuter av varje sekund. Kvar i Uppsala. Numera i fina Fålhagen och jag blickar ut från köksfönstret mot de mintgröna balkongerna på andra sidan. 5 år med Shout out louds, tänker jag. Nog har de definierat mig, skapat mig som person. Illusions handlar förvisso om… illusioner, men ändå: ”I give what I can get, enough should be enough, and at the end of the line i know, i’ll still be with you”. Så känner jag, i verklighet. Det är ingen illusion utan det är livet. Och Shout out louds får kärleken, förälskelsen och älskvärdheten att kännas än mer. De agerar förstärkande på ett unikt sätt och det tilltalar just mig. Eller just dem tilltalar mig, och mina känslor. Och har gjort så i fem år. Och jag vill tacka för det. Tack!

Nu tänker ni att jag bör ha en bild på Oslos stadskärna. Eller åtminstone något urbant. Varför denna segelbåt? Men bilden nedan får illustrera både Oslo, samt det faktum att min relation med Shout out louds också tog plats på båten, som tog mig bort från staden. Den illustrerar även slaskfärjan vi tog över till Helsingfors. Och vidare i oändligheten. SHOUT OUT LOUDS

YAST

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

YAST

Första tanken är semester. Semester som i att befinna sig i ett varmt landskap. Kroppen förmår sig inte göra sig av med den klibbiga hinna, som ovant bärs på huden. Ögonen är täckta av ett par mörka, behagligt anonyma solglasögon. Kroppen är bar så när som på ett par korta shorts och bruna sandaler. En lätt vidöppen skjorta täcker överkroppen de gånger man gör sina små inköp: ett par öl eller en flaska vitt, dricksvatten. Oliver, ost, bröd, tapenade. Romanläsning eller tidningsläsning varvas med att tankspritt eller tanklöst stirra ut i horisonten. På människor: en man med östeuropeiskt utseende som stillastående röker en cigarett i vågorna. Iklädd en tjock halskedja i guld och liksom häftiga solglasögon. En vacker fransk kvinna med mörkt hår som ser sympatisk ut och som har en man som ser mycket välmående ut. Några flickor av fransk börd också dem, vilka byter baddräkter dagarna i ända: de tycks ha försetts med ett oändligt antal baddräkter. En amerikan med keps.

Yast inbjuder till lugn och till ro. De är svenskar som har ett amerikanskt sound. Influenserna är många: lo-fi blandat med shoegaze: Ride, My bloody valentine, Girls, Ariel pink’s haunted graffiti. Men jag vill även påpeka hur nära de ligger Shout out louds bl.a. i låten Stupid, där trummorna plaskar kvickt och frenetiskt, men i låg ton. Trummorna varvas med enkla släpande gitarrtag i varje åttondel. De blandar också in en behaglig Smashing pumpkins-bas och eftersträvar stundtals ett Silversun pickups-tempo. Sedan plockar de blommor som Belle and sebastian. Gillas fan skarpt. Ljudbilden ger en känsla av att de inte försöker så jävla mycket: att de lutat sig tillbaka i den sparsamma ambitionen att bara ha det gött. Så låter det så svävande, behagligt galet bra. 

Yast är det bästa jag hört på den svenska musikscenen på länge. De är unika i den svenska kontexten och de är efterlängtade. Soundet känns exotiskt och knappast som att det kommer från Sandviken.  Adrian recordings, som bl.a. står bakom The bear quartet och MF/MB/, känns väldigt tillförlitliga.

Ge mig vår till det här, snälla.