Savages – Shut Up

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

savages-band-pic

Jag får ett problem när jag ska skriva om Savages. Instinktivt vill jag hylla dem för det de gör, och för att de är tjejer som gör det. Jag vill säga att det finns få saker som gör mig så glad som att se en trummis som svänger med sin hästsvans, och en sångerska som har rött läppstift, med kaxigt kort frisyr, i samma konstellation. Men jag vet inte om det är att göra dem en tjänst att peka på att de är tjejer, egentligen. Det borde ju inte spela någon roll, och inte deras utseenden heller. Ifall medlemmarna i bandet tycker att jag gör dem en otjänst, så får jag väl vid något lämpligt tillfälle be dem om ursäkt, men jag kan inte låta bli att känna min respekt stiga till skyarna och magen fyllas med stolthet när jag ser band som Savages, och en stor del av anledningen till det är nog just för att de är tjejer. Kvinnor. Det senaste exemplet som jag kände samma sak för (och det var ju några år sen, när-kommer-nästa-album?!) var Warpaint, som jag fortfarande minns hur t-o-t-a-l-t överrumplad jag blev över, när jag såg dem live på Way Out West. Det finns bara inget som gör mitt musikhjärta gladare än när ett band, bestående exklusivt av tjejer, bara sparkar den patriarkala rockhistorien i dess metaforiska skrev och gör sin egen grej, och gör det jääävligt bra. För även om rock, eller post-punk, eller vad det nu mest lämpligt kallas, känns lite daterat och inaktuellt för mig, spelar det av någon anledning ingen roll när det gäller Savages. De flyter upp som en ensam bubbla, och kan inte liknas vid några andra. Jag trodde nog att jag, åtminstone på ett väldigt långt tag, inte skulle kunna gilla ett band bestående av gitarr, bas, trummor och sång. Men när det låter så här bra, och när det är ett gäng AScoola tjejer som levererar det, hur kan man då stå emot?

Några tankar inför Hultsfredsfestivalen

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

portishead

Imorgon börjar Hultsfredsfestivalen, den nya festivalen med det gamla namnet i Stoxa som ligger en liten bit utanför Stockholm. Festivalen har fått kritik för att ha flyttat från folkparken i Småland till storstan utan att byta namn men det är egentligen inte en oväntad förflyttning. Människor vill inte längre åka ner till skogen och titta på band med gitarrer i händerna och att både Siestafestivalen i Hässleholm och Peace and Love i Borlänge gått i konkurs är ett bevis på detta. Jag föredrar att Hultsfredsfestivalen flyttar än lägger ner sin verksamhet, jag har en rädsla att det annars snart enbart existerar Summerburst och Bruce Springsteens konserter på Friends Arena och Ullevi för det är den musiken som tilltalar den stora massan.

Jag är också glad att Hultsfredsfestivalen inte äger rum i centrala Stockholm och försöker bli ett nytt Way Out West. Way Out West bokar alltid massor av bra band men området i Göteborgs innerstad samt de ständiga köerna gör att Way Out West känns mer jobbig än som en rolig festivalupplevelse. Jag hoppas den nya Hultsfredsfestivalen kan fånga känslan att vara en relativt liten musikfestival och tilltala människor på samma sätt som Emmabodafestivalen tilltalade mig när jag var 16 år eller när jag var på Peace and Love 2005 då det var 10 000 besökare istället för de nästan 50 000 besökarna som kom 2012.

Jag är positivt inställd till Hultsfredsfestivalen dels angående området där festivalen äger rum men även med tanke på de artister som festivalen bokat som både känns relevanta för 2013 (Asap Rocky, Kurt Vile and The Violaters och Savages) men även stora bokningar av band som My Bloody Valentine och Fat boy Slim som kan få människor som bor utanför Stockholm och Uppsalaområdet att köpa biljett och åka till festivalen. Jag är övertygad att det inte spelar någon roll vart Hultsfredsfestivalen ligger och vad festivalen bär för namn strax innan midnatt på fredag då Portishead går på scen och spelar låtar som Roads, The Rip och It`s a Fire. Bara den bokningen gör att Hultsfredsfestivalen i Stoxa känns som början på ett lyckat koncept.