Ty Segalls ”Sleeper”

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

tysegall1

I garagscenens huvudstad San Francisco är han känd under många namn; Fuzz, Traditional Fools, Party Fowl, Sic Alps, The Perverts m.fl. men du kanske känner igen honom som Ty Segall.

Efter solodebuten med skivan Horn the Unicorn (2008) som endast släpptes på kassett har den här grabben spottat ur sig skivor och EP’s som ingen annan. Hans musik utstrålar en riktigt rå energi som jag har svårt att hitta hos andra artister. Låtarna känns som rostiga järnrör, hårda, greppvänliga och rough around the edges. Tidigare i sin karriär jobbade han solo och turnerade med sin enmansföreställning och den 20e augusti 2013 släpper han soloalbumet Sleeper.

He has recently started playing with a band, but still believes that all a song really needs is whatever one person can strike, strum, sing, or shake.

15 maj, när Ty annonserade skivsläppet meddelade han till mångas förvåning att det skulle bli enda skivan under 2013. Detta behöver nödvändigtvis inte te sig annorlunda då majoriteten av band kanske släpper en skiva per två år, men inte Ty, han matar ut tre eller fler. När jag för första gången slog på skivan, titelspåret Sleeper, tittade jag upp från min telefon, slöt ögonen och började gunga huvudet fram och tillbaka. Fylld av den där känslan man bara får när man lyssnar på något som sår ett frö inuti en som direkt börjar blomma, djupa andetag, gåshud. I fönsterrutan på tåget såg jag min egen reflektion, jag log.

På Sleeper har Ty helt bytt spår, men långt ifrån spårat ur. Sleeper låter mer som en godnattsaga, som en av Ty Segalls drömmar från slummer till REM i jämförelse med hans tidigare verk. Det är något jag är lyckligt överraskad av, även ifall jag måste erkänna att jag saknar de där slagen på käften Ty brukar vara så bra på att dela ut. Jag gläds dock över att han fortfarande låter sin förtjusning av 60-talsrock och sweet sweet lo-fi styra och ställa. Den gamla ljudmattan är som upplöst, han gömmer sig inte längre bakom en vägg av dissonans utan det är en härlig, mörk, ändå ganska rå lo-fi-akustisk produktion. Väldigt naket och personligt. Låten The West ger mig härliga Simon & Garfunkel-vibbar och The Man Man får mig att sluta ögonen och trumma på knäskålarna så där som Bob Dylans musik kan göra. She Don’t Care får mig att vilja ha en dålig relation med någon så jag får spendera nätterna whiskyfull och skråla med gråten i halsen och Sweet C.C. är bara en jävligt bra låt. Jag ser skivan är en resa genom en hittills outforskad del av Ty Segalls kreativa hjärna, och jag älskar den.

Jag tänker nu visa dig något vi valt att kalla ”The Hitchhiker’s Guide to …”. Alla vet hur omständigt det kan vara att läsa en skivrecension av ett band man aldrig lyssnat på, det blir ointressant läsning då man inte vet i vilken ände av artistens enorma musikbibliotek man ska börja lyssna i. ”The Hitchhiker’s guide” kommer ta sin form av en playlist där skribenten guidar läsaren med några smakfullt utvalda ”dörröppnarlåtar” till artisten. Allt för att göra det så enkelt som möjligt för DIG att på ett smidigt sätt börja ta del av all underbar musik vi vill förmedla. I detta fall: The Hitchhiker’s Guide to Ty Segall. Helt jävla underbart!

The Hitchhikers’s Guide to TY SEGALL