Årets bästa skivor: Plats 1-10

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Lana-Del-Rey

1: Lana Del Rey – Ultraviolence

Det har aldrig varit enklare att utse vilken som är årets bästa skiva. Det finns ett album som jag lyssna mer på än alla andra, som berört mig starkare och som har ett uttryck som känns fullkomligt tilltalande. Lana Del Reys andra skiva är en uppvisning hur den moderna popmusiken låter när den är som bäst. Till en början tyckte att debuten Born To Die kändes starkare men det det dröjde dock inte länge förrän Ultraviolence växte, melodierna fastande i mitt medvetande och jag kapitulerade inför en av samtidens bästa sångerskor. Produktionen kan jag inte beskriva som annat än perfektion men det är låtarna som gör detta till ett mästerverk, lyssna på Brooklyn Baby, Money Power Glory och det makalösa titelspåret, stor popmusik.

Bästa spår: Ultaviolence

2: Death From Above 1979 – The Physical World

Årets mest efterlängtade skiva var också en av de bästa. Tiden har stått stilla i Death From Aboves värld, soundet är desamma som för tio år sedan och Sebastien Grainger mässar själv i fantastiska Right On, Frankenstein!: ”It`s the same old song, just a diffrent tune.” Detaljerna gör dock att The Physical World skiljer sig från debuten, synthen i Nothing Left gör låten till en av albumets starkaste stunder och det snygga outrot i titelspåret är en perfekt avrundning på skivan. Höjdpunkten är White Is Red som kan vara den bästa låten duon skrivit, en ballad som beskriver en bilfärd som får mig att se palmfyllda motorvägar till kompet av ett av de bästa basriff jag hört. The Physical World är en mer än värdig uppföljare från Kanadas bästa band.

Bästa spår: White Is Red

3: Einstürzende Neubauten – Lament

Jag tänkte länge tatuera in Keine Schönheit ohne Gefahr på min arm, titeln på en Neubauten-låt från 1987. Titeln, Ingen skönhet ingen fara, kan dels fungera som ett motto i livet men fungerar även utmärkt när man ska ringa in Neubauten som band, någonting som många gjort tidigare men som känns oundvikligt nu när bandet släppt en tema-skiva om första världskriget. Lament inleds med Kriegsmaschinerie som låter precis som titeln avslöjar och avslutas med ett avgrundsvrål. Men skivan innehåller inte bara fara, skönheten är ständigt närvarande vilket är som tydligast i Lament 1. Lament, Lament 3. Pater Peccavi och krigssången Hymnen som till en början fick mig att skratta, nu får den mina ögon att tåras.

Bästa spår: Lament 3. Pater Peccavi

4: FKA Twigs – LP1

Ofta är hyper oberättigade men en av 2014 mest uppskrivna skivor är värd all uppmärksamhet. Fka Twigs debutskiva andas 90-tal men lyckas ändå låta modern genom Tahliah Debrett Barnetts unika blandning av trip-hop, minimalistisk R&B och popmusik. Singlarna Two Weeks och Video Girl är tydliga exempel på komplexiteten i Barnetts musik, det är brittiskt och mörkt men ändå inte svårtillgängligt. Barnetts musik passar bra att ha i hörlurarna sena nätter och när jag lyssnar associerar jag till skilda artister som Grimes, Enya och Portishead (lyssna på Number!) Dock gör jag Barnett en otjänst som refererar till andra artister, hon verkar i ett ljudlandskap som känns främmande och det är just detta som gör henne så tilltalande.

Bästa spår: Two Weeks

5: Damon Albarn – Everyday Robots

Jag skrev tidigare i år om Evreydays Robots på denna sida och konstaterade då att ”Albarn har slutat krångla till det och har istället börjat koncentrera sig på att skriva bra låtar. Lonely Press Play är lika vacker och igenkännande som sin titel, en tilltröst till musiken som jag inte trodde behövdes efter man blivit 25 år fyllda.” och det känns fortfarande som en talande beskrivning på skivan. Förutom Lonley Press Play sticker titelspåret ut men sin snygga fiol och framförallt Heavy Seas of Love med Brian Eno som antagligen är den låt jag lyssnat på mest i år.

Bästa spår: Heavy Seas Of Love

6: Shabazz Palaces – Lese Majesty

Jag gillade Shabazz Palaces skiva Black Up mycket när den släpptes för några år sedan. Deras experimentella hiphop stod ut bland all slentrian gangsterrap och bara det faktumet att Sub Pop var bolaget som gav ut albumet gjorde skivans storhet mer påtaglig. När Lese Majesty släpptes i år väntade jag med att lyssna, jag kände mig inte redo för att ta till mig ett nytt album från hiphopens svar på Spacemen 3 men en dag när jag var ute och promenerade i skogen så satte jag på albumet i min ipod och hörde musiken strömma ut i mina hörlurar. Jag blev helt ställd när jag hörde öppningsspåret Dawn In Luxor, det lät som Einstürzende Neubauten kompade rapparen Ishmael Butler och jag insåg att Shabazz Palaces gjort sitt bästa album hittills.

Bästa spår: Ishmael

7: Vashti Bunyan – Heartleap

Det sägs att Heartleap, Vashti Bunyans tredje studioalbum, är det sista hon gör. Om det här är hennes musikaliska avsked kan jag inte tänka mig ett bättre farväl. Vemodet är starkare än någonsin samtidigt som anslaget är så lågmält att musiken skulle kunna klassas som vaggvisor. Vashti Bunyan skriver väldigt vackra vaggvisor som hon viskar sina texter till, och tematiskt kan Heartleap vara hennes starkaste skiva. I Across the Water kommer försiktiga stråkar som får låten att växa flera nivåer och jag är beroende av Jellyfish utan att veta varför. Vashti Bunyan är ett väsen och hennes musik passar inte in på en årsbästa-lista, den är någonting mer märkvärdigt än ljudspår som man rankar.

Bästa spår: Shell

8: Sturgill Simpson – Metamodern Sounds In Country Music

Sturgill Simpsons röst är ibland skrämmande lik Waylon Jennings och liksom när Jennings sjunger är det svårt att inte uppmärksammat lyssna när Simpson öppnar munnen. Mycket folk i min närhet säger att de inte gillar country och anklagar den för att vara för enformig och traditionsbunden och ibland kan jag hålla med om det, det är svårt att hitta nya artister som gör modern och relevant country. Därför blir jag glad när jag hitta en skiva som Metamodern Sounds In Country Music, snygg country som känns modern. Okej, Honky-tonken Life Of Sin hade jag kunnat klara mig utan men jag hade inte klarat mig utan de vackra balladerna Just Let Go och When In Rome-covern The Promise.

Bästa spår: Just Let Go

9: Grouper – Ruins

Liz harris har beskrivit att “Ruins was made in Aljezur, Portugal in 2011 on a residency set up by Galeria Zé dos Bois. Iʼm still surprised by what I wound up with. It was the first time Iʼd sat still for a few years; processed a lot of political anger and emotional garbage.” Inspelningen är sparsmakad och det låter som låtarna kommer till i samma stund som jag som lyssnare hör dem. I en tid där var och varannan person har en hemmastudio känns det skönt att lyssna på Ruins som är ”Recorded pretty simply, with a portable 4-track, Sony stereo mic and an upright piano.” Resultatet är sorglig, minimalistisk och mörk musik med pianot i centrum.

Bästa spår: Clearing

10: Rosanne Cash – The River & the Thread

Det här är mainstreamcountry när den är som bäst. Country som vågar hämta inspiration från andra genrer samtidigt som den är verksam i en tradition där steelgitarrer och stråkar följer berättelsen framåt sjungen med en röst som ekar av en gången tid. Rosanne Cash ar alltid levt något i skuggan av sin fader men på skivan The River & The Thread bevisar hon att hon är en av de mest begåvade sångerskorna den amerikanska musikscenen har att erbjuda. Ibland är hon lite väl bekväm av sig men på det stora hela är det här en grym skiva. Lyssna på The Sunken Lands och The Long Way Home, låtar som bygger upp en spänning som är hypnotisk.

Bästa spår: The Long Way Home

Rosanne Cash – The river & the thread

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFunky_null_1.jpg

Countrymusik beskylls ofta för att vara bakåtsträvande, mansdominerad och tråkig. Det är inga beskyllningar tagna ur luften men på senare år har någonting hänt: mainstreamcountryn har närmat sig popen och kvinnliga artister har visat att country inte behöver vara en manlig angelägenhet.

Jag tror att Dixie Chicks är en anledning till det här, den hyllade kvinnliga trion från Texas blev världsberömda efter albumet Wide open spaces och deras popularitet blev ännu större efter de gjorde en cover på Fleetwood Macs låt Landslide några år senare. Uppmärksamheten minskade knappast efter att de öppet kritiserade George Bush och genom sin frispråkighet och musik som blandar genrer öppnade Dixie Chicks dörrar och visade för den stora massan att kvinnliga artister hör hemma på countryscenen.

Manliga frontfigurer av den amerikanska countryscenen som Kris Kristofferson, Tony Joe White och John Prine är populära och har länge stått i centrum men kvinnliga artister som Lucinda Williams, Gillian Welch och förra årets mest uppmärksammade countryartist Kacey Musgarves får samma respekt och är ett lika självklart inslag på scenen. Kvinnliga artister som vidgar begreppet country och visar att man behöver inte behöver vara man för att kunna spela americana. Att jag nämner just Kristofferson, White och Prine är ingen slump, på Rosanne Cashs senaste skiva The River and the Thread körar dessa countrygiganter i den fenomenala When the masters calls the roll men det märks knappt. Istället riktas all uppmärksamhet mot Cash som gjort en skiva som jag länge tänkt skriva om utan att hitta orden. Albumet känns så enkelt och självklart att mina ord känns överflödiga, trots det så vill jag poängtera den här skivans storhet för det är mainstreamcountrymusik när den är som bäst.

Cash är färgad av en tradition där akustiska gitarrer, avskalade trummor och steelgitarrer är lika självklara som trummaskinen och basen inom hiphop och det är lätt att avfärda The River and the Thread som ännu en countryskiva i mängden. Det finns hundratals skivor som låter som det här men Cash gör det bättre än de flesta och låtmaterialet är så starkt att albumet får all annan musik att blekna. Lyssna på albumets höjdpunkter The long way home och redan nämnda When the masters call the roll, låtar som bygger upp en spänning som är hypnotiserande. The River and the Thread må inte uppfattas som en speciellt modern skiva, men är varken gjord av en manlig artist och är knappast ett tråkigt album. Framtiden ser bra ut för countrymusiken.