Hultsfred 2013 – Portishead

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Rättelse: My bloody valentine spelade inte låten Somewhere, som jag beskrev i tidigare inlägg. Jag måste ha menat Loomer, eller något. Kanske är detta ett tecken på EXAKT HUR slätstruken den konserten var. 

Efter huvudvärken som My bloody valentine gav mig var jag sugen på ett mer tätt sound. Tjockt, fylligt och mjukt fick det gärna vara. Så jag gled iväg ensam på Postiljonen som producerar fin chillwave, gjord att rensa skallen med. Ett tungt hällregn sopades undan av en vacker solnedgång, med luva och solglasögon stegade jag mot ett av konserttälten. Hade bara hört Supreme sedan innan, men det räckte. Det var precis så skönt och befriande som jag hade hoppats på. Lärde mig att älska Plastic panorama. Och nu kanske ni sitter där och tänker, vafan, vad är det här för tråkig människa som inte har förmågan att uppskatta riktig musik live, men däremot simpel elektronisk pop. Men förstå hur fint det blir när tre unga, fina människor står där, överlyckliga över den lilla samling människor som kommit till deras tält. En publik, där också varenda en uppskattar musiken och dansar för att de blir bjudna på en upplevelse, ett rus. Ung värme och lycka. Kärlek. Det tycker jag är så mycket större än att se ett miserabelt My bloody valentine skrapa bort all antydan till känsla som finns i deras musik.

HÄLLREGN

Potiljonen ingav alltså lite livsglädje. Vi kände oss unga igen. Eller jag. De andra satt och kände sig rostiga och ville inte alls höra om hur bra Postiljonen var. Eller de var ju så väldigt taggade på Portishead. Jag med. Fast jag var också rädd. Rädd för ytterligare ett nederlag på ålderns höst.

PORTISHEAD

Vi vandrar in mot scenen. Möts av ett stort P, i skenet av det blå ljus, som är deras, bara deras. Silence, och vi förstår att rösten är magisk. Ännu. Att trummorna är feta och att det känns så jävla idag. Vi blir svarta i ögonen, tagna av stunden, går igång, vaggar, gungar och slår oss för bröstet. Det blå skenet byts ut mot en animerad film. The Rip tuggar igång tillsammans med dödskallar som rullar iväg som en enorm våg. Vi håller om varandra, berättar för varandra hur stort det här är.

Så kommer Glory box, och utrymmet räcker inte riktigt till. Händer genom håret, tänder som gnisslar, ögonen uppspärrade. Vi följer strålkastarna genom himlen. Gitarren blixtrar som elfrekvenser och gestaltas som så bakom bandet. 4:11 in i låten. Ja, vi skriker. AAAAAAHHHH!!!!! Med en lättnad jublar vi. Hurrar! Vi ler, skrattar, nu är vi där. Epifani tammefan. Vi pendlar mellan mardrömmarnas mörker och glädjerus och öl och cigaretter. Scratch. Wandering stars. Tungt.

De spelar Roads och Jonatan talar om, att han skulle kunna uppleva det här hela natten. Bara stå på håll och insupa detta, ta en sväng till öltältet för att hämta en öl lite då och då, röka, återvända, lyssna. Hela natten. Detta är bland de bästa konserter vi sett.

Vi lämnar fältet, med armarna om varandra. Flaming lips som spelar direkt efteråt är fantastiskt, men man orkar liksom inte. Portishead var större. Går inte att jämföra. Det lägger sig inte så snabbt. Denna upplevelse, man inte upplever alltför ofta i ett liv.

 

Hultsfredsfestivalen i Stoxa – En utvärdering

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFuunky4.jpg

Området i Stoxa var inte lika fint och gemytligt som det i Småland. Det dåliga vädret hjälpte knappast till att försköna bilden av landskapet och inte heller flygplanen som flög över himlen och överröstade tillvaron. Jag är inte heller positivt inställd till narkotikapolisen som gång på gång kom och letade efter någon som brukar droger (polisen förhörde en kompis tre gånger trots att han var oskyldig!) och både duscharna och toaletterna kunde varit fler och fräschare.

Trots detta hade jag en väldigt rolig festival. Folket som var där hade en positiv inställning, ölen smakade gott och framförallt såg jag många bra konserter. Jag håller inte med Mårten att My Bloody Valentine var dåliga, tvärtom, bilden förstärktes hos mig att bandet är ett av världens bästa och att höra låtar från Loveless live var en stark upplevelse. Att även se Fat Boy Slim spela var en höjdpunkt. Jag är trött på musikklimatet idag där Swedish House Mafia och Avicii tar så stort utrymme men när jag såg Norman Cook vända plattor live så påmindes jag om att Dj-kulturen inte behöver vara plastig och mainstream.

Dansanta beats tillsammans med en märklig videokonstellation gjorde att området i Stoxa plötsligt kändes som en strand på Ibiza i början av 90-talet och trots att spelningen var något för lång som tycker jag det var roligt att se Fat Boy Slim uppträda.

Som jag även misstänkte innan festivalen började blev det blev bäst vid midnatt på fredagen då Portishead klev upp på scenen. För några år sedan läste jag en intervju med Blixa Bargeld, frontfiguren från Einstürzende Neubauten där han berättade att han gillade Portishead. Eftersom Bargeld sällan talar positivt om andra band så insåg jag att det var ett band jag borde kolla upp. Jag blev knappast besviken, Third är en av de mest fascinerande skivorna jag lyssnat på, det självbetitlade andra albumet är fin lågmäld soul och Dummy är ett av 90-talets bästa album med sin blandning av hiphop-beats och beroendeframkallande melodier.

Det är lätt att bli besviken när man förväntar sig mycket av ett band men istället blev jag bara överväldigad. Portishead på Hultsfredsfestivalen är en av de bästa konserterna jag sett i hela mitt liv, den psykedeliska videoinstallationen i bakgrunden var oerhört snygg och bandet spelade sina låtar perfekt. I slutet av konserten sprang jag och Mårten till baren och beställde kall öl och tände varsin cigarett. Portishead avrundande spelningen med att spela två av sina bästa låtar, Roads och We Carry On, och Beth Gibbons röst fick mitt hjärta att slå snabbare. Jag blundade och insåg att musik inte blir bättre än så här.

Hultsfredsfestivalen i Stoxa hade sina för och nackdelar men överlag hade jag en fantastiskt rolig festivalupplevelse. Området kunde varit bättre, vädret kunde varit finare och visst hade det varit skönt utan narkotikapolis och flygplan men konserterna och stämningen gjorde att det blev en lyckad helg och jag skulle gärna åka tillbaka till Stoxa nästa år om festivalen äger rum igen.

Populaermusik intar Hultsfred

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Din tältgranne ställer sig långsamt upp, som i trans. Blicken är riktad mot skyn. Det som sedan följer är otäckt. En efter en ställer sig hela campingen upp. Alla tystnar. Varenda blick är fäst vid samma punkt. Du känner snart för att följa dina alldeles naturliga impulser. Vad är det alla ser på? Undrar du. Du vill också se, men känner ett obehag. Det är något som inte stämmer. Du frågar din vän, vad det är som pågår, vänder dig om. Men det är för sent. Hen står där, som alla andra. Blicken är stadig. Och hen ser samtidigt lycklig ut. Nöjd. Men du känner dig ensam, utelämnad. Och upplever samtidigt en otrolig nyfikenhet. Avund.

Inget kan stoppa det; du vänder dig om och tittar.

POPULAERMUSIK INTAR HULTSFRED

Det du känner är lycka. Epifani, ett glädjerus. Det är bländande, skönt och det känns som att du alltid har väntat på det, utan att ens veta om det. Du tänker: låt det aldrig ta slut.

Det kommer aldrig att ta slut.

Se med fördel följande akter på Hultsfredsfestivalen 2013:

Kurt Vile // Shout Out Louds // YAST // Band of Horses // Lune // Portishead // Phoenix // Mew // The Flaming Lips // MF/MB/ // Kings Of Convenience // This Is Head // My Bloody Valentine // Arctic Monkeys // Amason // Hästpojken

Klicka på respektive titel för att lyssna på Spotify. Öppna ölen. Sätt ner tältpinnarna. Var spontan. Berusa dig.

Några tankar inför Hultsfredsfestivalen

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

portishead

Imorgon börjar Hultsfredsfestivalen, den nya festivalen med det gamla namnet i Stoxa som ligger en liten bit utanför Stockholm. Festivalen har fått kritik för att ha flyttat från folkparken i Småland till storstan utan att byta namn men det är egentligen inte en oväntad förflyttning. Människor vill inte längre åka ner till skogen och titta på band med gitarrer i händerna och att både Siestafestivalen i Hässleholm och Peace and Love i Borlänge gått i konkurs är ett bevis på detta. Jag föredrar att Hultsfredsfestivalen flyttar än lägger ner sin verksamhet, jag har en rädsla att det annars snart enbart existerar Summerburst och Bruce Springsteens konserter på Friends Arena och Ullevi för det är den musiken som tilltalar den stora massan.

Jag är också glad att Hultsfredsfestivalen inte äger rum i centrala Stockholm och försöker bli ett nytt Way Out West. Way Out West bokar alltid massor av bra band men området i Göteborgs innerstad samt de ständiga köerna gör att Way Out West känns mer jobbig än som en rolig festivalupplevelse. Jag hoppas den nya Hultsfredsfestivalen kan fånga känslan att vara en relativt liten musikfestival och tilltala människor på samma sätt som Emmabodafestivalen tilltalade mig när jag var 16 år eller när jag var på Peace and Love 2005 då det var 10 000 besökare istället för de nästan 50 000 besökarna som kom 2012.

Jag är positivt inställd till Hultsfredsfestivalen dels angående området där festivalen äger rum men även med tanke på de artister som festivalen bokat som både känns relevanta för 2013 (Asap Rocky, Kurt Vile and The Violaters och Savages) men även stora bokningar av band som My Bloody Valentine och Fat boy Slim som kan få människor som bor utanför Stockholm och Uppsalaområdet att köpa biljett och åka till festivalen. Jag är övertygad att det inte spelar någon roll vart Hultsfredsfestivalen ligger och vad festivalen bär för namn strax innan midnatt på fredag då Portishead går på scen och spelar låtar som Roads, The Rip och It`s a Fire. Bara den bokningen gör att Hultsfredsfestivalen i Stoxa känns som början på ett lyckat koncept.

4:11 in i Glory box

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Portishead Hultsfred

Portishead står på Blue stage på Hultsfredsfestivalen. En vass elgitarr och en lunkande bas låter dig guidas genom fioler och trippande trummor. En röst svävar ovanför, vacker och len. ”Give me a reason to be a woman”, sjunger den.  Du ser runt omkring dig. Alla är lätt tillbakalutade. Gungar. En cigarett brinner mellan dina fingrar. Du blundar, tar ett bloss. Noterar att röken är vacker i strålkastarljuset. När låten pågått i ca 04:11 minuter, så ekar plötsligt rösten ut. Instrumenten tystnar, stämningen lamslås. Så börjar plötsligt ett enormt trumparti att skandera. Enkelt, rakt, men brutalt. Du skriker rätt ut, utan att reflektera, likt många andra i publiken. Så hämtas låten upp igen, publiken andas ut.

Det är bland det coolaste du upplevt.

Portishead – Glory Box

Dido feat. Kendrick Lamar – Let us move on

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

De få dagar som hittills inlett 2013 har jag lyssnat oavbrutet på Didos nya singel och comeback Let us move on. Jag har gillat Dido sedan jag hörde henne sjunga refrängen till låten Stan tillsammans med Eminem. När hon några år senare släppte fina White Flag förälskade jag mig fullkomligt i hennes röst och har sedan dess följt hennes karriär. Jag ser mycket fram emot hennes nya skiva med titeln Girl who got away som släpps i mars, speciellt eftersom nya singeln Let us move on är så fantastisk. Det är en låt som andas 90-tal, en ballad som innehåller ett vemodigt piano och en snygg trumm-maskin som får mig att tänka på Portishead. Låten blir knappast sämre genom att bästa Kendrick Lamar gästar och avrundar låten genom att lägga en av sina bästa verser hittils. Mina ord räcker inte till, lyssna på låten och njut.

Kent – Jag är inte rädd för mörkret

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Som mitt första inlägg på populaermusik tänkte jag skriva om Kents nya skiva Jag är inte rädd för mörkret. En skiva som inte må vara helt aktuell ur ett recensionsperspektiv, jag föredrar att skriva om album som ännu inte släppts och som alla inte hört (vilket jag antar är fallet med Kent) men jag vill ändå berätta om mina tankar kring denna skiva eftersom jag lyssnat och funderat mycket över dess innehåll de senaste veckorna.

Jag har alltid gillat Kent och alltid försvarat deras musik då folk har kallat den för slätstruken, gnällig och tråkig. Detta bottnar inte i att jag lever kvar i 90-talets glansdagar då Jocke Berg var Sveriges bästa textförfattare på skivan Verkligen (1996) där de minimalistiska raderna om olycklig kärlek kändes helt unika. Ingen kunde skriva vackrare och mer komplexa kärlekslåtar än han vilket han även bevisade på Isola (1997) där Oprofessionell, Celsius och Innan allting tar slut fick mig att spela skivan om och om igen hela nätterna. Efter Du och Jag Döden ( 2005) så har mitt intresse för Kent avtagit och dessutom har de börjat göra sämre och sämre skivor. Trots detta har jag alltid försvarat dem, okej, jag vill helst glömma Tillbaka Till Samtiden ( 2007) men deras andra skivor har haft några låtar som jag gillat och på En Plats i Solen (2010) lyckades de till och med, i mina ögon, komponera en av sina bästa låtar någonsin med Skisser För Sommaren.

Mina förväntningar på nya skivan Jag är inte rädd för mörkret har dock varit låga. Jag tyckte första singeln 999 kändes tråkig och intetsägande trots den fantastiska raden ”Baby var har du varit? Vi har redan tänt på grillen” där Jocke Berg lyckas fånga känslan av en sorts svensk sommarlängtan på ett betydligt bättre sätt än på Sverige från Vapen och Ammunition ( 2002) där jag istället blir lite illamående när han sjunger om ”Färsk potatis och sill..” 

Första singeln fick mitt intresse att avta men detta ändrades drastiskt och jag började se fram emot nya skivan efter jag hörde en låt som bär titeln Ett år utan sommar som inte kom med på skivan utan släpptes på deras hemsida som en present. Låten måste vara bland det bästa Kent spelat in på senare år. Ett år utan sommar sammanfattar allting som jag gillar med Kent: en tydlig melodi, försiktiga gitarrer och en text som gör ont. Framförallt kändes låten befriande mörk och Kents ironiska sida som jag ofta finner vara närvarande var som bortblåst. Ju mer jag lyssnade på låten så började jag tro att nya Jag är inte rädd för mörkret skulle vara Kents bästa skiva hittils, ett mästerverk av samma kaliber som Hagnesta Hill (1999) eller redan nämnda Verkligen, och jag började räkna dagarna tills jag skulle få höra den i sin helhet.

Besvikelsen lät inte vänta på sig och efter den första genomlyssningen förstod jag inte ifall detta var ett skämt. De två avslutande låtarna på skivan gör mig inte klok och skulle platsat på Tillbaka Till Samtiden med sin tråkiga electro (som jag trodde att vi äntligen skulle få slippa). Låt Dom Komma låter som ett sunkigt småstadsdisco och på avslutande Hänsyn försöker Kent låta som Portishead med stråkar och trummaskin.

Jag stängde av skivan och bytte till Isola och lyssnade istället på de akustiska gitarrerna som inleder Saker man ser och kände mig nostalgisk på ett fint sätt. När jag lyssnar till låten funderar jag över varför Kent ska krångla till allting så mycket, det räcker ju med tre ackord för att de faktiskt ska vara Sveriges bästa band. Jag mindes tillbaka hur mycket jag en gång älskade Kent, jag tänkte på deras spelning på Stockholm Stadion och melodican i Ingenting Någonsin som jag aldrig kommer tröttna på. Jag bytte sedan tillbaka till Låt Dom Komma men det lät fortfarande lika dåligt, den fina nostalgin försvann och en grå nutid uppenbarades istället.

Jag må vara orättvis som jämför Kents nya skiva med tidigare album, men faktum är att jag inte vill att de ska låta som de gjorde 1997. Jag vill ha en utveckling, jag önskar Kent vågade låta mer annorlunda och att de förslagsvis skulle göra en avskalad akustisk skiva där Jocke Bergs texter skulle kunna komma fram på ett bättre sätt. Istället får jag intrycket av att Kent på Jag är inte rädd för mörkret själva vill att det ska vara 1997; de vill låta som de pubertala, smarta låtskrivarna de en gång var, men istället låter det som om Jocke Berg precis upptäckt Cubase och vill göra en triphop-skiva men inte riktigt vågar. Istället skriver han samma låtar han alltid skrivit, bara lite mindre passionerat, lite mindre snyggt, och jag har tröttnat.

Jag stänger av Jag är inte rädd för mörkret och spelar istället låten som inte kom med på skivan, Ett år utan sommar, och tänker att ”Fan, det hade ju kunnat blivit riktigt bra…”