Populermusik missar aldrig Popaganda

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

PopagandaÄntligen är sista helgen i augusti kommen, Popagandahelgen i Stockholm. Alltid lika trevligt. Kvällen har stundals spenderats med skivan ”Overgrown” av James Blake – en av festivalens bästa bokningar. Som uppvärmning inför helgen kommer nedan en repris på ett inlägg från januari 2014, där skivan minst sagt hyllas. 

”Den passiva passageraren kryper ihop mot bildörrens ruta. Färden genom mörkret känns oändlig och meningslös. Möten med strålkastare är det enda som bryter av det svarta. Men James Blakes skiva instängd i täta hörlurar får tiden att stanna. I en situation där intensiv musik mättar för fort, inger Blake känslor av luftig klarsynthet. Alla små toner och ljud tas tillvara på. Det sticker till överallt i kroppen. Akupunktur. Han låter en frossa i meningslösheten.

Hela albumet är utmärkt. Men några låtar kan nämnas. Trots att Blake inte vanligtvis gör hip-hop har han gjort årets kanske bästa låt i den genren. I ”Take a fall for me” översköljs lyssnaren av RCA’s rappande mörker som berättar att kärleken mellan de två personerna är omöjlig. ”Retrograde” är däremot given som en av de bästa låtarna alla kategorier. Vilken kraft! ”To the last” får dig att tappa andan. Tappa andan! Ta plats i meningslösheten och frossa. Frossa i James Blake. Lyssna

Vi ses på Eriksdalsbadet!

Popaganda 2013

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Håkan

Trots att det har varit ett dåligt år för svenska festivaler (bland annat gick både Peace and Love-festivalen i Borlänge och Siesta-festivalen i Hässleholm i konkurs) så finns det ett intresse att titta på levande musik. Bevisligen åtminstone i de stora städerna, Way Out West i Göteborg slog publikrekord och Popaganda i Stockholm blev slutsålt. Det är det här som är den nya sortens festival, den pågår i stadsmiljö där man åker kommunalt fordon hem till sin lägenhet när konserterna är slut istället för att festa på en camping och sova i ett tält. Jag besökte den sistnämnde av festivalerna och upplevde både en trevlig stämning och såg både bra och dåliga konserter.

Trots att det redan skrivits på Populearmusik om Popaganda tänkte jag berätta om mina upplevelser av festivalen och koncentrera mig på de spelningar jag tittade på.

Noah and the Whale. Fredag 30/8 Klockan 19:45 på Stora Scen

Jag gick efter halva konserten och är kanske fel person att skriva om Noah and The Whales spelning men gör det ändå. Noah and the Whale är ett band jag inte är speciellt bekant med och efter denna spelning kommer jag knappast försöka bli mer insatt i deras musik. Det bjöds på snäll och slätstruken musik som saknar Belle and Sebastians melodier och mest av allt låter som ett avdankat Arcade Fire som tröttnat på att skriva bra låtar. Den stora massan verkade dock gilla den här lättillgängliga popen. Kanske är jag orättvis och kanske växte spelningen under andra halvan som jag inte såg men för mig var detta var detta en stor besvikelse.

El Perro Del Mar. Fredag 30/8 Klockan 20:45 på Lilla Scen

Jag är inte helt frälst på El Perro Del Mars senaste hyllade skiva Pale Fire utan föredrar hennes tidigare skivor. Trots detta fungerar hennes nya mer dansvänliga musik utmärkt live och en relativt stor publik har samlats för att höra Sarah Assprings fina röst. Dock så hörs den inte eftersom den är helt dränkt i reverb vilket är tråkigt. Med sig på scenen har hon enbart två medmusiker vilket jag också tycker är synd eftersom jag övertygad om att ett helt liveband skulle fått konserten att lyfta mer än den faktiskt gjorde. Dock så levererade Asspring en fin föreställning med mycket inlevelse och många bra låtar.

The XX. Fredag 30/8 Klockan 21:45 på Stora Scen

Ljudet var oerhört bra under hela The XXs spelning och ljusshowen kan jag inte beskriva som annat än perfektion. Deras luftiga arrangemang passade utmärkt på en stor scen framför fredagen största publik och jag verkade inte vara ensam av att få gåshud av deras musik. Ibland var tempot lite väl lågt och vissa låtar kändes för mediokra för sitt eget bästa men höjdpunkter som Islands och Intro gjorde detta till en fantastisk spelning.

Jens Lekman. Lördag 31/8 Klockan 17:15 på Stora Scen

Jag gillar Jens Lekmans musik mycket men tycker inte att senaste skivan I know what love isn`t är speciellt bra. Låtarna från denna skiva fungerade inte heller lika bra live som det äldre materialet utan kändes mest utdragna och långtråkiga. Bäst blev det i gamla låtar som The Opposite Of Hallelujah och Black Cab och överlag blev det en trevlig spelning (vilket även berodde på att solen tittade fram) men mest av allt kändes konserten som uppvärmning inför att Håkan Hellström senare skulle äntra samma scen.

Håkan Hellström. Lördag 31/8 på Stora Scen

Festivalens största bokning kan knappast ha gjort någon besviken. Spelningen inleddes med en avskalad version av Jag har vart i alla städer som successivt byggdes upp till den arenarock som resten av konserten till stor del handlade om. Under låtar som Det kommer aldrig vara över för mig och En midsommarnatts dröm kunde ingen stå still och trots att jag tycker det känns tröttsamt att höra uttjatade låtar som Ramlar och Känn ingen sorg för mig Göteborg imponerade Håkan Hellström stort på mig.

Jag har sett honom live ett tiotal gånger och frågan är ifall han någonsin varit bättre på scen än nu? Nya gitarristen Mattias Hellberg tror jag är en förtjänst till detta, hans sätt att spela gitarr och munspel fick Håkans band att låta bättre än på många år.

Risottobollar, El perro del mar och Sibille Attar

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Sibille på popagandaFestivalsommaren avslutades i helgen i samband med härliga Popaganda, som sålde slut på alla sina 12 000 biljetter per dag. Detta märktes onekligen i form av milslånga köer till mat- och ölserveringar. Men fan ta den som beklagar sig över sådant!

Det tar förstås alltid ner en upplevelse, men är väl oundvikligt då det plötsligt kommer så stor publik i denna sommar av festivaldöd. HELA El perro del mars spelning såg jag från kön till Daniel’s, eftersom mat blev helt och fullt tvunget när klockan plötsligt slagit så sent om kvällen. Men vilken maträtt sedan! Dessa utsökta panerade risottobollar fyllda med Västerbotten- eller mozzarellaost var så väldigt behagliga smakupplevelser. Och nog fick vi till slut tag i vår öl dessutom. Nä, varför sitta här och beklaga sig över köer- det känns trist och i förlängningen verkligen oviktigt.

Jag skrev innan helgen att Sibille Attar kändes väldigt intressant på förhand, utan någon särskild inblick i hennes solomaterial. Hon visade sig vara en underbar karaktär. Som gav ALLT på scenen. Med total glädje. Stilfullt var hon också klädd i en superlång tunn vit kappa och luggen täckte nästan helt och hållet hennes ögon. Med finurligt leende griper hon tag i publiken. Och det verkar heller inte beröra henne om hon misslyckas. Och därför är hon en stor person. Som därtill utan tvekan är en sympatisk person man skulle vilja hänga med.

Konsertens avslutande låt gav verkligen ståpäls! Då jag inte är tillräckligt bevandrad i hennes diskografi, och utan att lyckas hitta en setlist, vet jag inte dess titel. Men den inleddes söligt, skräpigt, nästan ointressant. Vi började samtala – som så många andra i den halvglesa publiken – för att snart plötsligt överrumplas! Ett vrål skär genom sorlet – som för att kalla på uppmärksamhet, vilket hon också får – följt av att uppsättningens alla instrument far som raketer upp i luften och konfetti sköljer över oss alla. Ingen kommer undan glädjefnattet, och alla vandrar därifrån uppåt! Glada! Dansande! Sugna på mer!

Och, läsare, mer kommer….

Noah & the whale // The xx

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Kvällens två största akter på Popaganda är Noah and the whale och The xxTvå väldigt olika band som onekligen kontrasterar varandra. Vi kommer att vandra från trallig känslostark pop i sommarglädjens tecken, till ett svart töcken som plockar ner oss och låter meddela att det faktiskt snart är höst.

NoahAndTheWhalePRTomOldham111011Minnet berättar att min första kontakt med Noah and the whale var låten ”2 atoms in a molecule”. Jag tänkte att det fasiken nästan är alltför gullig och härlig. Men vad skulle en göra, pophjärtat sögs fort in i detta frenetiska glädjefnatt till låt. ”Jocosta” följde, och där fanns lite mer vemod, substans. De har senare blivit tightare, långsammare och mer välproducerade, SÅKLART. Men det låter fortfarande härligt, med Velvet underground-influenser, t.ex. ”Wild thing”. Nu senast har de utkommit med skivan ”Heart of nowhere”, där låten med samma titel är en du bör ha koll på inför konserten. Gillar du att gå på en KUL konsert? Detta kommer bli KUL!

DEN HÄR kommer bli fetast. ”5 years time” HAHAWOHOOHOPPA!!

the xxThe xx låter bra, men saknar något. Deras sound blir lätt tomt, ihåligt och sömnigt. De saknar klimax. ”Chained” är en av deras bättre låtar, och detta för att den innefattar en tydlighet och struktur som bandet ofta annars saknar. Konserten kan bli magisk och stämningsfull, med rätt inställning, men jag är rädd att den blir sömnig. Ser de till att bjuda på en tung bas och snyggt ljus så kanske det dock går fint att kliva in i en sänka av cigaretter och häpnad. Så länge man inte kräver ett klimax som aldrig kommer att komma.

Får jag höra detta ikväll så är jag nöjd. Det är det bästa de har gjort. Låten börjar 1:33 in i klippet. ”Intro”:

En närmare titt på Sibille Attar

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Sibille Attar

Upp på stundande Popagandas lilla scen, lördag kl. 16.30, kliver Sibille Attar. Jag har hela sommaren som frågat mig vem denna artist är, utan att riktigt undersöka saken närmre. 

Hennes låt Come night är en av sommarens stora indiehits. Bl.a. agerade den jingel till Hultsfreds presentationsvideo. Jag har också inkluderat låten på diverse playlists, då den liksom representerar denna sommar på ett fint sätt. T.ex. The Hitchhiker’s guide to POPAGANDA, som du verkligen bör sätta dig in i nu innan helgen! När jag så på väldigt enkelt och lättåtkomligt sätt äntligen klickar på hennes namn på Popagandas hemsida, inser jag att det är hon som sjunger på [ingenting]s fantastiska ”Dina händer är fulla av blommor”. Hon har bl.a. också medverkat på Camera obscuras KLASSISKA ”Let’s get out of this country” – ett av de finaste verk som skapats inom svensk pop.

Min oföljsamhet när det kommer till mysig svensk pop tycks ha straffat sig. Jag har nämligen missat Sibille Attar, som enligt Popagandas beskrivning också är ”en av Sveriges i särklass mest spännande artister”. Jag kommer därför att befinna mig framför lilla scenen, lördag kl 16.30, för att ta igen det jag missat, och se ifall hyllningarna är rimliga. Och det betvivlar jag inte. 

”Alcoholics” talar redan sitt tydliga språk. Klicka här för att lyssna. 

Nedan, ”Come night”

The Hitchhiker’s guide to POPAGANDA

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Popaganda

Ska du på Popaganda nästa helg? Funderar du på huruvida du ska köpa biljett eller inte? Här kommer den tredje upplagan av ”The Hitchhiker’s guide to…”, som istället för att agera introduktion till en specifik artist, denna gång smidigt guidar dig genom det fina programmet på årets Popaganda.

KANSKE listan är det avgörande. Det som gör att du tar beslutet att köpa en biljett. Eller för den delen att du inser din avsky inför musiken och skiter i det (ej särskilt troligt). För utöver självklara dunderkonserten med Håkan, tror jag bl.a. att band som Systraskap, Jessie Ware, Makthaverskan och Noah and the whale kan bli riktigt stora upplevelser. Ta chansen och klicka på bilden eller här för att komma till The Hitchhiker’s guide to POPAGANDA. 

Kolla in FESTIVALENS PROGRAM här

Har Way out west bra könsfördelning?

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

wayoutwestmerjamstallt

I helgen nalkas en av Sveriges största musikfestivaler – Way out west – i Göteborg. Och könsfördelningen verkar vara sådär. GP visar att 58% av akterna består av helt manliga konstellationer.

21% är mixade. 22% är helt kvinnliga. Förra året var däremot 73% helt manliga, så Way out west har onekligen tagit stora steg mot en mer jämställd musikscen. Några av årets mindre festivaler, såsom Stockholm music and arts och Popaganda har helt jämställda lineups eller fler kvinnliga akter. Det tycks vara de stora festivalerna som upplever det som svårt att lyckas med den jämna könsfördelningen. Som Bråvalla t.ex., där 83% av akterna var mansdominerade och 17% kvinnodominerade. Hemskt trista siffror. Intressant vore för övrigt att se hur många av de mixade akterna på Way out west som innefattar flest kvinnor respektive flest män.

Varför är det viktigt att påpeka dessa ojämna fördelningar? Jo. Musikbranschen är i grunden något manligt. Män startar skivbolag och män får därför spela in skivor. Män startar festivaler och manliga artister bokas därav. Naturligt blir därför att män som ser detta också vill sysselsätta sig inom dessa områden. Kvinnor däremot, ser inte samma givna plats. Varför? För att de inte ser kvinnor i dessa positioner. De kan inte på samma sätt identifiera sig med män. Kvinnor identifierar sig därför istället med sådana yrken som är kvinnodominerade. Ska vi inte då räkna antal kvinnor respektive män i de kvinnodominerade yrkena? kanske du frågar dig. Absolut, dock är det inte av samma vikt, eftersom kvinnodominerade yrken alltjämt är ickepreviligerade yrken. Dvs yrken som män, vilka är i maktposition, väljer bort. Eller yrken som hör ihop med föreställningar om t.ex. ”kvinnligt omhändertagande” eller ”kvinnlig ömhet”, såsom vårdyrken. Där däremot män sitter i de beslutande, mindre omhändertagande positioner, såsom läkarpositioner.

Synliggör vi kvinnorna i dessa musiksammanhang, så känner också andra kvinnor samhörighet med dessa positioner. Att ge sig in i branschen känns då inte lika främmande. Varpå fler kvinnor får spela in skivor. Fler kvinnor får spela på festivalerna. I en vacker framtid har vi då, med hjälp av att ifrågasätta könsfördelningarna, kanske bidragit till en förändring. En förändring som innebär att vi inte längre behöver räkna hur många akter som är kvinnliga respektive manliga. Därför fortsätter vi att räkna!

 

Klicka på bilden eller här för att läsa GP’s artikel om Way out west 

Klicka här för att läsa Jämställd festivals text om Bråvalla