Pet Shop Boys – Elysium

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Elysium har varit rejält efterlängtat för mig. Detta beror inte enbart på att jag anser att Pet Shop Boys är ett av de bästa popbanden genom tiderna (Very och Behaviour håller jag högre än både The Smiths The queen is dead och The Beatles Sgt pepper’s lonely hearts club band för att gestalta min åsikt) utan framförallt eftersom senaste skivan Yes var så otroligt bra. Yes är faktiskt en av de bättre skivorna Pet Shop Boys gjort under hela sin karriär med toppar som inledande mäktiga Love Etc, den vackra The Way it used to be och den perfekta poplåten More Than a dream. Yes kändes som ett uppvaknande, nästintill en comeback av ett band som många trodde hade gått vilse bland lägereldsgitarrer och baletter och med spänning har jag väntat och undrat ifall de kan leva upp till de höga förväntningarna som Yes givit dem.

Det börjar på bästa tänkbara sätt. Tempot är långsamt och behagligt och det känns skönt att höra Neil Tennants sångstämma ännu en gång berätta en historia om olycklig kärlek. Det är lätt att avfärda Leaving som en tråkig bagatell men desto fler lyssningar desto mer växer den. Desamma kan sägas om Invisible, en fin låt, dock inte lika bra melodi och lite tråkigare. Jag börjar gäspa och känner att nu måste tempot ändå bli snabbare om mitt intresse ska hålla i sig och efter denna oväntade öppning (två ballader!) kommer första singeln Winner och om det finns något band som är bra på att göra singlar så är det just Pet shop Boys eller? Nej Winner är inte en bra låt, den har ingen bra melodi, texten är tramsig och det hela känns plastigt och ytligt. Det kan faktiskt vara en av Pet Shop Boys sämsta singlar någonsin, till och med sämre än New York City Boy och jag blir besviken bara jag tänker på låtjäveln.

Efter Winner kan det bara bli bättre lyder min första tanke och den stämmer. Face Like That och Ego Music är typiskt snygga Pet Shop Boys låtar som skulle kunnat vara med på Yes och Hold on låter som någonting som skulle kunna sjungas på någon form av Live Aid-gala på ett bra sätt med sina fina stråkar. Bäst för tillfället är Everything means something, en vemodig sång där den snygga produktionen står i centrum. Elysium må inte vara en lika bra skiva som Yes men är ändå en trevlig lyssning. Att lyssna på en ny skiva av Pet Shop Boys är intressantare än den mesta andra ny musik som släpps eftersom produktionen är snygg, låtarna är genomtänkta och det är popmusik på blodigt allvar. Förutom då Winner.

Saint Etienne – Words and music by Saint Etienne

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Jag har aldrig köpt Saint Etiennes koncept fullt ut. Jag har gillat många enskilda låtar och visst gillar jag både debuten Foxbase Alpha och ljuvliga Finisterre som album betraktade men mitt hjärta bultade aldrig lika starkt för Saint Etienne som till exempel för Broder Daniel, Neutral milk hotel, Bear Quartet och andra band som hjälpte till att forma 90-talets musikscen (åtminstone för mig). Detta förändrades dock för bara tre år sedan då jag från ingenstans hörde Saint Etiennes då nya singel Method of Modern Love och blev förälskad i låten. Method of Modern Love är en av de bästa poplåtarna jag hört i hela mitt liv, lika direkt som Be My Baby med Ronettes och med en melodi som skulle kunnat vara skriven av Stephin Merritt på den tiden då han kunde skriva bra popmusik. Sedan dess har jag väntat på Saint Etiennes nya skiva med höga förväntningar, förväntningar som infriades med råge.

Man skulle kunna tro att medlemmarna i Saint Etienne på sitt nionde studioalbum skulle börja tröttna på att försöka skriva den perfekta poplåten men Word and music by Saint Etienne låter förvånade naiv och ungdomlig, som ett band som precis upptäckt glädjen med popmusik. Skivan inleds med en låt med titeln Over the border som får mig att tänka på Tindersticks senaste skiva The Something Rain. The Something Rain öppnas med låten Chocolate som handlar om den perfekta fredagskvällen. Låten fungerar perfekt som en programförklaring av skivan och för att ringa in det viktiga för Tindersticks som band betraktat när Stuart Staple berättar om det väsentliga för en bra kväll.

På samma sätt fungerar Over the border som öppning på Words and music by Saint Etienne. Sarah Cracknell berättar om hur hon som tioåring ville upptäcka världen och började göra detta genom Top of the pops som atlas. Hon berättar om sin relation till popmusik mellan de fina refrängerna. Over The Border är en perfekt föraning på vad som ska komma, speciellt när Pet Shop Boys körerna kommer in och övertygar mig om att detta kommer bli riktigt jäkla bra.

Redan i andra låten, den fantastiska I`ve got your music så frågar jag mig ifall Saint Etienne någonsin låtit så här bra? Det låter så enkelt och självklart, så modernt men ändå retro och framförallt sjunger Sarah bättre än någonsin. Sarah minns tillbaka när hon var sjutton år gammal i When I Was seventeen, i redan nämnda Over the border berättar hon om första singeln hon köpte och Tonight är den perfekta tonårsseneraden. En sådan där låt där man aldrig vill att trancebasen ska ta slut och natten likaså. Trots ämnena så känns musiken aldrig sentimental och nostalgisk, tvärtom får den mig att känna att nuet är det viktiga.

Bra låtar överglänser varandra gång på gång, okej, Record Doctor har en ganska löjlig text men är skivans enda svaga spår och det förlåter jag i höjdpunkten I Threw It all away som är en ballad som är en stark kontrast till restan av skivan med sitt tempo, fraseringen i sången och det annorlunda arrangemanget. En låt som gör mig tagen och får mig att tänka på Method of Modern love, den är lika beroendeframkallande fast på ett helt annat sätt.

Det är en sorglig kärlekslåt av samma kaliber som Bob Dylans sång med samma titel och en av Saint Etiennes bästa låtar någonsin på deras bästa skiva hittills. Words and music by Saint Etienne är en kärleksförklaring till musiken som helhet. Skivan är nördigt popteoretisk med alla referenser och refränger som går: Tonight when the lights are going down, I will surrender to the sound…och jag kan inte annat än att älska detta. Det här är popmusik på blodigt allvar och jag undrar vem som egentligen behöver The Embassy när Saint Etienne finns?