Nick Cave and The Bad Seeds – Give Us A Kiss

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

nick-cave_541_526

Nick Cave är aktuell med filmen 20 000 days on earth, en film som jag inte hunnit se men som blivit hyllad på de flesta håll. I filmen spelas en tidigare outgiven låt vid namn Give us a kiss som spelades in under Push The Sky Away-sessionerna men valdes sedan bort. Personligen förstår jag inte varför Cave valde att inte ha med låten på albumet. Okej, låten må inte ha en anmärkningsvärd melodi men Warren Ellis fiol tillsammans med Cave som viskar ”One little sip sip, sip” gör den beroendeframkallande.

Bill Callahan – Dream River

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFunky_4507539221_57fb89a7af_z.jpg

Det är märkligt att en musiknyhet kan göra mig så pass glad som jag blev när jag hörde att Bill Callahan, den musiker jag håller högst (Townes Van Zandt och Nick Cave får ursäkta) släpper en ny skiva i slutet av september.

Det kändes som att få en för tidig födelsedagspresent dock känns väntan tills jag får lyssna på skivan olidlig. Senaste skivan var Apocalypse från 2011 och var ett mästerverk som helt klart kan mäta sig mig de fantastiska album Callahan gjorde under sitt tidigare pseudonym Smog och albumet innan dess, Sometimes I Wish We Were An Eagle kan faktiskt vara det bästa Callahan någonsin spelat in.

Jag överdriver inte när jag påstår att han är inne i en andra storhetstid (hans första var när han släppte de två makalösa skivorna The Doctor Came At Dawn och Red Apple Falls under mindre än ett års tid) och om nya skivan är en bråkdel av lika bra som sina två föregångare så kommer det vara årets musikaliska höjdpunkt. Nya albumet har fått titeln Dream River och innehåller 8 nya låtar som sägs vara ”the most sensual and soulful record of his twenty-plus-year career.” Dream River är inspelad Austin, Texas vilket även Apocalypse var om jag inte minns fel och jag är övertygad om att Callahan kommer leverera ännu en gång.

Nick Cave and The Bad Seeds – Jubilee Street

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

NickCave

Den 18:e februari kommer Nick Cave och The Bad Seeds nya skiva Push the sky away och väntan är helt olidlig. Under 2000-talet tycker jag att Nick Cave har givit ett något förvirrat intryck, han har spelat in skivor som spretat i olika riktningar, ofta innehållandes några bra låtar men som helheter långt ifrån de mästerverk han tidigare skämt bort hos med som Murder Ballads, Let Love in och The Boatsmans Call. Kanske beror detta på att Blixa Bargeld valde att hoppa av Bad Seeds, kanske var hans medverkan mer betydelsefull än jag vid en första anblick hade trott och när jag förra året hörde att även Mick Harvey skulle lämna bandet blev oron stor. En oro som dock helt försvunnit i och med att jag hörde nya singeln Jubilee Street. Det är en ballad som skulle kunna varit tagen ifrån And no more shall we be apart eller Boatsmans Call innehållandes en oerhört snygg gitarr och stråkar som skulle kunnat vara signerade Tindersticks.

Nick Cave and Warren Ellis presents Lawless Soundtrack

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Soundtracks och filmmusik är någonting som tilltalar mig mycket. Anledningen är att det många gånger har blivit så lyckat, jag tänker på Hans Appelqvists Sjunga slutet nu, Neil Youngs Dead Man, The Knifes Hannah med H -soundtrack samt Bob Dylans Pat Garrett and Billy The Kid. Nick Cave och Warren Ellis har gjort musik tillsammans enda sedan 1995 då Ellis blev tillfrågat att spela fiol på Nick Caves and The Bad Seeds fantastiska skiva Murder Ballads och förutom att Ellis efter detta blev en ordinarie medlem i Bad Seeds så har han dessutom tillsammans med Nick Cave skrivit filmmusik bland annat till det mycket uppmärksammade filmen The Proposition, en film jag inte tittat på men soundtracket har jag lyssnat på oräkneliga gånger. Soundtracket till The Proposition är otroligt fint där instrumentala stycken står i centrum där Ellis fiol möter Caves piano och skapar musik lika stark som den de båda lyckas skapa med Bad Seeds. Därför blev jag förväntansfull när jag fick höra att mer filmmusik skulle komma signerat Ellis och Cave, denna gång till en film vid namn Lawless.

Filmen är baserad på en novell skriven av Matt Bondurant som heter The Wettest County In The World och förutom att Nick Cave skrivit filmmusik har han dessutom varit aktiv i skapandet av filmen. Jag vet ingenting om varken filmen eller novellen och hur detta påverkat min uppfattning angående soundtracket vet jag inte, jag har lyssnat på skivan som ett traditionellt album och som någonting fristående från film och litteratur.

Musiken denna gång kan närmast beskrivas som den amerikanska södern, en blandning mellan call and response och bluegrass. Nick Cave sjunger på två låtar (tror jag åtminstone) och annars så turas Emmylou Harris, Ralph Stanley, Willie Nelson och Mark Lanegan att använda sig av mikrofonen. Med andra ord, några av världens bästa röster till kompet av arrangemang (skrivna av Cave och Ellis) som det verkligen märks är genomtänkta trots sin oftast sparsmakade uppsättning av instrument. Det är mycket akustiska gitarrer, tjutande fioler och ensamma röster som känns som ett perfekt soundtrack, om inte för filmen Lawless, så för hösten som är här.

Många höjdpunkter finns men jag måste nämna några. Hillbilly-versionen på Velvet Undergrounds White Light/White Heat är oemotståndlig, den hårda Burnin Hell är Nick Cave på sitt mest sadistiska humör, på den instrumentala End Crawl spelar Ellis så försiktigt på sin fiol han bara kan och på vackra Fire In The Blood sjunger Emmylou Harris bättre än på många år. Jag gillar variationen på skivan men trots olika gästsångare och att instrumentala stycken, covers och eget skrivit material blandas så känns det aldrig ojämnt eller splittrat, helheten blir istället större än de enskilda delarna. Lawless Soundtrack är inte bara en efterlängtat återkomst av Nick Cave och Warren Ellis, det är också en av årets bästa skivor.