Graham Nash – Songs For Beginners

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFunky_Instant_2.jpg

Jag brukar mestadels skriva om nyutkommen musik på den här bloggen men detta inlägg är ett undantag. Jag tänkte nämligen skriva några rader om en av mina absoluta favoritskivor med en förhoppning att ifall någon människa skulle missat att upptäcka detta mästerverk gör det efter denna text.
När man skriver om någonting som man håller varmt om hjärtat, som en skiva i detta fall, är det lätt att kasta superlativ omkring sig och överdriva albumets betydelse och storhet men jag ska göra mitt bästa för att inte hamna i detta mönster.

Graham Nash är mest känd som en av medlemmarna i Crosby, Stills & Nash som senare även fick förstärkning av Neil Young. Songs For Beginners tillkomst skedde 1971, efter succén med Crosby, Stills, Nash and Youngs album Déjà Vu bestämde sig samtliga tre medlemmar för att släppa varsin soloskiva (Neil Young väntade ytterligare ett år med att göra klart materialet till sin skiva Harvest.) Graham Nash lyckades bäst av sina bandmedlemmar och gjorde den bästa skivan vilket jag tror berodde på hans sinnesstämning när han skrev och spelade in låtarna som skulle utforma debutalbumet i eget namn. Nash hade länge haft ett förhållande med Joni Mitchell som nu började ta slut och många sånger på skivan handlar om deras avstannande romans och han skildrar smärtan på ett av det vackraste sätt jag hört.

I used to be a king är ett av de bästa exemplen på detta då Nash romantiserar kärleken och berättar om hur han förr ”used to be a king and everything around me turned to gold” innan han fortsätter med att berätta att han ”thought I had everything now I’m left without a hand to hold.” I bakgrunden hörs tjutande pedal-steels signerat Jerry Garcia innan Nash konstaterar ”Someone is going to take my heart, No one is going to my heart again.”

På skivan medverkar gäster som Rita Coolide, David Crosby och Neil Young och det hörs att Nash valt medmusiker med omsorg. Arrangemangen är fantastiska i sin enkelhet och musikerna gör sitt bästa för att agera som bakgrund till Nash röst och texter. Songs For Beginners är en sorglig skiva men inte deprimerande, glädjen till musiken är ständigt närvarande och gör att detta aldrig blir en tungsint lyssning, tvärtom, det här är en lättlyssnad skiva som jag tror kan tilltala de flesta. Jag kommer personligen aldrig tröttna på albumet och det slutar aldrig värka i hjärtat när jag lyssnar på albumets finaste stund Simple man:

”I just want to hold you I don’t want to hold you down

I hear what you’re saying and you’re spinning my head around

And I can’t make it alone”

Neil Young and Crazy Horse – Psychedelic Pill

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Tidigare i år släppte Neil Young tillsammans med Crazy Horse skivan Americana där de tolkade amerikanska folksånger som This land is your land och Clementine på ett, i brist på andra uttryck, rockigt sätt. Jag lyssnade igenom Americana och kände snabbt att detta är en skiva jag kan klara mig utan för i ärlighetens namn tillför inte Neil Young och Crazy Horse mycket till de gamla uttjatade sångerna. Jag har dock längtat mycket efter Psychedelic Pill, den första skivan tillsammans med Crazy Horse med eget skrivit material sedan 2003 om jag inte misstar mig då Greendale släpptes. Det räckte med att jag läste igenom låtlistan och längden på låtarna för att inse att Psychedelic Pill är en intressant skiva. Två låtar är över 16 minuter långa och inledande (och kanske bästa låten) Driftin` Back klockar in på 27 minuter och 37 sekunder. Det är en dubbelskiva och måste vara den längsta skiva som Neil Young och Crazy Horse spelat in.

”It’s us jamming and having lots of fun,” berättade Crazy Horse gitarristen Frank Sampedro i en intervju och hela skivan genomsyras av en spelglädje som jag inte fann på Ameicana. Låtarna andas 60-tal men har ofta en ljudbild som påminner om mästerverket Rust Never Sleeps från 1979. Redan nämnda Driftin` Back är en typisk Neil Young sång där Crazy Horse spelar helt makalöst, trots att låten nästan är en halvtimme så känns det aldrig långtråkigt eller tjatigt.

She`s Always Dancing är en annan favorit som börjar med oerhört snygga körer och gitarrer som tjuter på det typiska sättet som enbart kan vara signerat Crazy Horse och Twisted Road är country när den är som bäst. Psychedelic Pill är en återuppvaknad Neil Young som har skrivit sina bästa sånger på länge tillsammans med det bästa kompbandet som existerar efter Bad Seeds. Neil Young har berättat att han är orolig ifall han verkligen kan skriva låtar nu när han slutat röka gräs, bevisligen går det utmärkt, Psychedelic Pill är en fantastisk skiva.

 

Ulf Lundell – Rent Förbannat

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Man kan inte slockna om man inte har brunnit sjunger Lundell i Moln utan minnen, en av få låtar på nya skivan med en bra melodi och Neil Young-referensen får mig på gott humör. Jag funderar mycket på hans senaste bok Allt är i rörelse när jag lyssnar på Rent förbannat och jag hittar mycket likheter och tankar som återkommer. Detta är ju knappast något ovanligt hos Lundell, hans musik och böcker har alltid gått hand i hand men det är tydligt att Lundell hade mer att säga efter Allt är i rörelse och att Rent Förbannat kan ses som en fortsättning på boken. Han är lika ilsken på nya skivan som har var i boken. Han är förbannad på media, politiken, ja hela samhället. När ilskan är som mest påtaglig är det tunga gitarr-riff som hörs, annars är det många akustiska nummer och det är dem som är höjdpunkterna.

Rent Förbannat är en klar förbättring från senaste skivan Omaha och mycket intressantare. På sina ställen skulle jag till och med säga att det är en annorlunda skiva. Han skriver i Allt är i rörelse om hur han lyssnar på The Clash skiva Sandinista och kanske är det därifrån han fick inspirationen till att göra den märkliga sången 79%. Han skriver också i boken om hur han lyssnar på band som The National och Arcade Fire och kanske är det därifrån han fick inspirationen till en av skivans bästa låtar Eld i berget som har en ljudbild som är väldigt olik det Lundell tidigare spelat in. Mycket av skivan består av bredbent rock som jag inte orkar lyssna på (ungefär som på skivan Slugger) och albumet skulle mått bra av att kortats ner rejält men texterna är (som alltid) välskrivna, tankeväckande och bra. Jag gillar Lundells gnäll och balladen Nattvakten stjäl är den bästa låten han skrivit på många år.

Dinosaur Jr – I Bet On Sky

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Min favoritskiva med Dinosaur Jr är Without a sound från 1994. Det är en skiva som fansen vad jag förstått inte håller så högt utan mest ser som en upprepning på det vinnande konceptet som skapades på skivan innan, Dinosaur Jr:s bästa album enligt många, den mörka Where You Been. Det säger en del om min uppfattning kring Dinosaur Jr, jag föredrar när de låter mer Neil Young än Nirvana och älskade J Mascis soloskiva Several Shades Of Why som kom förra året. Jag föredrar låtskrivaren J Mascis framför gitarristen, jag föredrar när musiken inte är allt för högljudd, inte har för många gitarrsolon och låter melodierna tala för sig själva. Nya skivan I Bet On Sky går till en början i Several Shades Of Whys fotspår, sången är relativt högt mixad och skivan innehåller stråkar, akustiska gitarrer och ett vemod som tilltalar mig mycket.

Öppningen är helt magnifik, de tre första låtarna är det bästa jag hört av Dinosaur Jr sedan redan nämnda Without a sound. Inledande Don’t pretend you didn’t know bygger på en rytmisk otroligt snygg gitarr som spelas tillsammans med en cello och slutar med ett av J Mascis bästa solon på senare år som aldrig tar överhand. Watch The Corners är en släpande poplåt med snygga sångstämmor som innehåller ett parti med enbart akustisk gitarr och sång som är en av skivans höjdpunkter och Almost fare är en perfekt blandning mellan soul och grunge.

Efter dessa tre låtar så börjar skivan mer gå på rutin. Det finns fler bra låtar men ändå ingenting som sticker ut, det låter mest av allt som Dinosaur Jr alltid har gjort. Undantaget är What Was That som är vacker powerpop som får mig att tänka på Guided By Voices. Basisten Lou Barlow sjunger på två låtar och det låter bra, speciellt i Rode som låter så mycket 90-tal att jag för ett ögonblick tvivlar på att det är en skiva från 2012 som jag lyssnar på.

I Bet On Sky är en fin skiva men ändå känner jag mig lite rastlös och besviken när jag lyssnar på den i sin helhet. Efter att skivan öppnas på ett så bra sätt känns det som inspirationen avtar och melodierna börjar försvinna. Det känns som albumet skulle kunnat blivit mycket bättre om man skulle gett låtarna mer tid och gjort vissa arrangemang mer genomtänka. Mest av allt får I Bet On Sky mig att länga efter ännu en soloskiva av J Mascis för just nu känns det som han är som bäst med en akustisk gitarr i sin hand.

Nick Cave and Warren Ellis presents Lawless Soundtrack

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Soundtracks och filmmusik är någonting som tilltalar mig mycket. Anledningen är att det många gånger har blivit så lyckat, jag tänker på Hans Appelqvists Sjunga slutet nu, Neil Youngs Dead Man, The Knifes Hannah med H -soundtrack samt Bob Dylans Pat Garrett and Billy The Kid. Nick Cave och Warren Ellis har gjort musik tillsammans enda sedan 1995 då Ellis blev tillfrågat att spela fiol på Nick Caves and The Bad Seeds fantastiska skiva Murder Ballads och förutom att Ellis efter detta blev en ordinarie medlem i Bad Seeds så har han dessutom tillsammans med Nick Cave skrivit filmmusik bland annat till det mycket uppmärksammade filmen The Proposition, en film jag inte tittat på men soundtracket har jag lyssnat på oräkneliga gånger. Soundtracket till The Proposition är otroligt fint där instrumentala stycken står i centrum där Ellis fiol möter Caves piano och skapar musik lika stark som den de båda lyckas skapa med Bad Seeds. Därför blev jag förväntansfull när jag fick höra att mer filmmusik skulle komma signerat Ellis och Cave, denna gång till en film vid namn Lawless.

Filmen är baserad på en novell skriven av Matt Bondurant som heter The Wettest County In The World och förutom att Nick Cave skrivit filmmusik har han dessutom varit aktiv i skapandet av filmen. Jag vet ingenting om varken filmen eller novellen och hur detta påverkat min uppfattning angående soundtracket vet jag inte, jag har lyssnat på skivan som ett traditionellt album och som någonting fristående från film och litteratur.

Musiken denna gång kan närmast beskrivas som den amerikanska södern, en blandning mellan call and response och bluegrass. Nick Cave sjunger på två låtar (tror jag åtminstone) och annars så turas Emmylou Harris, Ralph Stanley, Willie Nelson och Mark Lanegan att använda sig av mikrofonen. Med andra ord, några av världens bästa röster till kompet av arrangemang (skrivna av Cave och Ellis) som det verkligen märks är genomtänkta trots sin oftast sparsmakade uppsättning av instrument. Det är mycket akustiska gitarrer, tjutande fioler och ensamma röster som känns som ett perfekt soundtrack, om inte för filmen Lawless, så för hösten som är här.

Många höjdpunkter finns men jag måste nämna några. Hillbilly-versionen på Velvet Undergrounds White Light/White Heat är oemotståndlig, den hårda Burnin Hell är Nick Cave på sitt mest sadistiska humör, på den instrumentala End Crawl spelar Ellis så försiktigt på sin fiol han bara kan och på vackra Fire In The Blood sjunger Emmylou Harris bättre än på många år. Jag gillar variationen på skivan men trots olika gästsångare och att instrumentala stycken, covers och eget skrivit material blandas så känns det aldrig ojämnt eller splittrat, helheten blir istället större än de enskilda delarna. Lawless Soundtrack är inte bara en efterlängtat återkomst av Nick Cave och Warren Ellis, det är också en av årets bästa skivor.

Sthlm music & arts, första delen

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

I samband med förtärandet av en smålandsrulle, vilket råkade bli startskottet på festivalen, uppsöks jag av ett äldre par som har plockat fram sina gamla festivalplagg ur garderoben. Dvs blommiga shorts, t-shirts med urblekta mönster samt sandaler med strumpor i. Kent respektive Birgitta var namnen. Kents intentioner blir snabbt synliga; han är en klassisk berättarglad nostalgiker som gärna delar med sig av sina 70-talsupplevelser. Han berättar om när han liftade ner till Roskildefestivalen -76 (eller var det -74?) för att se Deep Purple. När en man under konserten vandrade genom publikhavet för att symbolisera ”den blinde mannen som går över fältet, där kulorna viner”, flyttade samtliga sig åt sidan. Alla utom Kent, som stod kvar. Han kände sig uppsökt och beskriver händelsen som i det närmaste en religiös upplevelse. Förvisso anade han snabbt att han inte alls var uppsökt, utan i själva verket var en tokskalle som inte flyttade sig, vilket han då illa kvickt efter en stund gjorde.

Denna inledande konversation var en tydlig indikation på vad detta är för slags festival, vilken målgrupp den tilltalar. 70-talsakterna Patti Smith, Emmylou Harris, Marianne Faithful, Buffy Saint-Marie, men även de ”världsmusikaliska” inslagen i form av Tinariwen och Fatoumata Diawara är till för en publik som i sina unga dagar levde i en tid av politisk kämparglöm samt immateriella och fattiga livsstilar. På festivalområdet möts man av oräkneliga antal gamla band- t-shirts med tourdatum från Neil Youngs, Led Zeppelins och The Rolling stones turnéer. Charmigt, kan man tycka. Stelt, avhållsamt och irriterat visar det sig vara. Säg då fan inte ett ord under konserten. Stå still, kom inte och vandra genom publikhavet. Då hyschar vi, då fnyser vi, då suckar vi bannemig. Nä, lugnare och mer konventionsbesatt publik får man leta efter. När dessutom Marianne Faithful och Emmylou Harris är svintråkiga live och bakgrunden på scenen i det närmaste varje konsert är becksvart, då är det svårt att inte finna en för mig sällan upplevd festivaltristess.

Tur är, att Freddie Wadling är galet skön med sitt rockiga Göteborgsgäng. Banted som står bakom honom tycks hylla honom genom att inte spela covers, utan istället Wadlings egna tunga svarta låtar. Den tandlöse Wadling, försedd med både stol och sånghäften, hyllas i mängder då han efter sista låten tar ett stadigt tag i käppen och sträcker på benen. Kramarna avlöser varandra på scenen och det känns som om det vore han allra sista framträdande. ”Hurra! I do enjoy a single malt!” – Wadling

Tur är också, att Patti Smith visar precis varför hon förtjänar Polarpriset. Glöm de trötta medmänniskorna som står i publiken, betrakta istället Patti. Åh, vilken energi. Och budskap! Hon studsar fram i dekadent mössa och kavaj i mjuka rörelser och gör upplevaren varm om hjärtat. ”Free pussy riot! P.U.S.S.Y.!” – P. Smith

Antony, var tog the Johnsons vägen? Och ljudet, för den delen? Förvisso en symfoniorkester, men ljudet var verkligen fruktansvärt lågt. Tystnaden som infann sig var förvisso stundtals ganska magisk, men man fick aldrig känna musiken ordentligt. Dessutom saknade jag I am a bird now och Spiralling. Men fick till min glädje avnjuta både For today i am a boy och My lady story.

Ane Brun, äntligen en innovativ bakgrund i form av ett brungrått skynke, glödlampor och egna spotlights. Dessutom två tunga trumset som skapade ett friskt sound.

Laleh tillförde ett mer påkostat kalas än artisterna dittills gjort. Med lite stålar och plötsligt kändisskap från Så mycket bättre-succén byggde hon upp en färgglad scen med flygdrakar och dansare. Tillfredsställande, efter alla för ögat gråa tillställningar.

Wadling

Patti

Laleh