Yuck, årets bästa skiva

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Yuck glow & beholdMed tydliga lo-fi-referenser á la Dinosaur jr kastade sig Yuck 2011 in i lyssnarens öra. Ett fantastiskt album. Nu har de återvänt med ”Glow & Behold” och med det en mycket kraftigare musikeufori. Känslor infinner sig, som en lyssnare får uppleva endast fåtal gånger i livet. Inget album har detta år känts så outhärdligt bra som detta.

Några få gånger i livet är musik överväldigande. Såpass att dina ögon i en sorts häpnad tåras. Du andas hastigare. Livet känns fullkomligt. Det går egentligen inte att beskriva som lycka. Snarare perfekt symbios mellan det underbara och det förfärliga. Känslan infann sig häromkväll.

Cykeln leddes uppför en backe mot träningsanläggningen. ”Memorial fields” sökte sig in i sinnet i slow motion. Det smakade tidiga Placebos ”Narcoleptic. Ett band jag idag kanske avskyr, men som jag en gång i tiden hade en enormt stark relation till. Så fortsätter det. ”Middle sea”, var fan ska jag placera det? Jag har känt detta förr! Körerna, vad är det? Drivet. Sedan dundrar de in My bloody valentine-gitarrer utan att låta sången försvinna, i underbara ”Rebirth”. Vi behöver inte längre röra oss framåt – vägar, träd, gatlampor och människor far istället förbi oss. ”Somewhere” – definitivt Kent. ”Vad två öron klarar” från -95?

Och vad som dessutom är helt fantastiskt är att inget blir mer höst än detta. Årstiden förkroppligas. Känns komplett. Ta del av detta och du tar del av hösten.

Klicka här för att lyssna på Spotify

Och här tillkommer en knäpp tennisgubbe!

 

Jan Johansson – Jazz på Svenska / Jazz på Ryska

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFunky_Instant_2.jpg

Det finns skivor så genomarbetade och fantastiska att deras innehåll kan diskuteras I timmar. Skivor som är så intressanta i teorin att de oftast både blir intressanta och bra även i praktiken. Jag tror att de flesta musikintresserade suttit och diskuterat frågor som hur David Bowies droganvändande färgade av musiken på hans bästa album Station To Station, ifall Kanye West någonsin varit bättre än när han på My Dark Twisted Fantasy valde att sampla Aphex Twin eller vad det är för gitarrstämningar My Bloody Valentine använder sig av på Loveless. Det här är frågor som kan aldrig kommer bli inaktuella och förstärker skivornas storheter.

Sen finns det skivor som det inte finns så mycket att diskutera kring, musiken talar sitt tydliga språk och har ett anslag som gör att ackorden och tonerna känns större än livet själv. Det finns inte många skivor som faller under denna kategori men Jan Johansson lyckades med konststycket att göra två skivor som gör just detta.

Många har samma relation till Jan Johansson som jag själv. Det började i barndomen genom att föräldrarna spelade hans musik, man tyckte musiken lät fin som barn och sedan upptäckte man musiken själv när man blivit lite äldre. Egentligen behövdes inte musiken för att bli tilltalad, smaka på titlar som Kvällar i Moskvas förstäder, Visa från Rättvik och Jag broderade till gryningen. Titlar som är lika mycket poesi som låttitlar.

Jazz på Svenska och Jazz på Ryska är de skivorna jag gillar mest ur Johanssons diskografi och är även hans två mest uppmärksammade skivor. De här två skivorna återkommer jag ofta till på sommaren, jag vet inte varför men på något vis är det passande att i värmen höra folkvisorna. Jag hade inte lyssnat på Jan Johansson på länge när jag i början av juni plockade fram Jazz på Svenska och det dröjde inte länge förrän jag började rysa av välbehag.

När jag lyssnade på skivan på väg till jobbet fick Polska från Medelpad mig att stanna upp och jag satte mig ner på en bänk och tittade på vattnet som omger Djurgården i solskenet. Ett behagligt lugn spred sig i min kropp och tonerna från pianot kändes som det perfekta soundtracket för en sommardag. Det skulle vara lätt för mig att skriva om hur naturligt det låter när Jan Johansson smeker pianotangenterna eller hylla Georg Rydels briljanta basspel men detta är faktiskt ingenting jag reflekterar över när jag lyssnar på musiken.

Istället ser jag framför mig gröna och mäktiga skogar, känner smaken av iskall limoncello, minns hur min morfar högg ved i Rosshyttan när jag var barn och tänker på hur min flickvän doftar i håret. Jag skrev tidigare om att det finns musik som känns större än livet och jag kan inte sammanfatta Jan Johanssons musik på ett bättre sätt.

Hultsfred 2013 – Portishead

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Rättelse: My bloody valentine spelade inte låten Somewhere, som jag beskrev i tidigare inlägg. Jag måste ha menat Loomer, eller något. Kanske är detta ett tecken på EXAKT HUR slätstruken den konserten var. 

Efter huvudvärken som My bloody valentine gav mig var jag sugen på ett mer tätt sound. Tjockt, fylligt och mjukt fick det gärna vara. Så jag gled iväg ensam på Postiljonen som producerar fin chillwave, gjord att rensa skallen med. Ett tungt hällregn sopades undan av en vacker solnedgång, med luva och solglasögon stegade jag mot ett av konserttälten. Hade bara hört Supreme sedan innan, men det räckte. Det var precis så skönt och befriande som jag hade hoppats på. Lärde mig att älska Plastic panorama. Och nu kanske ni sitter där och tänker, vafan, vad är det här för tråkig människa som inte har förmågan att uppskatta riktig musik live, men däremot simpel elektronisk pop. Men förstå hur fint det blir när tre unga, fina människor står där, överlyckliga över den lilla samling människor som kommit till deras tält. En publik, där också varenda en uppskattar musiken och dansar för att de blir bjudna på en upplevelse, ett rus. Ung värme och lycka. Kärlek. Det tycker jag är så mycket större än att se ett miserabelt My bloody valentine skrapa bort all antydan till känsla som finns i deras musik.

HÄLLREGN

Potiljonen ingav alltså lite livsglädje. Vi kände oss unga igen. Eller jag. De andra satt och kände sig rostiga och ville inte alls höra om hur bra Postiljonen var. Eller de var ju så väldigt taggade på Portishead. Jag med. Fast jag var också rädd. Rädd för ytterligare ett nederlag på ålderns höst.

PORTISHEAD

Vi vandrar in mot scenen. Möts av ett stort P, i skenet av det blå ljus, som är deras, bara deras. Silence, och vi förstår att rösten är magisk. Ännu. Att trummorna är feta och att det känns så jävla idag. Vi blir svarta i ögonen, tagna av stunden, går igång, vaggar, gungar och slår oss för bröstet. Det blå skenet byts ut mot en animerad film. The Rip tuggar igång tillsammans med dödskallar som rullar iväg som en enorm våg. Vi håller om varandra, berättar för varandra hur stort det här är.

Så kommer Glory box, och utrymmet räcker inte riktigt till. Händer genom håret, tänder som gnisslar, ögonen uppspärrade. Vi följer strålkastarna genom himlen. Gitarren blixtrar som elfrekvenser och gestaltas som så bakom bandet. 4:11 in i låten. Ja, vi skriker. AAAAAAHHHH!!!!! Med en lättnad jublar vi. Hurrar! Vi ler, skrattar, nu är vi där. Epifani tammefan. Vi pendlar mellan mardrömmarnas mörker och glädjerus och öl och cigaretter. Scratch. Wandering stars. Tungt.

De spelar Roads och Jonatan talar om, att han skulle kunna uppleva det här hela natten. Bara stå på håll och insupa detta, ta en sväng till öltältet för att hämta en öl lite då och då, röka, återvända, lyssna. Hela natten. Detta är bland de bästa konserter vi sett.

Vi lämnar fältet, med armarna om varandra. Flaming lips som spelar direkt efteråt är fantastiskt, men man orkar liksom inte. Portishead var större. Går inte att jämföra. Det lägger sig inte så snabbt. Denna upplevelse, man inte upplever alltför ofta i ett liv.

 

Hultsfredsfestivalen i Stoxa – En utvärdering

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFuunky4.jpg

Området i Stoxa var inte lika fint och gemytligt som det i Småland. Det dåliga vädret hjälpte knappast till att försköna bilden av landskapet och inte heller flygplanen som flög över himlen och överröstade tillvaron. Jag är inte heller positivt inställd till narkotikapolisen som gång på gång kom och letade efter någon som brukar droger (polisen förhörde en kompis tre gånger trots att han var oskyldig!) och både duscharna och toaletterna kunde varit fler och fräschare.

Trots detta hade jag en väldigt rolig festival. Folket som var där hade en positiv inställning, ölen smakade gott och framförallt såg jag många bra konserter. Jag håller inte med Mårten att My Bloody Valentine var dåliga, tvärtom, bilden förstärktes hos mig att bandet är ett av världens bästa och att höra låtar från Loveless live var en stark upplevelse. Att även se Fat Boy Slim spela var en höjdpunkt. Jag är trött på musikklimatet idag där Swedish House Mafia och Avicii tar så stort utrymme men när jag såg Norman Cook vända plattor live så påmindes jag om att Dj-kulturen inte behöver vara plastig och mainstream.

Dansanta beats tillsammans med en märklig videokonstellation gjorde att området i Stoxa plötsligt kändes som en strand på Ibiza i början av 90-talet och trots att spelningen var något för lång som tycker jag det var roligt att se Fat Boy Slim uppträda.

Som jag även misstänkte innan festivalen började blev det blev bäst vid midnatt på fredagen då Portishead klev upp på scenen. För några år sedan läste jag en intervju med Blixa Bargeld, frontfiguren från Einstürzende Neubauten där han berättade att han gillade Portishead. Eftersom Bargeld sällan talar positivt om andra band så insåg jag att det var ett band jag borde kolla upp. Jag blev knappast besviken, Third är en av de mest fascinerande skivorna jag lyssnat på, det självbetitlade andra albumet är fin lågmäld soul och Dummy är ett av 90-talets bästa album med sin blandning av hiphop-beats och beroendeframkallande melodier.

Det är lätt att bli besviken när man förväntar sig mycket av ett band men istället blev jag bara överväldigad. Portishead på Hultsfredsfestivalen är en av de bästa konserterna jag sett i hela mitt liv, den psykedeliska videoinstallationen i bakgrunden var oerhört snygg och bandet spelade sina låtar perfekt. I slutet av konserten sprang jag och Mårten till baren och beställde kall öl och tände varsin cigarett. Portishead avrundande spelningen med att spela två av sina bästa låtar, Roads och We Carry On, och Beth Gibbons röst fick mitt hjärta att slå snabbare. Jag blundade och insåg att musik inte blir bättre än så här.

Hultsfredsfestivalen i Stoxa hade sina för och nackdelar men överlag hade jag en fantastiskt rolig festivalupplevelse. Området kunde varit bättre, vädret kunde varit finare och visst hade det varit skönt utan narkotikapolis och flygplan men konserterna och stämningen gjorde att det blev en lyckad helg och jag skulle gärna åka tillbaka till Stoxa nästa år om festivalen äger rum igen.

Populaermusik intar Hultsfred

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Din tältgranne ställer sig långsamt upp, som i trans. Blicken är riktad mot skyn. Det som sedan följer är otäckt. En efter en ställer sig hela campingen upp. Alla tystnar. Varenda blick är fäst vid samma punkt. Du känner snart för att följa dina alldeles naturliga impulser. Vad är det alla ser på? Undrar du. Du vill också se, men känner ett obehag. Det är något som inte stämmer. Du frågar din vän, vad det är som pågår, vänder dig om. Men det är för sent. Hen står där, som alla andra. Blicken är stadig. Och hen ser samtidigt lycklig ut. Nöjd. Men du känner dig ensam, utelämnad. Och upplever samtidigt en otrolig nyfikenhet. Avund.

Inget kan stoppa det; du vänder dig om och tittar.

POPULAERMUSIK INTAR HULTSFRED

Det du känner är lycka. Epifani, ett glädjerus. Det är bländande, skönt och det känns som att du alltid har väntat på det, utan att ens veta om det. Du tänker: låt det aldrig ta slut.

Det kommer aldrig att ta slut.

Se med fördel följande akter på Hultsfredsfestivalen 2013:

Kurt Vile // Shout Out Louds // YAST // Band of Horses // Lune // Portishead // Phoenix // Mew // The Flaming Lips // MF/MB/ // Kings Of Convenience // This Is Head // My Bloody Valentine // Arctic Monkeys // Amason // Hästpojken

Klicka på respektive titel för att lyssna på Spotify. Öppna ölen. Sätt ner tältpinnarna. Var spontan. Berusa dig.

Några tankar inför Hultsfredsfestivalen

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

portishead

Imorgon börjar Hultsfredsfestivalen, den nya festivalen med det gamla namnet i Stoxa som ligger en liten bit utanför Stockholm. Festivalen har fått kritik för att ha flyttat från folkparken i Småland till storstan utan att byta namn men det är egentligen inte en oväntad förflyttning. Människor vill inte längre åka ner till skogen och titta på band med gitarrer i händerna och att både Siestafestivalen i Hässleholm och Peace and Love i Borlänge gått i konkurs är ett bevis på detta. Jag föredrar att Hultsfredsfestivalen flyttar än lägger ner sin verksamhet, jag har en rädsla att det annars snart enbart existerar Summerburst och Bruce Springsteens konserter på Friends Arena och Ullevi för det är den musiken som tilltalar den stora massan.

Jag är också glad att Hultsfredsfestivalen inte äger rum i centrala Stockholm och försöker bli ett nytt Way Out West. Way Out West bokar alltid massor av bra band men området i Göteborgs innerstad samt de ständiga köerna gör att Way Out West känns mer jobbig än som en rolig festivalupplevelse. Jag hoppas den nya Hultsfredsfestivalen kan fånga känslan att vara en relativt liten musikfestival och tilltala människor på samma sätt som Emmabodafestivalen tilltalade mig när jag var 16 år eller när jag var på Peace and Love 2005 då det var 10 000 besökare istället för de nästan 50 000 besökarna som kom 2012.

Jag är positivt inställd till Hultsfredsfestivalen dels angående området där festivalen äger rum men även med tanke på de artister som festivalen bokat som både känns relevanta för 2013 (Asap Rocky, Kurt Vile and The Violaters och Savages) men även stora bokningar av band som My Bloody Valentine och Fat boy Slim som kan få människor som bor utanför Stockholm och Uppsalaområdet att köpa biljett och åka till festivalen. Jag är övertygad att det inte spelar någon roll vart Hultsfredsfestivalen ligger och vad festivalen bär för namn strax innan midnatt på fredag då Portishead går på scen och spelar låtar som Roads, The Rip och It`s a Fire. Bara den bokningen gör att Hultsfredsfestivalen i Stoxa känns som början på ett lyckat koncept.

Ikebana

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

MY BLOODY VALENTINE HULTSFRED

Kevin Shields är en hjälte. Tårar har leta sig nedför mitt kindben, mot örat, för att slutligen slingra sig genom mina polisonger. Detta när jag legat på rygg med Loveless i hörlurarna. Detta likt dropparna som alldeles lent häver sig nedför fönsterrutan på en buss som färdas genom Irlands gröna slätter. En buss som har samma mål, som platsen där bandet bildades: Dublin.

Över de vackra poptonerna ligger ett lager av brus. Noise. Som ett täcke av grå moln över en vacker värld, påpekas ärligt att inget endast är vackert. Det finns en sorts trasig ärlighet som bruset representerar. Det är orsaken till att det gör extra ont. När man lyssnar, och det suger till i magen.

Och när herr Shields sedan bygger små magiska stämningar till filmen Lost in translation, då stannar livet upp. Nej, det uppstiger, rusar! Något av det. När Ikebana spelas, ja då tappar jag orden. Det är fan bland det finaste populärkulturella verk jag upplevt. Musik har sällan haft en så stor inverkan på resultatet av en film, som i fallet ovan.

Hultsfredsfestivalen har bokat My bloody valentine. Och det gläder mig. Med ett efterlängtat väldigt album nyligen släppt, hoppas jag på både våghalsighet och förnuft. Blanda friskt som satan. Men hur som helst- My bloody valentine live- känns som en dröm. Det kommer att vara en dröm.

Klicka på bilden för att lyssna på ett av världens absolut bästa album.

YAST

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

YAST

Första tanken är semester. Semester som i att befinna sig i ett varmt landskap. Kroppen förmår sig inte göra sig av med den klibbiga hinna, som ovant bärs på huden. Ögonen är täckta av ett par mörka, behagligt anonyma solglasögon. Kroppen är bar så när som på ett par korta shorts och bruna sandaler. En lätt vidöppen skjorta täcker överkroppen de gånger man gör sina små inköp: ett par öl eller en flaska vitt, dricksvatten. Oliver, ost, bröd, tapenade. Romanläsning eller tidningsläsning varvas med att tankspritt eller tanklöst stirra ut i horisonten. På människor: en man med östeuropeiskt utseende som stillastående röker en cigarett i vågorna. Iklädd en tjock halskedja i guld och liksom häftiga solglasögon. En vacker fransk kvinna med mörkt hår som ser sympatisk ut och som har en man som ser mycket välmående ut. Några flickor av fransk börd också dem, vilka byter baddräkter dagarna i ända: de tycks ha försetts med ett oändligt antal baddräkter. En amerikan med keps.

Yast inbjuder till lugn och till ro. De är svenskar som har ett amerikanskt sound. Influenserna är många: lo-fi blandat med shoegaze: Ride, My bloody valentine, Girls, Ariel pink’s haunted graffiti. Men jag vill även påpeka hur nära de ligger Shout out louds bl.a. i låten Stupid, där trummorna plaskar kvickt och frenetiskt, men i låg ton. Trummorna varvas med enkla släpande gitarrtag i varje åttondel. De blandar också in en behaglig Smashing pumpkins-bas och eftersträvar stundtals ett Silversun pickups-tempo. Sedan plockar de blommor som Belle and sebastian. Gillas fan skarpt. Ljudbilden ger en känsla av att de inte försöker så jävla mycket: att de lutat sig tillbaka i den sparsamma ambitionen att bara ha det gött. Så låter det så svävande, behagligt galet bra. 

Yast är det bästa jag hört på den svenska musikscenen på länge. De är unika i den svenska kontexten och de är efterlängtade. Soundet känns exotiskt och knappast som att det kommer från Sandviken.  Adrian recordings, som bl.a. står bakom The bear quartet och MF/MB/, känns väldigt tillförlitliga.

Ge mig vår till det här, snälla.