Jan Johansson – Jazz på Svenska / Jazz på Ryska

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFunky_Instant_2.jpg

Det finns skivor så genomarbetade och fantastiska att deras innehåll kan diskuteras I timmar. Skivor som är så intressanta i teorin att de oftast både blir intressanta och bra även i praktiken. Jag tror att de flesta musikintresserade suttit och diskuterat frågor som hur David Bowies droganvändande färgade av musiken på hans bästa album Station To Station, ifall Kanye West någonsin varit bättre än när han på My Dark Twisted Fantasy valde att sampla Aphex Twin eller vad det är för gitarrstämningar My Bloody Valentine använder sig av på Loveless. Det här är frågor som kan aldrig kommer bli inaktuella och förstärker skivornas storheter.

Sen finns det skivor som det inte finns så mycket att diskutera kring, musiken talar sitt tydliga språk och har ett anslag som gör att ackorden och tonerna känns större än livet själv. Det finns inte många skivor som faller under denna kategori men Jan Johansson lyckades med konststycket att göra två skivor som gör just detta.

Många har samma relation till Jan Johansson som jag själv. Det började i barndomen genom att föräldrarna spelade hans musik, man tyckte musiken lät fin som barn och sedan upptäckte man musiken själv när man blivit lite äldre. Egentligen behövdes inte musiken för att bli tilltalad, smaka på titlar som Kvällar i Moskvas förstäder, Visa från Rättvik och Jag broderade till gryningen. Titlar som är lika mycket poesi som låttitlar.

Jazz på Svenska och Jazz på Ryska är de skivorna jag gillar mest ur Johanssons diskografi och är även hans två mest uppmärksammade skivor. De här två skivorna återkommer jag ofta till på sommaren, jag vet inte varför men på något vis är det passande att i värmen höra folkvisorna. Jag hade inte lyssnat på Jan Johansson på länge när jag i början av juni plockade fram Jazz på Svenska och det dröjde inte länge förrän jag började rysa av välbehag.

När jag lyssnade på skivan på väg till jobbet fick Polska från Medelpad mig att stanna upp och jag satte mig ner på en bänk och tittade på vattnet som omger Djurgården i solskenet. Ett behagligt lugn spred sig i min kropp och tonerna från pianot kändes som det perfekta soundtracket för en sommardag. Det skulle vara lätt för mig att skriva om hur naturligt det låter när Jan Johansson smeker pianotangenterna eller hylla Georg Rydels briljanta basspel men detta är faktiskt ingenting jag reflekterar över när jag lyssnar på musiken.

Istället ser jag framför mig gröna och mäktiga skogar, känner smaken av iskall limoncello, minns hur min morfar högg ved i Rosshyttan när jag var barn och tänker på hur min flickvän doftar i håret. Jag skrev tidigare om att det finns musik som känns större än livet och jag kan inte sammanfatta Jan Johanssons musik på ett bättre sätt.

Kendrick Lamar – Good kid M.A.A.D city

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

När jag var tolv år hade jag rakat huvud, ägde en butterfly-kniv, spelade basket och lyssnade på skivor som Snoop Doggy Doggs Doggystyle, Dr Dres 2001 och Beastie Boys Hello Nasty. Jag klädde mig i på tok för stora tröjor och Fubu-jeans och kallade mig själv hiphopare. Samma känsla jag hade i tolvårsåldern och satt på bussen på väg till basketträningen och lyssnade på Snoop Doggy Dogg (som han då kallade sig) rappa om mordanklagelserna mot honom får jag idag när jag hör Kendrick Lamar väsa ur sig Bitch dont kill my vibe och berätta om pooler fyllda av sprit på sin senaste skiva Good kid M.A.A.D city . Det är en känsla av att uppleva tidlös musik utan motstycke och att ta del av en värld jag inte är så bekant av.

Kendrick berättar historier om Compton, kallar kvinnor för bitches, berättar om hur han knarkar, gör inbrott och gråter. Uppriktigheten i låtarna kan jag inte svara på men berättandet är otroligt målande och jag förstår varför Bob Dylan i en intervju för en massa år sedan hävdade att han enbart lyssnade på hiphop av all ny modern musik eftersom berättandet är så starkt. Beatsen på skivan är ofta minimalistiska och känns mest som en kuliss för att låta Kendrick berätta sina historier men de är genialiska i sin enkelhet.

Bäst blir det i The Art Of Peer Pressure som börjar som ett typiskt sommaranthem från 90-talet men plötsligt förvandlas till en mörk historia om en vardag som aldrig vill ta slut till ett oemotståndligt beat. Good kid M.A.A.D city är en av de bästa hiphop-skivorna jag hört i hela mitt liv. Den har en lekfullhet som påminner om Kanye Wests My beautiful dark twisted fantasy och innehåller några av de bästa texterna jag hört. Kendrick rappar på ett otroligt avspänt och snyggt sätt och skriver låtar som jag inte kan lyssna mig trött på. Detta är en perfekt skiva att använda som substitut för den nya Dr Dre skivan som aldrig verkar komma.