Sthlm music & arts – tre intressanta akter

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

3 akter att uppleva på music and arts

Ta en närmre titt på spelschemat, och du hittar riktigt bra musik. Dvs om du, likt mig, inte är helt bevandrad när det kommer till flera av artisterna. Här är tre titlar som jag drabbats av ordentligt.

Cocorosie

Susanne Sundför

Mariam the beliver

Girrrl collection

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Grrlcollection

”Riot grrrl-rörelsen föddes i mitten av 90-talet i Olympia och Portland, USA. Till en början var det en feministisk punkrörelse. Band som Bikini Kill, Bratmobile och Sleater Kinney var bland de första riot grrrl-banden. Rörelsen föddes ur en vilja att fler kvinnor ska ta plats och synas i kultursammanhang”

Livets ballaste rörelse med andra ord. Och Grrrl collection är en blogg som försöker upprätthålla den. Detta genom att presentera vad som skett, vilken musik som gjorts, samt vad som sker inom rörelsen idag. Gillar du punk, vill ha tips på bra musik som görs av andra än män, samt tycker att kvinnor generellt förtjänar mer plats i kultursammanhang, så tycker jag att du borde hålla koll på grrrlcollection.com. Musiken de presenterar är dock inte bara punk, så om du avskräcks av genren så kan du vara lugnt. Kika in genom att klicka på bilden ovan.

Rodriguez på Music & arts

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Booklet-Orange-Poster-Version.indd

Likt Lune, som presenterades häromdagen, spelar Rodriguez Stockholm music and arts i helgen. Mannen som i solskensberättelsen Searching for sugarman i tiotals år varit enormt populär i Sydafrika, utan att veta om det. Ett hel nation som å andra sidan trodde att han dog redan på 70-talet. 

Roudriguez musik hade ett starkt motstånd i apartheids Sydafrika. Hans vinylskivor censurerades med hjälp av repor, då texterna ansågs olämpliga. Men musiken lyckades ändå överleva i form av insmugglade skivor och kopior. Han blev en stor popikon; alla lyssnade på Rodriguez. Dock var det ingen som visste något om artisten. Han var ett mysterium. Av skivomslagen framgick inte var han kom ifrån. Pga landet isolation var det samtidigt mycket svårt att ta reda på mer. I låttexterna fanns däremot ledtrådar som bl.a. indikerade hans härkomst. När då två fans vill söka reda på vad som hände med deras stora stjärna, inleder de ett stort detektivarbete. Detta leder till att de inte bara får veta vem han var och var han kom ifrån, utan också att han fortfarande lever.

I Detroit, där han bor, är det dock inte många som känner till honom, annat än som en kuf som jobbar på en byggarbetsplats. Att han är en stor popstjärna i Sydafrika, är det ingen som vet, än mindre han själv. I USA uteblev hans påtänkta musikkarriär. Snart beslutas att han ska resa till sin publik, för att spela på plats. Det måste finnas något häpnadsväckande fantastiskt över att få se sin favoritmusiker, som man länge trott varit död, framträda live. Många trodde inte det var sant, ens när han stod där framför dem.

Det är fantastiskt att han får sin efterlängtade upprättelse. Men när Rodriguez tjocka och fula skivbolagsgubbe i dokumentären sitter och påpekar att Bob Dylan är skit i jämförelse med hans artist, blir jag lite trött. Och jag ser nu framför mig hur han cashar in så galet mycket pengar, på nyutgivna vinyler (jag har köpt en, ja) och på konserter (jag ska se honom live, ja) osv. Denna man gjorde mig avigt inställd till det hela, i en biosalong i som i övrigt var i extas. Men å andra sidan, sympatiska Rodriguez vill man ju allt gott. Han har gjort väldigt fina album, men bor ändå i något ruttet kyffe och har knegat hela livet. Man får välja att se det fina i det här. Att han var ett soundtrack till de vita sydafrikanernas kamp mot apartheid. Att han är en död ikon – som lever.

Och nu är han känd över hela världen. Ska hålla två spelningar i Sverige i sommar. På Way out west senare i sommar och nu i helgen på Stockholm music and artsEfter dokumentärens stora framgångar och dess gripande berättelse kommer publiken att vara otroligt tillmötesgående. Stämningen kommer att vara jublande entusiastisk. Jag kommer att välja att glömma skivbolagsgubben och istället drömma om en kamp mot samhällets orättvisor. Om stordåd och osannolika berättelser. Jag kommer att delta i extasen.

____________________

I tillägg vill jag berätta att just när jag skrivit färdigt denna text, begav jag mig in till köket. Där råkade radion AV EN HÄNDELSE vara påslagen. Sommar i P1 hade just inletts och det var AV EN HÄNDELSE Malik Bendjelloul som sommarpratade. Dvs skaparen av dokumentären Searching for sugarman. Om du inte lyssnade, så tycker jag att du bör göra det. Då får du än bättre insikt i vem mannen Rodriguez är. Att han är mer ”audio than video”. Att han ger bort alla pengarna han tjänar i samband med hans plötsliga framgångar, till sina döttrar.

Du får också berättelsen bakom berättelsen. Maliks berättelse om hur skapandet av dokumentären gick till. Hur han snubblade sig fram i många år av framgångar och motgångar. Hur han AV EN HÄNDELSE befann sig i Palms springs vid rätt tillfälle. Hur han AV EN HÄNDELSE föll i en pool, vilket AV EN HÄNDELSE ledde till ett steg till i processen av detta skapande. Ja, han är smått vidskeplig. Dock tycker jag det tillför något till hela grejen. Det blir mysigt mirakulöst och sagolikt. Därför blir jag också så häpen av denna lilla HÄNDELSE, att jag fick för mig att skriva denna text precis i samband med att dokumentärens skapare höll sitt sommarprat. Och att radion råkade vara på, trots att jag inte lyssnade, trots att jag tänkt lyssna på någon annan podcast. Jag känner mig upplyft, eller rent av upplyst, frälst. Vilket mirakel!

Musiken i programmet är ruskigt bra. The Cure, Bob Dylan och naturligtvis massor av Rodriguez. Alla låttitlar börjar dessutom på i.

Klicka här för att lyssna på Spotify 

Klicka här för att lyssna på Mailk i sommar i P1

Amanda Palmers replik till The daily mail

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

När Amanda Palmer uppträdde på Glastonbury festival hamnade hennes bröst  utanför hennes BH. Rubriken i The Daily mail lydde som fyndigt följer: ”Making a boob out of herself! Amanda Palmers Breast escapes her bra as she performs on stage at Glastonbury”. 

Att deras rubricering och text handlar om just denna incident, istället för konserten i stort, är ett typexempel på hur fokus kan komma att hamna när det handlar om just kvinnliga artister. Det finns tyvärr många sexistiska skäl till att det här räknas som en nyhet: naken kvinna är uppseendeväckande. Sex säljer. Tänk så tokig hon är som inte skyler sig. ”Whoops” Hoppsan hejsan. Hon går att göra narr av också. Humor! Kvinnans utseende är det viktiga, inte det egentliga framförandet.

Men var hennes bröst befinner sig under hennes spelning är hennes ensak, ingen annans. Och hon har valt att uppmärksamma denna sexism. Detta märkliga nyhetsfokus. Hennes replik är en hel låt som är riktad till tidningen, som hon valt att framföra live i London. Samtidigt väljer hon att äga sin kropp. Hon väljer att ta aktiva beslut när det kommer till hennes kropp. Hon visar tydligt att ”it’s just a naked woman”. Och det är precis vad det är.