The Handsome Family – Ett countryband utan motstycke

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

handsoem

Om några veckor ska jag åka till Manchester för att titta på en konsert med The Handsome Family, ett av mina favoritband som jag aldrig tidigare sett live. Anledningen varför Handsome Family är ute på turné är för att de snart ska släppa en ny skiva (den senaste sedan Honey Moon från 2009) med titeln Wilderness, Jag har hittills bara hört några låtar från Wilderness (som låter lovande) men de få recensioner som finns är lyriska drar upp förväntningarna rejält.

Jag upptäckte bandet för cirka åtta år sedan efter en kompis spelat upp låten My sister’s tiny hands för mig. Det lät som ingenting jag tidigare hört, musiken lät modern samtidigt som den hade ett sväng som lät som klassisk country och texten skulle kunnat vara tagen ifrån Nick Caves and The Bad Seeds skiva Murder Ballads. Rennie Sparks harpa smekte fram beroendeframkallande toner medan sångaren Brett Sparks lät som en perfekt symbios mellan Hank Williams och Johnny Cash och jag insåg att detta var ett band i min smak.

My sister’s tiny hands är tagen från albumet Through The Trees från 1998 som de flesta betraktar som Handsome Familys absoluta mästerverk. Det var denna skiva som blev Handsome Familys genombrott (trots att jag anser att de förtjänar en betydligt större publik än de har.) Till exempel nominerades skivan av tidningen Mojos läsare till att vara en av 90-talets mest betydelsefulla americana-skivor och musiken Handsome Family gjort efter detta album har fått stå i skuggan av Through The Trees. Vilket jag anser både vara förståeligt och orättvist, man kan inte underskatta vilken fantastisk skiva Through The Trees är men samtidigt har Handsome Family gjort fler skivor som helt klart kan mäta sig med detta mästerverk.

Exempelvis Singing Bones från 2003 som är ett av bandets mest lättlyssnade men även bästa album med sina luftiga produktioner och Rennie Sparks egensinniga texter som handlar om allt ifrån bottenlösa hål till en hund som heter Clyde. Eller Last Days Of Wonder ifrån 2006 som har ett mer poppigt anslag utan att förlora Handsome Familys originalitet och dessutom innehåller en av deras bästa låtar någonsin, den banjo och cellobaserade Hunter Green.

Min favoritskiva är Twilight som släpptes i början av 2000-talet, en skiva som inte är lika jämn som Through The Trees men innehåller allt som jag älskar med Handsome Family. Musiken låter i ena stunden vara tagen ifrån en märklig film regisserad av David Lynch (The Snow White Dinner) och i nästa som traditionell country (So Long och Cold, Cold, Cold.)

Alla vänner av djur och natur kan inte låta bli att bli berörda av Passanger Pigeons som handlar om en nordamerikansk fågel som fanns i enormt antal fram till att den suggestivt utrotades fram till år 1914 då den sista existerande fågeln dog på Cincinnati Zoo och fågelns försvinnande blev ett faktum. Brett Sparks sjunger raden ”I can’t believe how easily a billion birds can disappear” och jag förstår plötsligt varför jag gillar Handsome Family så mycket. Deras musik är så mångbottnad, både ur ett textperspektiv men även musikaliskt och de utvecklas ständigt trots att den alltid innehåller sina countryrötter och det är det som gör dem så unika.

Nick Cave and The Bad Seeds – Jubilee Street

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

NickCave

Den 18:e februari kommer Nick Cave och The Bad Seeds nya skiva Push the sky away och väntan är helt olidlig. Under 2000-talet tycker jag att Nick Cave har givit ett något förvirrat intryck, han har spelat in skivor som spretat i olika riktningar, ofta innehållandes några bra låtar men som helheter långt ifrån de mästerverk han tidigare skämt bort hos med som Murder Ballads, Let Love in och The Boatsmans Call. Kanske beror detta på att Blixa Bargeld valde att hoppa av Bad Seeds, kanske var hans medverkan mer betydelsefull än jag vid en första anblick hade trott och när jag förra året hörde att även Mick Harvey skulle lämna bandet blev oron stor. En oro som dock helt försvunnit i och med att jag hörde nya singeln Jubilee Street. Det är en ballad som skulle kunna varit tagen ifrån And no more shall we be apart eller Boatsmans Call innehållandes en oerhört snygg gitarr och stråkar som skulle kunnat vara signerade Tindersticks.

Nick Cave and Warren Ellis presents Lawless Soundtrack

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Soundtracks och filmmusik är någonting som tilltalar mig mycket. Anledningen är att det många gånger har blivit så lyckat, jag tänker på Hans Appelqvists Sjunga slutet nu, Neil Youngs Dead Man, The Knifes Hannah med H -soundtrack samt Bob Dylans Pat Garrett and Billy The Kid. Nick Cave och Warren Ellis har gjort musik tillsammans enda sedan 1995 då Ellis blev tillfrågat att spela fiol på Nick Caves and The Bad Seeds fantastiska skiva Murder Ballads och förutom att Ellis efter detta blev en ordinarie medlem i Bad Seeds så har han dessutom tillsammans med Nick Cave skrivit filmmusik bland annat till det mycket uppmärksammade filmen The Proposition, en film jag inte tittat på men soundtracket har jag lyssnat på oräkneliga gånger. Soundtracket till The Proposition är otroligt fint där instrumentala stycken står i centrum där Ellis fiol möter Caves piano och skapar musik lika stark som den de båda lyckas skapa med Bad Seeds. Därför blev jag förväntansfull när jag fick höra att mer filmmusik skulle komma signerat Ellis och Cave, denna gång till en film vid namn Lawless.

Filmen är baserad på en novell skriven av Matt Bondurant som heter The Wettest County In The World och förutom att Nick Cave skrivit filmmusik har han dessutom varit aktiv i skapandet av filmen. Jag vet ingenting om varken filmen eller novellen och hur detta påverkat min uppfattning angående soundtracket vet jag inte, jag har lyssnat på skivan som ett traditionellt album och som någonting fristående från film och litteratur.

Musiken denna gång kan närmast beskrivas som den amerikanska södern, en blandning mellan call and response och bluegrass. Nick Cave sjunger på två låtar (tror jag åtminstone) och annars så turas Emmylou Harris, Ralph Stanley, Willie Nelson och Mark Lanegan att använda sig av mikrofonen. Med andra ord, några av världens bästa röster till kompet av arrangemang (skrivna av Cave och Ellis) som det verkligen märks är genomtänkta trots sin oftast sparsmakade uppsättning av instrument. Det är mycket akustiska gitarrer, tjutande fioler och ensamma röster som känns som ett perfekt soundtrack, om inte för filmen Lawless, så för hösten som är här.

Många höjdpunkter finns men jag måste nämna några. Hillbilly-versionen på Velvet Undergrounds White Light/White Heat är oemotståndlig, den hårda Burnin Hell är Nick Cave på sitt mest sadistiska humör, på den instrumentala End Crawl spelar Ellis så försiktigt på sin fiol han bara kan och på vackra Fire In The Blood sjunger Emmylou Harris bättre än på många år. Jag gillar variationen på skivan men trots olika gästsångare och att instrumentala stycken, covers och eget skrivit material blandas så känns det aldrig ojämnt eller splittrat, helheten blir istället större än de enskilda delarna. Lawless Soundtrack är inte bara en efterlängtat återkomst av Nick Cave och Warren Ellis, det är också en av årets bästa skivor.