Hultsfred 2013 – Kurt Vile & The Violaters

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

KURT VILE PÅ HULTAN

Sista dagen. Första spelningen: Kurt Vile & The Violaters. Slött sölade vi i solen och betraktade denna underbart somriga lo-fi. Känslan av varmt, trött häng gjorde sig utmärkt påtaglig, precis som förhoppningen var. Vi hade alla bränt oss på diverse kroppsdelar redan då, och många sökte sig till skuggan av ljudbåset (eller vad man nu kallar det). Vi drack ett par öl, blev lagom mosiga och kände på Waking on a pretty day, en låt som är nästan tio minuter lång, men som man aldrig tröttnar på. Man tänker liksom inte på att den är så lång. Något som tyder på att Kurt lyckats skapa ett verkligt mästerverk. Solglasögon och kepor överallt. Och Pure pain. Så varmt och ömt. Det blev som kanske väntat en stämning detta. En stund, en del, ett parti, ett stycke.

Vi vandrade vidare utan eufori, men med ett lugn. Med ett färdandets mys i blicken. Shout out louds fick sin beskärda del av vår tid. Först på håll, sedan nära, sedan på håll igen. Ett viktigt band för svensk pop. För mig, emotionellt. Vi konstaterar att alla låtar är hemskt bra, men att det inte känns så mycket live. Det kan bero på vår inställning, det kan bero på framförandet. Jag är beredd att tro på det första faktiskt. Vi är naiva, obrydda och ger inte bandet en ärlig chans. Men det handlar också om prioritering. Man kanske inte prioriterar ett lättillgängligt svenskt band, när det finns så mycket annat, kanske ovanligt och oväntat, att se.

Så vi vänder åter. Tar en paus, kanske en tupplur. Dagen är sölig och solen tar plötsligt kål på oss. Många vill se Oskar Linnros ute i solljuset, och han har ju gjort mycket bra musik, men fan vad ointressant live. Jag vill dessutom väldigt gärna se MF/MB/, och dessutom vill jag komma undan solen. Ensam strosar jag dit och möts av deras tunga sound. Seconds away. Fan va härligt! Friskt, tungt! Med ett leende i mungipan känner jag att det här här riktigt festivalbra. Silverbullit! Den skara som befinner sig i tältet är också entusiastisk. De låter ögonlocken falla i små stunder, när det känns som bäst. Vi gungar. De är så bra nu. Har en stor kvot låtar att välja bland, och de skapar en underbar setlist, som håller tempo hela vägen. Fan va snygga de är också. Tagna ur någon film från England. Casualties är enorm och utan tvekan deras bästa låt. Och jäklar vilket framförande. Det här var bra!

Populaermusik intar Hultsfred

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Din tältgranne ställer sig långsamt upp, som i trans. Blicken är riktad mot skyn. Det som sedan följer är otäckt. En efter en ställer sig hela campingen upp. Alla tystnar. Varenda blick är fäst vid samma punkt. Du känner snart för att följa dina alldeles naturliga impulser. Vad är det alla ser på? Undrar du. Du vill också se, men känner ett obehag. Det är något som inte stämmer. Du frågar din vän, vad det är som pågår, vänder dig om. Men det är för sent. Hen står där, som alla andra. Blicken är stadig. Och hen ser samtidigt lycklig ut. Nöjd. Men du känner dig ensam, utelämnad. Och upplever samtidigt en otrolig nyfikenhet. Avund.

Inget kan stoppa det; du vänder dig om och tittar.

POPULAERMUSIK INTAR HULTSFRED

Det du känner är lycka. Epifani, ett glädjerus. Det är bländande, skönt och det känns som att du alltid har väntat på det, utan att ens veta om det. Du tänker: låt det aldrig ta slut.

Det kommer aldrig att ta slut.

Se med fördel följande akter på Hultsfredsfestivalen 2013:

Kurt Vile // Shout Out Louds // YAST // Band of Horses // Lune // Portishead // Phoenix // Mew // The Flaming Lips // MF/MB/ // Kings Of Convenience // This Is Head // My Bloody Valentine // Arctic Monkeys // Amason // Hästpojken

Klicka på respektive titel för att lyssna på Spotify. Öppna ölen. Sätt ner tältpinnarna. Var spontan. Berusa dig.

MF/MB/ spelade in akustisk video för PSL

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Och jag inser att jag aldrig slutar att imponeras av detta band. Ruskigt fint framträdande där det blir tydligt hur sångaren Victor Nilsson röst blir finare och finare. MF/MB/ släppte nyligen skivan Colossus. Låten The worst dreams, som hör den till, framförs akustiskt i dammigt och torrt finväder vid Östra hamnen i Malmö. Se och lyssna genom att klicka här. Originalet är vassare i kanterna, och minst lika bra. Lyssna här!

mfmb

MF/MB/ – Colossus

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

mfmb-colossus-300

MF/MB/s andra album Colossus har nu kommit ut. In och lyssna genom att klicka på bilden. Utöver låten Casualties – som jag spelat sönder redan – så är jag galet såld på låten The worst dreams. 

Ruskigt snyggt omslag dessutom.

MF/MB/ – Casualties

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

MFMB Casualties

Det här är första singeln inför album nummer två: Colossus, som släpps 20/2. Det låter förbaskat Silverbullit-bra och jag blir sjukt sugen på en skön, tung sprängande platta som låten indikerar.

Älskar dessutom Nisse Axmans 90-taliga video, där bandmedlemmarna rinner ur sina egna kroppar, och instrumentens innanmäte pressas ur, som om det vore en effekt av musikens oupphörliga, kraftfulla flöde.

YAST

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

YAST

Första tanken är semester. Semester som i att befinna sig i ett varmt landskap. Kroppen förmår sig inte göra sig av med den klibbiga hinna, som ovant bärs på huden. Ögonen är täckta av ett par mörka, behagligt anonyma solglasögon. Kroppen är bar så när som på ett par korta shorts och bruna sandaler. En lätt vidöppen skjorta täcker överkroppen de gånger man gör sina små inköp: ett par öl eller en flaska vitt, dricksvatten. Oliver, ost, bröd, tapenade. Romanläsning eller tidningsläsning varvas med att tankspritt eller tanklöst stirra ut i horisonten. På människor: en man med östeuropeiskt utseende som stillastående röker en cigarett i vågorna. Iklädd en tjock halskedja i guld och liksom häftiga solglasögon. En vacker fransk kvinna med mörkt hår som ser sympatisk ut och som har en man som ser mycket välmående ut. Några flickor av fransk börd också dem, vilka byter baddräkter dagarna i ända: de tycks ha försetts med ett oändligt antal baddräkter. En amerikan med keps.

Yast inbjuder till lugn och till ro. De är svenskar som har ett amerikanskt sound. Influenserna är många: lo-fi blandat med shoegaze: Ride, My bloody valentine, Girls, Ariel pink’s haunted graffiti. Men jag vill även påpeka hur nära de ligger Shout out louds bl.a. i låten Stupid, där trummorna plaskar kvickt och frenetiskt, men i låg ton. Trummorna varvas med enkla släpande gitarrtag i varje åttondel. De blandar också in en behaglig Smashing pumpkins-bas och eftersträvar stundtals ett Silversun pickups-tempo. Sedan plockar de blommor som Belle and sebastian. Gillas fan skarpt. Ljudbilden ger en känsla av att de inte försöker så jävla mycket: att de lutat sig tillbaka i den sparsamma ambitionen att bara ha det gött. Så låter det så svävande, behagligt galet bra. 

Yast är det bästa jag hört på den svenska musikscenen på länge. De är unika i den svenska kontexten och de är efterlängtade. Soundet känns exotiskt och knappast som att det kommer från Sandviken.  Adrian recordings, som bl.a. står bakom The bear quartet och MF/MB/, känns väldigt tillförlitliga.

Ge mig vår till det här, snälla.

Iamamiwhoami

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Tunga Iamamiwhoami har släppt ett stort antal sköna tematiska videor de senaste månaderna, inför albumet Kin som släpps 11’e juni. Är det hela albumet hon på förhand presenterar i videoformat, på samma manér som MF/MB/ , månne? Serien inleddes med ett kort klipp där hon helt enkelt tillkännager att Kin ska komma ut. Jonna Lee, som hon heter är själv huvudkaraktär i videon Sever, där själva föreställningen av ”The Kin series” (som serien av många betraktare kallas) tar vid. Hon har tidigare känts något svåröverskådlig, utan ett albums fasta punkt, men börjar mer och mer erbjuda en sammanhängande ljudbild. Åh, så välproducerat. Här varvas kaxiga beats och rå naturalism, såväl som melankoli och skönhet. Märkligt respektive mysigt. Detsamma gäller videoserien.

Stockholm music & arts bokningar Antony & the johnsonsBjörk och Emmylou Harris lockar för all del väldigt mycket. Men även Iamamiwhoami bör räknas till dessa som festivalens mest sevärda akter. Sistnämnda, med hennes konstnärliga koncept och beundransvärt genomtänkta röda linje blir helt säkert en mycket häftig upplevelse, kanske inte med samma bredd i materialet som Björk (vars mäktiga föreställningar förvisso verkligen inte ska underskattas), men med en aktualitet och mystik som sällan blir så bra som i början av en artists förekomst på den populärkulturella scenen.

Nedan exemplifieras den fina Kin-serien (som bör ses i sin helhet) först med Idle talk

…sedan i form av Play