Youth lagoon till Debaser igen

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

youth lagoon

Fick ett facebookmail från en vän. Det innehöll endast följande länk: http://www.debaser.se/kalender/11309/. Länken leder till Debasers härliga konsertkalender, som låter meddela att Youth lagoon ska spela där igen.

Dock denna gång på medis. Han spelar i november månad, vilket inte är helt olikt det väderklimat som rådde då jag såg honom senast, på Slussen, precis i början av mars. Det var rått och jävligt. Vi var där tidigt för att slippa kön. Det hela gick bra, vi klarade oss undan kön och kom in i värmen. Öl efter öl slank ner och konserten var vacker.

Nu är det en hel skiva senare. Lite lurigare, svårare, men ack så snyggt. Wondrous bughouse dyker upp i lurarna de svartare sommarnätterna. De regnigare vemodiga morgnarna. Att den aldrig kommer att påverka mig på samma sätt som The year of hibernation är det inget snack om – det kommer få skivor – men jag gläds åt större möjligheter till spännande setlists. Och jag uppskattar att jag vet att jag inte är färdig med skivan. Att den växer för varje gång – de ganska få gånger – jag lyssna på den. Och det är något vacker med det, att i lugn mak, utan stress, låta den bli till. Dropla och Pelican man är några av höjdpunkterna. Lyssna och se sedan live.

Band of horses, Tärningsspelaren och Thailand

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

band of horses thsailand

Det är mars månad tvåtusensju. Jag sitter med min familj på en märklig buss på väg in till Phuket i Thailand. Jag är ambivalent. Och ungkarl. Avskyr charter – men har aldrig heller tidigare upplevt fenomenet. Band of horses – The First song låter mig sväva fram samtidigt som svetten kryper ned utefter kroppen under de få plagg jag bär. Utöver just den låten, är det egentligen endast albumet Cease to begin jag lyssnar till, under hela resan. Verkligen konstant. Ja, bussen är märkligt. Jag noterar mycket gälla färger. Varmt som satan. Och samtidigt ser jag exakt samma tygöverdrag som finns i de svenska chartrade bussarna. Känslan är lite densamma som jag fick i de trista spelarbussarna man åkte omkring i tillsammans med fotbollslaget. Samma känsla som typ Härjedalingen, eller något liknande bussbolag som drar till sig kufar och original. Samma kufar och original som åker till Thailand på en vanlig jävla semester.

Vi bor på ett hotell med pool och omeletter och freshly squeezed orange juice. Och en bar i polen. Man kan sitta på en barstol i vattnet vid baren och dra i sig en Singha på happy hour hela dan. Och beställa phad thai. Vi gör det vissa dagar. Det märks att just baren och att sitta i vattnet och kunna beställa mat och slippa ta sig till stranden är något som drar till sig västerländska gäster som brölar. Som har tjocka silverarmband och ännu tjockare silverhalsband och rakat huvud och billabongshorts. Och foppatofflor. Männen bränner sina ryggan som alltför länge riktas mot den solreflekterande vattenytan då de sitter under barens tak, vars skugga lurar dem.

Jag lutar mig tillbaka i en solstol helt täckt av skugga och lyssnar på No one’s gonna love you och deflet schrempf, som båda låter mig finna ett helt otroligt underbart lugn. Även om jag avskyr mycket vid denna pool, så kan jag onekligen njuta ändå. Med en Singha täckt av frigolit i handen, hänger jag mig åt romanen Tärningsspelaren. I en vardag av färdigt utstakade vägar och regler och strukturer, låter Luke Rhinehart tärningen rulla, för att skapa sitt liv och sin tillvaro därefter. Jag fylls av en lockelse att göra detsamma. Dock verkligen inte att, likt författarjaget, inleda med att slå tärning om huruvida jag ska gå en trappa ner och våldta min gode vän och grannes fru. Men att bara släppa allt och ge sig hän åt slumpen. Jag känner alltså detta i min lilla situation på ett charterhotell i Phuket, Thailand. Detta då blandat med det lugn som Marry song skapar. Känslan blir som en riktig fruktsallad. Fast efter att en stavmixer varit i farten. En slät soppa som är känslan av det söliga, sköna och osköna levernet som sker inom mig och runt om mig.

Vi tar en avlång båt ut till en ö dit ett begränsat antal människor får åka varje dag. Detta för att slippa alla andra turister och för att få en sorts genuin känsla av att befinna sig på en underbar ö. Själva. I symbios med naturen. Fast med en bar med Singha och Phad thai förstås. Frihet. Ja, Freedom beach heter stranden. Där matar man banan till oräkneligt många fiskar. Man snorklar. Jag ligger med min bok under parasollet på en solstol med en Singha tillsammans med Window blues. Lugnet överger mig inte. Ibland slumrar jag till med boken sådär på magen.

Om morgnarna drar männen ut och joggar på stranden. Inte Freedom beach. En annan strand som ligger nära vårt hotell. Vad kvinnorna som inte får vara med och jogga gör, det vet jag inte. Kanske fixar dom håret om vi nu ska tillåta oss att vara extremt könsstereotypa. Min pappa hetsar mig och min bror till att springa intervaller fram och tillbaka till honom samtidigt som han joggar i normal takt. Kanske är det hans sätt att fortsätta att utöva den auktoritet han hade som fotbollstränare. Det tycks tillfredsställa honom. När vi kommer tillbaka äter vi omelett och freshly squeezed orange juice. Och melon faktiskt.

Mot slutet av resan slår jag en tärning. Den säger att jag ska hoppa bungyjump. Satan. Jag ber dem spela Islands on the coast. Jaså, inga säkringar. Bara ett snöre i en åtta kring ett lager vadd. Ute i djungeln över ett vattendrag. Hoppar med fötterna före.

Se Band of Horses live på Hultsfred på lördag kväll. Lyssna på Cease to begin här.