Sthlm music & arts, första delen

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

I samband med förtärandet av en smålandsrulle, vilket råkade bli startskottet på festivalen, uppsöks jag av ett äldre par som har plockat fram sina gamla festivalplagg ur garderoben. Dvs blommiga shorts, t-shirts med urblekta mönster samt sandaler med strumpor i. Kent respektive Birgitta var namnen. Kents intentioner blir snabbt synliga; han är en klassisk berättarglad nostalgiker som gärna delar med sig av sina 70-talsupplevelser. Han berättar om när han liftade ner till Roskildefestivalen -76 (eller var det -74?) för att se Deep Purple. När en man under konserten vandrade genom publikhavet för att symbolisera ”den blinde mannen som går över fältet, där kulorna viner”, flyttade samtliga sig åt sidan. Alla utom Kent, som stod kvar. Han kände sig uppsökt och beskriver händelsen som i det närmaste en religiös upplevelse. Förvisso anade han snabbt att han inte alls var uppsökt, utan i själva verket var en tokskalle som inte flyttade sig, vilket han då illa kvickt efter en stund gjorde.

Denna inledande konversation var en tydlig indikation på vad detta är för slags festival, vilken målgrupp den tilltalar. 70-talsakterna Patti Smith, Emmylou Harris, Marianne Faithful, Buffy Saint-Marie, men även de ”världsmusikaliska” inslagen i form av Tinariwen och Fatoumata Diawara är till för en publik som i sina unga dagar levde i en tid av politisk kämparglöm samt immateriella och fattiga livsstilar. På festivalområdet möts man av oräkneliga antal gamla band- t-shirts med tourdatum från Neil Youngs, Led Zeppelins och The Rolling stones turnéer. Charmigt, kan man tycka. Stelt, avhållsamt och irriterat visar det sig vara. Säg då fan inte ett ord under konserten. Stå still, kom inte och vandra genom publikhavet. Då hyschar vi, då fnyser vi, då suckar vi bannemig. Nä, lugnare och mer konventionsbesatt publik får man leta efter. När dessutom Marianne Faithful och Emmylou Harris är svintråkiga live och bakgrunden på scenen i det närmaste varje konsert är becksvart, då är det svårt att inte finna en för mig sällan upplevd festivaltristess.

Tur är, att Freddie Wadling är galet skön med sitt rockiga Göteborgsgäng. Banted som står bakom honom tycks hylla honom genom att inte spela covers, utan istället Wadlings egna tunga svarta låtar. Den tandlöse Wadling, försedd med både stol och sånghäften, hyllas i mängder då han efter sista låten tar ett stadigt tag i käppen och sträcker på benen. Kramarna avlöser varandra på scenen och det känns som om det vore han allra sista framträdande. ”Hurra! I do enjoy a single malt!” – Wadling

Tur är också, att Patti Smith visar precis varför hon förtjänar Polarpriset. Glöm de trötta medmänniskorna som står i publiken, betrakta istället Patti. Åh, vilken energi. Och budskap! Hon studsar fram i dekadent mössa och kavaj i mjuka rörelser och gör upplevaren varm om hjärtat. ”Free pussy riot! P.U.S.S.Y.!” – P. Smith

Antony, var tog the Johnsons vägen? Och ljudet, för den delen? Förvisso en symfoniorkester, men ljudet var verkligen fruktansvärt lågt. Tystnaden som infann sig var förvisso stundtals ganska magisk, men man fick aldrig känna musiken ordentligt. Dessutom saknade jag I am a bird now och Spiralling. Men fick till min glädje avnjuta både For today i am a boy och My lady story.

Ane Brun, äntligen en innovativ bakgrund i form av ett brungrått skynke, glödlampor och egna spotlights. Dessutom två tunga trumset som skapade ett friskt sound.

Laleh tillförde ett mer påkostat kalas än artisterna dittills gjort. Med lite stålar och plötsligt kändisskap från Så mycket bättre-succén byggde hon upp en färgglad scen med flygdrakar och dansare. Tillfredsställande, efter alla för ögat gråa tillställningar.

Wadling

Patti

Laleh

Populaermusik besöker Stockholm Music & Arts

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Björk, Iamamiwhoami, Patti Smith, Emmylou Harris, Antony & the Johnsons, Marianne Faithful osv.

Det är en storartad lineup som Stockholm music & arts bjuder till. Björk är bland det största  jag upplevt live, särskilt som hennes musik har berört mig enormt genom åren. Iamamiwhoami (Sveriges mest intressanta artist just nu?) tror jag, som jag tidigare nämnt, kan komma att röra sig i närheten av Björks enorma framträdanden. Hon är, likt Björk, konst. Även Antony & the Johnsons lär kunna åstadkomma magi.

Sen har vi högaktuella Patti Smith följt av några inte fullt så aktuella, nästan lika viktiga, artister från samma era. Med flera.

Jag känner att det kommer att bli en, liksom, sofistikerad tillställning. En vuxen stadsfestival, där man inte blir mer än måttligt berusad och snarare betraktar än lever sig in i konserterna. Jag vill inte påstå att det ligger något absolut (inte heller negativt) i det jag skriver, men känslan är helt enkelt som sådan. Inte så konstigt i och för sig, bl.a. eftersom festivalen innefattar samtal med några av artisterna på Moderna museet. Det känns förvisso trevligt och sansat, och framförallt intressant. Jag hoppas bara att det inte blir för stelt, utan snarare att det blir snyggt, friskt och välmående. Kanske även provocerande, uppseendeväckande, en upplevelse.

Att 14 av de 16 artisterna som bokats är kvinnliga, kan knappast anses vara en slump. Det är lika ovanligt som fantastiskt. Jag ser fram emot tillställningen, som jag anser redan där säger något viktigt. Populaermusik.se kommer att rapportera och kommentera, leva sig in och försöka beskriva, uppleva och pröva att återge. Nedan följer några klipp som visar ungefär vad vi kan komma att få se.