En hängivenhet som varit, återfunnen

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Eller är hängivelse rätta ordet? Jag vet inte. Låt vara.

HÄNGIVENHET LITEN

Klicka för att lyssna på Loney Dear – Ignorant boy, beautiful girl

 

Musik bländade mig i min ungdom. Gjorde mig stum, fick mig att dyka ned i en djup avgrund av svallande känslor. Jag fann där något som låg utanför det vanliga livet. Musiken injicerades likt en drog i mitt blod och tillät mig att fly undan den grå skiten, som jag inte kunde finna ord på vad det egentligen var.

I efterhand kan jag förstå att jag levde bland strukturer. Mitt i levnadssätt, beteenden, som jag aldrig skulle kunna förlika mig med. Allt det enkla, tillbakalutade, accepterade. Jag hatade det. Jag hatade min omgivning. Alla dessa givna sätt att vara på. Men jag ville aldrig ha det så. Så jag flydde i musiken, försatte mig i stämningar, där inget kunde nå mig. Känslan upplevdes som unik- det var bara jag som kände just såhär.

Idag kanske jag förstår mer varför musiken var så viktig för mig. Och jag förstår problemen mer konkret än jag gjorde då. Jag förstår också att fly- det förändrar nog inte tillvaron så värst mycket. Förutom min självupplevda tillvaro. Men jag kan sakna det där ibland. Att försjunka i känslor, som tar mig så långt bort från nuet, att det är svårt att sedan återvända.

I helgen återupplevde jag detta enorma. Mitt under mindsommarfirandet faktiskt. Fast det började egentligen på Hultsfredsfestivalen. När solen började gå upp och vi satt kvar i våra campingstolar och presenterade alla våra favoritlåtar. En av de två bröderna från Norrtälje, som vi umgicks med, spelade Loney dear – Ignorant boy, beautiful girl. Vi försattes alla i en otroligt fin stämning, där vi insöp denna enkla, men ändå så hemskt vackra, gripande låt. Men åter till midsommarhelgen. Efter ett midnattsdopp i en närliggande sjö, återvände vi till festplatsen, varpå en vän spelade upp en M. Ward-låt. Jag kom att tänka på Loney dear – Ignorant boy, beautiful girl, och ville spela den. De flesta var dock på festligare humör, när jag påbörjade ett sorts försjunkande till detta mästerverk.

Så jag gick iväg med min mobil till en parkpänk i närheten. Medtog cigaretter och en flaska öl. Satte mig. Riktade Iphonens högtalarrumpa mot mig med hjälp av cigarettpaketet. Tryckte på play. Livet börjar att snurra omkring mig. Jag finner ett lugn jag inte kände innan. Men också ett vemod av största jävla kraft. Jag blir så ängslig, gripen. Skakar. Vill nästan be om hjälp att göra något åt det här. Röker, djupa bloss. Jag vet liksom inte vad. Bara DET HÄR. Det här. Men snälla, låt det också vara för evigt. Låten tar slut, jag spelar den igen, kan inte sluta. Nynnar med, hängivet. Det är hängivenhet.

En hängivenhet som varit, återfunnen.