Ty Segalls ”Sleeper”

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

tysegall1

I garagscenens huvudstad San Francisco är han känd under många namn; Fuzz, Traditional Fools, Party Fowl, Sic Alps, The Perverts m.fl. men du kanske känner igen honom som Ty Segall.

Efter solodebuten med skivan Horn the Unicorn (2008) som endast släpptes på kassett har den här grabben spottat ur sig skivor och EP’s som ingen annan. Hans musik utstrålar en riktigt rå energi som jag har svårt att hitta hos andra artister. Låtarna känns som rostiga järnrör, hårda, greppvänliga och rough around the edges. Tidigare i sin karriär jobbade han solo och turnerade med sin enmansföreställning och den 20e augusti 2013 släpper han soloalbumet Sleeper.

He has recently started playing with a band, but still believes that all a song really needs is whatever one person can strike, strum, sing, or shake.

15 maj, när Ty annonserade skivsläppet meddelade han till mångas förvåning att det skulle bli enda skivan under 2013. Detta behöver nödvändigtvis inte te sig annorlunda då majoriteten av band kanske släpper en skiva per två år, men inte Ty, han matar ut tre eller fler. När jag för första gången slog på skivan, titelspåret Sleeper, tittade jag upp från min telefon, slöt ögonen och började gunga huvudet fram och tillbaka. Fylld av den där känslan man bara får när man lyssnar på något som sår ett frö inuti en som direkt börjar blomma, djupa andetag, gåshud. I fönsterrutan på tåget såg jag min egen reflektion, jag log.

På Sleeper har Ty helt bytt spår, men långt ifrån spårat ur. Sleeper låter mer som en godnattsaga, som en av Ty Segalls drömmar från slummer till REM i jämförelse med hans tidigare verk. Det är något jag är lyckligt överraskad av, även ifall jag måste erkänna att jag saknar de där slagen på käften Ty brukar vara så bra på att dela ut. Jag gläds dock över att han fortfarande låter sin förtjusning av 60-talsrock och sweet sweet lo-fi styra och ställa. Den gamla ljudmattan är som upplöst, han gömmer sig inte längre bakom en vägg av dissonans utan det är en härlig, mörk, ändå ganska rå lo-fi-akustisk produktion. Väldigt naket och personligt. Låten The West ger mig härliga Simon & Garfunkel-vibbar och The Man Man får mig att sluta ögonen och trumma på knäskålarna så där som Bob Dylans musik kan göra. She Don’t Care får mig att vilja ha en dålig relation med någon så jag får spendera nätterna whiskyfull och skråla med gråten i halsen och Sweet C.C. är bara en jävligt bra låt. Jag ser skivan är en resa genom en hittills outforskad del av Ty Segalls kreativa hjärna, och jag älskar den.

Jag tänker nu visa dig något vi valt att kalla ”The Hitchhiker’s Guide to …”. Alla vet hur omständigt det kan vara att läsa en skivrecension av ett band man aldrig lyssnat på, det blir ointressant läsning då man inte vet i vilken ände av artistens enorma musikbibliotek man ska börja lyssna i. ”The Hitchhiker’s guide” kommer ta sin form av en playlist där skribenten guidar läsaren med några smakfullt utvalda ”dörröppnarlåtar” till artisten. Allt för att göra det så enkelt som möjligt för DIG att på ett smidigt sätt börja ta del av all underbar musik vi vill förmedla. I detta fall: The Hitchhiker’s Guide to Ty Segall. Helt jävla underbart!

The Hitchhikers’s Guide to TY SEGALL

Smith Westerns

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

SMITH WESTERNSKlicka på bilden för att lyssna på plattan

En samling vänner under en helg i juni, i ett soldränkt torp i skogen. Pripps, ett friskt vitt, en flaska Bells. Olle undrade ifall jag har lyssnat på Smith westerns senaste. Det hade jag inte. Bandet som gjorde sitt fantastiskt rostiga intryck i låtar som Girl in love från den självbetitlade debuten. Som senare följdes upp med låten Weekend, en stor och följsam extremt medryckande poplåt från albumet Dye it blonde. Där Weekend också är i mycket gott sällskap.

Vi drog igång den nya. Lite långsammare. Produktionen lite rakare, enklare. Somrigt, med en magisk synth. Kanske lite oväntat, men jag tycker om utveckling, förändring hos ett band. Och detta fina tilltalade mig. Den inledande låten 3am Spiritual med Beatles-bas är härligt uppryckande. Olle säger att Karl Fallkvist tycker att det är skit. Det kändes inte helt oväntat. Från att för fyra år sedan skapa garage-rostig lo-fi gör de nu lättillgänglig pop. Typisk ”överproduktion”. En sådan utveckling som Karl ogillar starkt. Och jag förstår det. Men för mig är det fortfarande bra musik, förändringen till trots. Det visar också på bredd. Att musik är rakare betyder inte att den är lättare att göra. Som magiska Glossed t.ex., underbar gitarrslinga. Bra driv, medryckande, fantastisk.

Så vi tar ett glas öl i köket. Saltar torsken, laxen, gårdagsfiskade abborren. Citron, pesto. Äter, skålar, skrålar. Kvällen blir natt. Mörkret gör sig egentligen aldrig särskilt påtagligt under natten. Vi lyssnar vidare. Varsity skapar stämning. Vilken synth! Och vilken avslutning på en stor skiva! Sommarlätt, fint, en kväll i ett soldränkt torp i skogen.

Jacuzzi boys sparkar dig rakt ut i sommarberusningen

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

jacuzzi-boys

“Jacuzzi Boys are like the Empire State Building and I’m kind of like a large ape that’s crawling all over them.” – King Khan.

Jacuzzi Boys, Miami, Florida. Trion bestående av Gabriel (sång, gitarr), Diego (trummor) och Danny (bas) skickar dig rakt ut i rymden med deras 60-tals inspirerade lo-fi psykedeliska garagerocksound. Det känns som att låtarna kommer direkt från dina febriga sommardrömmar. Sedan grundandet 2007 har bandet blivit hyllade av Iggy Pop, gjort splits med artister som King Khan och Nobunny samt turnerat USA och Europa. 2009 släpptes debutskivan No Seasons, en kritikerhyllad skiva som fullt ut exponerade oss för Jacuzzi Boys flumuniversum fyllt av voodooreferenser och gassiga Floridariff.

Jacuzzi Boys styrka tycker jag mig finna i dess simplicitet. Mycket av vad dagens rockscen har att erbjuda är så jävla överproducerad. Man behöver nödvändigtvis inte 30 spår av effekter för att tilltala en publik. Det räcker med en koncis och minimal ljudmatta där texterna och sången gifter sig väl med musiken, något Jacuzzi Boys lyckas kolossalt bra med. Med låtar som Planet Of the Dreamers, Glazin’ och Island Ave i repertoaren går fan ingen säker. Musiken dansar rakt in i själen som att det vore en våt folkparksfredag.

Way Out West, 11:e augusti 2011, Göteborg. Efter några sekunder hörde jag mig själv nynna på Smells Dead, från debutalbumet No Seasons. Febrigt börjar jag titta mig omkring som en sjuk hund, ljudet kom därbortifrån mumlade jag för mig själv och började sukta. Vi planerade att lämna festivalområdet för att bege oss mot systembolaget, vi skulle möta upp med Mårten och sänka några kalla på andra sidan staketen. Jag börjar avlägsna mig från gruppen, skriker ”Det är ju för fan Jacuzzi Boys, köp sju öl åt mig så ses vi utanför!”. Jacuzzi Boys var stand-ins för King Krule, och tacka fan för det, vem i helvete vill lyssna på King Krule? Klockan var 14.00 och solen var hänsynslös. Som en hägring i öst såg jag till min febrila lycka hur Gabriel, Miamis svar på Jesus i jeansrustning, stod på scen Azalea och visade Göteborg hur bra musik ska låta. Jag kunde utan problem ta mig längst fram där jag gång på gång bländades av solstrålarna som berusat reflekterades i Dannys bas, de sken genom röken från rökmaskinen och likt Han Solo sköt den kråmade basen ur sig regnbågens alla färger. This next song is about baseball. Gabriel brann under spelningen, ersatte texter med gutturala läten och dansade spastiskt omkring, hans långa hår svajade som ett draperi kring allt som är Jacuzzi Boys.

Bandet var häromsistens omnämnda i The Rolling Stones Magazine och JUKE Magazine tillsammans med legenden Iggy Pop där han hyllade grabbarna med sitt seal of approval, något som också nyligen skänkts Peaces och Iceage. I samma veva släppte de singeln Double Vision. En riktigt skön låt med härliga vibbar som sparkar dig rakt in i sommarberusningen. Det är första smakprovet från kommande skivan som kommer utlösas 10’e september (i år).

Så knäpp en öl, sätt dig på balkongen och lyssna på världens coolaste band så hörs vi 10’e september.

Hultsfred 2013 – Kurt Vile & The Violaters

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

KURT VILE PÅ HULTAN

Sista dagen. Första spelningen: Kurt Vile & The Violaters. Slött sölade vi i solen och betraktade denna underbart somriga lo-fi. Känslan av varmt, trött häng gjorde sig utmärkt påtaglig, precis som förhoppningen var. Vi hade alla bränt oss på diverse kroppsdelar redan då, och många sökte sig till skuggan av ljudbåset (eller vad man nu kallar det). Vi drack ett par öl, blev lagom mosiga och kände på Waking on a pretty day, en låt som är nästan tio minuter lång, men som man aldrig tröttnar på. Man tänker liksom inte på att den är så lång. Något som tyder på att Kurt lyckats skapa ett verkligt mästerverk. Solglasögon och kepor överallt. Och Pure pain. Så varmt och ömt. Det blev som kanske väntat en stämning detta. En stund, en del, ett parti, ett stycke.

Vi vandrade vidare utan eufori, men med ett lugn. Med ett färdandets mys i blicken. Shout out louds fick sin beskärda del av vår tid. Först på håll, sedan nära, sedan på håll igen. Ett viktigt band för svensk pop. För mig, emotionellt. Vi konstaterar att alla låtar är hemskt bra, men att det inte känns så mycket live. Det kan bero på vår inställning, det kan bero på framförandet. Jag är beredd att tro på det första faktiskt. Vi är naiva, obrydda och ger inte bandet en ärlig chans. Men det handlar också om prioritering. Man kanske inte prioriterar ett lättillgängligt svenskt band, när det finns så mycket annat, kanske ovanligt och oväntat, att se.

Så vi vänder åter. Tar en paus, kanske en tupplur. Dagen är sölig och solen tar plötsligt kål på oss. Många vill se Oskar Linnros ute i solljuset, och han har ju gjort mycket bra musik, men fan vad ointressant live. Jag vill dessutom väldigt gärna se MF/MB/, och dessutom vill jag komma undan solen. Ensam strosar jag dit och möts av deras tunga sound. Seconds away. Fan va härligt! Friskt, tungt! Med ett leende i mungipan känner jag att det här här riktigt festivalbra. Silverbullit! Den skara som befinner sig i tältet är också entusiastisk. De låter ögonlocken falla i små stunder, när det känns som bäst. Vi gungar. De är så bra nu. Har en stor kvot låtar att välja bland, och de skapar en underbar setlist, som håller tempo hela vägen. Fan va snygga de är också. Tagna ur någon film från England. Casualties är enorm och utan tvekan deras bästa låt. Och jäklar vilket framförande. Det här var bra!

YAST

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

YAST

Första tanken är semester. Semester som i att befinna sig i ett varmt landskap. Kroppen förmår sig inte göra sig av med den klibbiga hinna, som ovant bärs på huden. Ögonen är täckta av ett par mörka, behagligt anonyma solglasögon. Kroppen är bar så när som på ett par korta shorts och bruna sandaler. En lätt vidöppen skjorta täcker överkroppen de gånger man gör sina små inköp: ett par öl eller en flaska vitt, dricksvatten. Oliver, ost, bröd, tapenade. Romanläsning eller tidningsläsning varvas med att tankspritt eller tanklöst stirra ut i horisonten. På människor: en man med östeuropeiskt utseende som stillastående röker en cigarett i vågorna. Iklädd en tjock halskedja i guld och liksom häftiga solglasögon. En vacker fransk kvinna med mörkt hår som ser sympatisk ut och som har en man som ser mycket välmående ut. Några flickor av fransk börd också dem, vilka byter baddräkter dagarna i ända: de tycks ha försetts med ett oändligt antal baddräkter. En amerikan med keps.

Yast inbjuder till lugn och till ro. De är svenskar som har ett amerikanskt sound. Influenserna är många: lo-fi blandat med shoegaze: Ride, My bloody valentine, Girls, Ariel pink’s haunted graffiti. Men jag vill även påpeka hur nära de ligger Shout out louds bl.a. i låten Stupid, där trummorna plaskar kvickt och frenetiskt, men i låg ton. Trummorna varvas med enkla släpande gitarrtag i varje åttondel. De blandar också in en behaglig Smashing pumpkins-bas och eftersträvar stundtals ett Silversun pickups-tempo. Sedan plockar de blommor som Belle and sebastian. Gillas fan skarpt. Ljudbilden ger en känsla av att de inte försöker så jävla mycket: att de lutat sig tillbaka i den sparsamma ambitionen att bara ha det gött. Så låter det så svävande, behagligt galet bra. 

Yast är det bästa jag hört på den svenska musikscenen på länge. De är unika i den svenska kontexten och de är efterlängtade. Soundet känns exotiskt och knappast som att det kommer från Sandviken.  Adrian recordings, som bl.a. står bakom The bear quartet och MF/MB/, känns väldigt tillförlitliga.

Ge mig vår till det här, snälla.

Ariel pink’s live

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

För några veckor sedan upplevdes Ariel pink’s haunted graffiti live på Debaser medis. Efter att ha blivit småsint för att ha blivit avkrävd 25+25 kronor för att hänga in kappa+väska lyftes humöret av låtar som Mature themes, Only in my dreams , Round and round och helt fantastiska Fright Night (Nevermore). Saknades gjorde bl.a. Bright lit blue skies och Cant hear my eyesav förståeliga skäl antar jag, då de ville lyfta fram senaste skivan.

Hur som, helst, så är det är jävligt värt band att se live, pga deras något ambivalenta och trasiga genre/ickegenre. Somliga surrealistiska stunder fattar man inte vad de vill, andra erkänner man som något av vår tids mest välgjorda pop. Jag tror att Ariel pink’s kan komma att hyllas som 2010-talets mest nyskapande och respekterade band. Just för att de blandar vackra popmelodier med fullkomlig galenskap, lo-fi, psykedeliska influenser och så vidare. De är svåra för stunden, varför de kommer att erkännas senare. Ariel Marcus Rosenberg, bandets sångare, avslutar kvällen med att sänka ner huvudet och röka en otillåten cigarett på scenen. Eller var det under fina Nostradamus & Me? ”Goodbye… bye bye…” Oklart, men skitsamma. Jag fick lust att göra detsamma. Goodbye

Setlist/låtlista:

Kinski Assassin
Is This the Best Spot?
Pink Slime
Mature Themes
Only in My Dreams
Facts of Destiny
Driftwood
Strange Fires
Among Dreams
Early Birds of Babylon
She’s My Girl
Fright Night (Nevermore)
Menopause Man
Nostradamus & Me

Extranummer:

Symphony of the Nymph
Round and Round