Årets bästa skivor: Plats 11-20

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFunky_null_4.jpg

11: Angel Olsen – Burn Your Fire For No Witness

Jag såg Angel Olsen spela på ett hotell i Stockholm i höstas och imponerades av hennes starka sångröst och vemodiga men ändå direkta låtar. Burn Your Fire For No Witness inleds med avskalade Unfucktheworld för att sedan övergå i Forgiven/Forgotten som är rak rock som påminner om tidiga PJ Harvey. På White Fire skapar Olsen en stämning som jag saknade på Leonard Cohens senaste skiva och avslutande Windows är en ballad som har en melodi så stark att den får all annan musik att låta meningslös. Burn Your Fire For No Witness är en varierad skiva som står sig som en av årets höjdpunkter.

Bästa spår: Windows

12: Freddie Gibbs & Madlib – Piñata

Mötet mellan Freddie Gibbs och producenten Madlib blev ett av årets bästa samarbeten. Jag hade lyssnat en del på MF DOOM men Freddie Gibbs var en ny bekantskap för mig och jag överraskades av vilken duktig rappare han är. Textmässigt är detta en tröttsam historia som handlar om vapen, droger och sexism men Freddie Gibbs beundransvärda flow till kompet av Madlibs snygga beats gör gör att jag ändå inte kan motstå Piñata. Singeln Deeper har ett av årets snyggaste beats, Domo Geneis och Earl Sweatshirt förgyller softa Robes med sina verser och titelspåret är ett rap-anthem fyllt av gäster som försöker överträffa varandra. Då har jag inte ens nämnt Bomb tillsammans med Raekwon, hiphop som får hjärtat att slå dubbla slag.

Bästa spår: Bomb (Med Raekwon)

13: Kevin Morby – Still Life

Texasfödde Kevin Morby spelar bas i det utmärkta bandet Woods (som också finns med på denna lista) men med Still Life överträffar han sitt band och visar att han förutom är duktig på bas även är en grym sångare. Det är en typisk popskiva med rötterna i 70-talets rockscen men vid ett flertal tillfällen hittar Morby någonting eget och äkta. Inledande The Jester, The Tramp & The Acrobat är en bra representant för hur resten av skivan låter men jag gillar de avskalade låtarna mest. Suggestiva Drowning är briljant i sin enkelhet och All Of My life låter som jag önskade att Pete Dohertys soloskivor skulle låta.

Bästa spår: Parade

14: How To Dress Well – ”What Is This Heart”

Jag är svag för välproducerad pop. I How To Dress Wells värld spelar produktionen störst roll, vissa låtar må inte ha de bästa melodierna men är så snyggt paketerade att det inte spelar någon roll. Jag har följt Tom Krell (som är How To Dress Wells verkliga namn) sedan debutskivan och har gillar det mesta han släppt men frågan är om inte ”What Is This Heart” är hans bästa album hittills. Ibland saknar jag indieattributet från debutskivan Love Remains men man kan inte få allt. Stråkarna i Pour Cyril får mig dock att uppskatta att Krell lämnat indien bakom sig.

Bästa spår: What You Wanted

15: Jesssie Ware – Tough Love

Jessie Ware gör oerhört snygg pop som är svår att inte drabbas av. Till en början tyckte jag hennes musik kändes intetsägande och för radiovänlig men plötsligt förstod att jag att låtar som Want your Feeling och Pieces är fenomenal pop av en sångerska som känns som ett perfekt komplement tills Sade släpper nytt album. Albumet hade mått bra av lite färre spår men höjdpunkterna hör till årets finaste musikaliska stunder. Jag tänker framförallt på titelspåret som är ett kärleksdrama som jag inte kan sluta lyssna mig trött på: ”In the middle of the night all I think about is you/I dream in all your clouds of glory, it’s true/ So you wanna be a man about it, do you have to? And have you figured out all you wanted, have you? That’s called tough love.”

Bästa spår: Tough Love

16: Flying Lotus – You’re dead

När jag hörde Flying Lotus-samarbetet tillsammans med Kendrick Lamar i låten Never Catch Me blev jag förtjust. Tidigare har jag inte fastnat för Flying Lotus experimentella blandning av hiphop, jazz och pop men med senaste skivan You’re dead så förstod jag plötsligt varför han blivit hyllad på många håll. Ibland är det för experimentellt för min smak men samtidigt vet jag att det bottnar i en lekfullhet som gör Flying Lotus så egensinnig. Samarbetet med Snoop Dog i Dead Mans Tetri`s är en favorit på skivan men bäst blir det när tempot sänkts i den helt makalösa Coronus, The Terminator.

Bästa spår: Coronus, The Terminator

17: Yung Lean – Unknown Memory

Det var packat med folk när Yung Lean spelade på Way Out West i somras och Leans monotona rapp kändes mycket mer tilltalande än Outkasts daterade beats. När Lean senare släppte sin debutskiva Unknown Memory blev jag förvånad över reaktionerna. På de flesta håll fick albumet dålig kritik och plötsligt verkade hypen kring honom ha lagt sig. Själv tyckte jag att Yung Lean överträffat sig själv trots några invändningar, okej, texterna håller kanske inte högsta klass och ibland blir det väl monotont men några låtar är det starkaste han gjort. Produktionerna från Sad boys är minimalistisk och snygg och Yoshi City är en av årets bästa låtar.

Bästa spår: Yoshi City

18: J Mascis – Tied To A Star

Jag har aldrig varit en stort Dinosaur jr-fan. Visst, jag hade en period då jag lyssnade ohälsosamt mycket på Green Mind men jag har alltid tyckt att J Mascis gitarronani stått i vägen för hans talang som låtskrivare, en talang som gör sig som bäst i det avskalade formatet. Därför blev jag lyrisk när soloskivan Several Shades Of Why släpptes för några år sedan, en skiva som jag tycker är det bästa J Mascis gjort under hela sin karriär. Trots att Tied To a Star inte är lika stark som förgående skivan så är det ändå ett av årets bästa album. Det säger en del om J Mascis höga klass som låtskrivare.

Bästa spår: And Then

19: Woods – With light & With Love

Jag lyssnade mycket på Woods när jag yngre men mitt intresse falnade efter Songs Of Shame från 2009. En skiva som länge känts som Woods största stund och ett album jag aldrig trodde de skulle överträffa. Därför blev jag förvånad när jag hörde With light & With Love, plötsligt lät bandet angelägna igen och frågan är ifall inte detta är en minst lika stark skiva som Songs Of Shame. Albumet andas 60-tal och musikaliskt har bandet aldrig låtit tajtare och bättre. Full Moon låter som en outgiven George Harrison –låt och Leaves Like Grass innehåller orglar som får mig att tänka på Bob Dylans Blonde on Blonde.

Bästa spår: Shepherd

20: Merely – Nirvana

Det är märkligt att Team Rockit medlemmen Merelys debutskiva inte fått större uppmärksamhet. Hennes 90-tals inspirerade electro känns rätt i tiden och det känns som hon skulle kunna locka samma publik som band som JJ. Kanske känns musiken mer klädsamt retro än modern och originell och kanske är det därför många avfärdat henne? Dessutom har hon inget direkt anslag, det krävs några lysningar att ta till sig musiken men när man väl gjort det upptäcker man att låtar som Neutron, Forever och Nyx är mer än snygga fasader.

Bästa spår: Nyx

Angel Olsen – Burn your fire for no witness

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFunky_null_1.jpg

Jag har försökt lyssna in mig på Angel Olsens nya skiva Burn your fire for no witness och gillar flera låtar, som till exempel White Fire (som påminner lite om Leonard Cohens mest mörka stunder) och ödesmättade öppningen Unfucktheworld. Albumet växer för varje lyssning men jag har inte hunnit lyssna så mycket på skivan i sin helhet eftersom varje gång jag spelar den fastnar jag med reapetknappen på avslutande låten Windows. Jag är svag för ballader som vågar ta till ett pretentiöst anslag och jag kan inte sluta lyssna på när Olsen sjunger den vackra låten om fönster: ”We throw our shadows down/We must throw our shadows down/We live and throw our shadows down /It’s how we get around in the sun”

Årets bästa skivor: Plats 1-10

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFunky_01.jpg

1: Bill Callahan – Dream River

”You looked like worldwide armageddon while you slept”

Dream River är en uppvisning i hur Callahans mörka sånger skulle låta genom ett romantiskt skimmer. Callahan gör sitt bästa för att sjunga som Marvin Gaye (som han också refererar till i albumets första låt) men trots detta tycker jag inte Dream River är en lättlyssnat skiva. Det dröjer några lyssningar innan jag kan omfamna albumet till fullo men när jag väl gjort det vill jag inte sluta lyssna på den. Texterna är som vanligt en höjdpunkt när det gäller Callahan och på nya albumet är de inte lika mörka som vanligt. Callahan konstaterar bara det han ser och det han ser kan uppfattas som vemodigt men ofta just romantiskt. Med andra ord, Dream River är storartad popmusik om sakernas tillstånd:

”My wide world is collide / and mind- wide worlds collide / and seasons kaleidoscoping / And all I want to do is to make love to you.”

2: Basia Bulat – Tall Tall Shadow

Ett av mina favoritord i det svenska språket är bitterljuvt. Ett ord som jag sällan får tillfälle att använda men för att beskriva musiken på Tall Tall Shadow så finns det inget mer passande ord. Tall Tall Shadow är glädje och sorg på samma gång, vackert och gällt, lättlyssnat och svårtillgängligt. Basia Bulats nya album är en komplex skiva och det är också dess storhet. Bulat spelar på en charango som är en tiosträngad sydamerikansk ukulele samtidigt som hon sjunger om saknaden av en förlorad vän. Albumets mittparti med låtarna Wires, The city with no rivers och Someone är årets mest minnesvärda popmusik.

3: Nick Cave and The Bad Seeds – Push The Sky Away

Jag hyllade tidigare i år Push the Sky Away genom att skriva att ”Albumet innehåller stråkar så vackra att Tindersticks skulle bli avundsjuka och ett sparsmakat pianospel som är grunden för att låta Nick Caves sång ta störst fokus högst upp i mixningen. De 9 låtarna håller oerhört hög klass och kompletterar varandra vilket gör att de fungerar bäst att höras i albumformatet. Att höra underbara Wide Lovley Eyes och Waters Edge efter varandra är som att se Djurgården vinna fotbollen överlägset två matcher i rad, det känns overkligt men i Nick Caves fall är det en realitet som får mig att inse popmusikens oerhörda kraft.”

Jag kan konstatera att jag inte överdrev i min hyllning. Push The Sky away är Nick Caves bästa skiva på länge och ett av årets bästa album.

4: Mavis Staples – One True Vine

Mavis Staples är en av de bästa sångerskorna jag vet. I albumets första låt sjunger hon försiktigt om den heliga anden till kompet av en ensam gitarr och man inser snabbt att detta kommer vara en minnesvärd skiva. Med hjälp av Jeff Tweedy från Wilco (som spelar alla instrument på skivan förutom trummor vilket Tweedys son gör) så skapas en enkel men tilltalande ljudbild som låter Mavis röst att vara i centrum.

Att albumet består av versioner av andra artisters låtar spelar ingen roll, Mavis gör låtarna till sina egna och överglänser originalen. Bäst blir det i Jesus Wept, oavsett vilken inställning man har gentemot religion så går det inte att motstå den fina melodin och körerna från himlen.

5: The Handsome Family – Wilderness

Wilderness fortsätter The Handsome Family att övertyga mig om sin storhet bland bluegrass-fioler, försiktiga sångstämmor och märkliga texter. Just texterna på skivan är som vanligt det som gör Handsome Family så fantastiska, texter som alltid känts som en perfekt symbios mellan Charles Burns serier och Leonard Cohens allvarliga prosa. Trots att Wilderness inte är en lika stark skiva som mästerverken Through The Trees och Twilight är det ändå ett av årets bästa album och det säger mycket om hur hög klass Handsome Familys musik håller.

6: Zomby – With Love

Då och då kommer det elektroniska skivor som drabbar mig hårt. 2007 släppte Burial sin skiva Untrue och samma år släppte The Field sin debut From Here We Go To Sublime. Två av de bästa skivorna som släppts under 2000-talets tio första år men sedan dess har det stått still. I år kom dock ännu en elektronisk skiva som får mitt hjärta att slå lika intensivt som första gången jag såg Kraftwerks robotar och insåg att en laptop kan göra lika känslosam musik som en gitarr.

With Love har ett lägre tempo än sin föregångare (Where were you in 92) och är en mycket bättre skiva. Zombys musik är svår att placera men låter ofta som techno från tidigt 90-tal, jungle, Prodigy och Aphex Twin. Zomby sammanför all denna musik till någonting skevt och underbart. Att albumet har ett av årets snyggaste omslag gör knappast saken sämre.

7: Haim – Days Are Gone

Haim har stått för en av årets största hyper och det med all rätt. Days are gone är perfekt pop som får mig att tänka på band som Saint Etienne och Fleetwood Mac men systrarna känns aldrig som några kopior utan han ett eget uttryckssätt som gör att musiken känns tidsenlig och angelägen. Ett band som både tilltalar den stora allmänheten och även indiefolket måste ha ett recept för framgången och i Haims fall är det melodierna. Man kan sjunga med i Haims låtar efter en genomlyssning utan att för den delen tröttna på dem.
Med andra ord, Days are gone är fantastisk tuggummipop och jag kan inte annat än att älska låtar som Forever, If I Could change Your Mind och min favorit Don`t Save me.

8: The National – Trouble Will Find Me

Egentligen hade inte The National någonting kvar att bevisa. De två senaste albumen Boxer och High Violet är båda två av 2000-talets bästa skivor och att för tredje gången kunna göra en skiva som får mig att tappa andan är imponerande. Till en början tyckte jag Trouble Will Find Me kändes som en intetsägande upprepning men snabbt så utvecklades albumet till ett litet mästerverk. ”I try to keep my skeletons in” sjunger sångaren Matt Berninger i albumets bästa låt Slipped men istället känns det som en skiva som handlar om utlopp. Att sammanfatta albumets agenda vore med beskrivningen av hjärtat på utsidan. Tydligaste exemplen på detta är Graceless och Sea Of Love som är magnifik powerpop och när This is the last time förstärks av vackra stråkar så går det inte annat än att konstatera att The National gjort det igen.

9: Ghost – Infetissumam

Infestissumam har orgeln fått ta större plats istället för de riffande gitarrerna som stod i centrum på debuten. Låtarna på nya skivan känns dessutom mer genomtänkta, melodiska, och mörkare än tidigare vilket det finns många exempel på. Inledande titelspåret får mig att rysa av välbehag efter bara några sekunder och gitarrerna i Ghuleh/Zombie Queen är så vackra att mina ord inte räcker till. Det finns några svagare låtar som drar ner helhetsintrycket men överlag har Ghost lyckats göra en av årets mest angelägna skivor. Lyssna själv på avslutande allsången i Monstrance Clock där raden ”Come together for Lucifer’s son” upprepas av en mäktig kör. Om det här är satans musik så förstår jag hans popularitet.

10: Grouper – The Man Who Died At Sea

Det finns någonting djupt smärtsamt över Groupers musik i och med det lågmälda anslaget som gör att det till en början kan uppfattas svårlyssnat. På sätt och vis gör Grouper just svår musik, The Man Who Died At Sea är knappast låtar som passar sig för festen men däremot ensamma nätter då det känns omöjligt att kunna somna. Grouper är, förutom en fisk, Liz Harris som gör musik som ofta beskrivs som ambient-folk. Jag tycker att det är svårt med genrer men kan säga att det är väldigt vacker musik, som en perfekt blandning mellan Enya och My Bloody Valentine. Nog med referenser, Grouper har lyckats göra en stämningsfull skiva som är lika stark som mästerverket Dragging a dead deer up a hill.

Här går det går att läsa om årets bästa skivor plats 11-20:
http://populaermusik.se/2013/12/11/arets-basta-skivor-plats-11-20/

The National – Trouble Will Find Me

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

national

The National gör det enkelt för sig på sin nya skiva Trouble Will Find Me. Skivan är ingen fortsättning på de två senaste skivorna som gjort The National till ett av Amerikas mest angelägna band utan trampar i samma fotspår som tidigare dock utan att ha direktheten många låtar hade på Boxer från 2007 eller den tilltalande komplexa ljudbilden som gjorde High Violet till 2010 års mest minnesvärda skiva. I själva verket känns många låtar på Trouble Will Find Me som b-sidor som valdes bort från de två senaste skivorna på grund av bristen på den originalitet och de melodier som gjorde låtar som Slow Show, Lemonworld och Fake Empire bandet till en ny generations svar på Leonard Cohen. Jag kanske låter kritisk och egentligen vill jag också (åtminstone i teorin) ifrågasätta frånvaron av förändringar och The Nationals bekvämlighet men faktum är att jag inte kan sluta lyssna på den nya skivan.

The National gör enkel men angelägen musik som är svår att bli besviken på. Texterna, ljudbilden och arrangemangen känns igen men The National gör sin musik på ett så musikaliskt, skickligt och uttänkt sätt att jag inte behöver ifrågasätta ifall demonerna som behandlas på skivan är verkliga eller enbart en uttänkt plan från bandets sida för att sälja fler album och ger fler utsålda konserter till alla oss människor som tycker demonerna känns personliga. Jag har dock frågan i bakhuvudet ifall The National är det stora popbandet det pratas om eller bara ett bättre Coldplay? The National förändrar inte musikhistorien på något vis, de spelar i en musikalisk tradition som hundratals band gjort före dem men The National gör det bättre än alla tidigare band och det är därför de ändå fyller en funktion.

The National gör musik för den stora allmänheten. För alla som haft ett misslyckat förhållande, haft en dålig fylla eller känner sig fast på ett arbete som inte känns meningsfullt kan The Nationals musik kännas som en tröst, det är alltså känslor som kan appliceras på praktiskt taget vem som helst. Det är provocerande enkelt men fruktansvärt bra och likt att plötsligt känna behovet en drucken kväll att sjunga med i Gyllene Tiders låt När vi två blir en känns det lika angeläget att sjunga med i Sea of Love när Matt Berninger sjunger att ”If i stay here trouble will find me” och känna igen känslan som beskrivs av att det bara finns två känslor, Careful fear och Dead Devotion. Det jag försöker säga är att det är omöjligt att inte bli berörd av The Nationals musik, lyssna och sjung med i nationalsångerna om ångest.