Kraftwerk på Cirkus

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Dagarna efter konserten har vänner frågat hur föreställningen var. Mitt spontana svar har varje gång låtit detsamma: ”det var häftigt”, kort och gott.

Förväntningen på 3D-showen var inte så hög. Jag är minimalt bekant med 3D, så lite att det sträcker sig till en matiné med Lejonkungen för ett par år sedan som inte var direkt överväldigande. Därför blev jag mycket imponerad av modelldockornas utsvävande illusioner under första låten ”The Robots”, det skapades verkligen ett sug som kändes mycket lovande.

bildk

Min största bekantskap med Kraftwerk ligger i skivan Trans Europe Express, ett album som för ett tiotal år sedan snurrade varm i hyrbilen som fraktade min familj längs Kaliforniens kust. Ett mycket passande soundtrack. Lite synd att bara en låt ifrån albumet spelades. Låtvalen sammantaget visar sig vara ett utspritt parti över Kraftwerks karriär, självklart till exempel ”Autobahn” och ”The Model”. Melodierna är enkla och textraderna simpla som ABC-boken. Under räkneverkets fladdrande i ”Numbers” där siffrorna 1,2,3,4,5,6,7,8 upprepas blir jag fascinerad över att paketet ändå blir tankeväckande och intressant, trots simpliciteten. Ett tag in i konserten inser jag till slut att mannen längst till vänster faktiskt sjunger, mitt tvivel om de fyra medelåldersmännen verkligen gör något vittrar bort, men helt självklart är det inte. Och spännande hade det varit att få en glimt av vad som försiggår bakom podierna rent musikaliskt.

Under 20 minuter långa (eventuellt var den något nerkortad, kändes dock nämnda minuter lång) ”Tour de France” med tillhörande cykelvideo tappade jag intresset för ett tag och satt istället och log åt alla nostalgiska män (toalettkön på herrarnas hade enligt källa orsakat stor förvirring då ingen egentligen visste hur man beter sig i en sådan) bakom 3D-glasögonen, jag föreställde mig att de drömde sig tillbaka till 70- och 80-talets spännande nya datavärld och diggade till låtar som ”Computer Love”, ”It´s More Fun to Compute” och ”Computer World”. När det visuella tåget till låten ”Trans Europe Express” ljöd sällskapade jag också i nostalgitåget och njöt storheten i igenkänningsmelodin.

Kvällen på Cirkus gav mig en del nytt Kraftwerk-material att relatera till och resulterade i en helhetsupplevelse som var underhållande och tänkvärd. Jag väljer hädanefter att beskriva konserten som både häftig och fascinerande.

Årets bästa skivor: Plats 1-10

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFunky_01.jpg

1: Bill Callahan – Dream River

”You looked like worldwide armageddon while you slept”

Dream River är en uppvisning i hur Callahans mörka sånger skulle låta genom ett romantiskt skimmer. Callahan gör sitt bästa för att sjunga som Marvin Gaye (som han också refererar till i albumets första låt) men trots detta tycker jag inte Dream River är en lättlyssnat skiva. Det dröjer några lyssningar innan jag kan omfamna albumet till fullo men när jag väl gjort det vill jag inte sluta lyssna på den. Texterna är som vanligt en höjdpunkt när det gäller Callahan och på nya albumet är de inte lika mörka som vanligt. Callahan konstaterar bara det han ser och det han ser kan uppfattas som vemodigt men ofta just romantiskt. Med andra ord, Dream River är storartad popmusik om sakernas tillstånd:

”My wide world is collide / and mind- wide worlds collide / and seasons kaleidoscoping / And all I want to do is to make love to you.”

2: Basia Bulat – Tall Tall Shadow

Ett av mina favoritord i det svenska språket är bitterljuvt. Ett ord som jag sällan får tillfälle att använda men för att beskriva musiken på Tall Tall Shadow så finns det inget mer passande ord. Tall Tall Shadow är glädje och sorg på samma gång, vackert och gällt, lättlyssnat och svårtillgängligt. Basia Bulats nya album är en komplex skiva och det är också dess storhet. Bulat spelar på en charango som är en tiosträngad sydamerikansk ukulele samtidigt som hon sjunger om saknaden av en förlorad vän. Albumets mittparti med låtarna Wires, The city with no rivers och Someone är årets mest minnesvärda popmusik.

3: Nick Cave and The Bad Seeds – Push The Sky Away

Jag hyllade tidigare i år Push the Sky Away genom att skriva att ”Albumet innehåller stråkar så vackra att Tindersticks skulle bli avundsjuka och ett sparsmakat pianospel som är grunden för att låta Nick Caves sång ta störst fokus högst upp i mixningen. De 9 låtarna håller oerhört hög klass och kompletterar varandra vilket gör att de fungerar bäst att höras i albumformatet. Att höra underbara Wide Lovley Eyes och Waters Edge efter varandra är som att se Djurgården vinna fotbollen överlägset två matcher i rad, det känns overkligt men i Nick Caves fall är det en realitet som får mig att inse popmusikens oerhörda kraft.”

Jag kan konstatera att jag inte överdrev i min hyllning. Push The Sky away är Nick Caves bästa skiva på länge och ett av årets bästa album.

4: Mavis Staples – One True Vine

Mavis Staples är en av de bästa sångerskorna jag vet. I albumets första låt sjunger hon försiktigt om den heliga anden till kompet av en ensam gitarr och man inser snabbt att detta kommer vara en minnesvärd skiva. Med hjälp av Jeff Tweedy från Wilco (som spelar alla instrument på skivan förutom trummor vilket Tweedys son gör) så skapas en enkel men tilltalande ljudbild som låter Mavis röst att vara i centrum.

Att albumet består av versioner av andra artisters låtar spelar ingen roll, Mavis gör låtarna till sina egna och överglänser originalen. Bäst blir det i Jesus Wept, oavsett vilken inställning man har gentemot religion så går det inte att motstå den fina melodin och körerna från himlen.

5: The Handsome Family – Wilderness

Wilderness fortsätter The Handsome Family att övertyga mig om sin storhet bland bluegrass-fioler, försiktiga sångstämmor och märkliga texter. Just texterna på skivan är som vanligt det som gör Handsome Family så fantastiska, texter som alltid känts som en perfekt symbios mellan Charles Burns serier och Leonard Cohens allvarliga prosa. Trots att Wilderness inte är en lika stark skiva som mästerverken Through The Trees och Twilight är det ändå ett av årets bästa album och det säger mycket om hur hög klass Handsome Familys musik håller.

6: Zomby – With Love

Då och då kommer det elektroniska skivor som drabbar mig hårt. 2007 släppte Burial sin skiva Untrue och samma år släppte The Field sin debut From Here We Go To Sublime. Två av de bästa skivorna som släppts under 2000-talets tio första år men sedan dess har det stått still. I år kom dock ännu en elektronisk skiva som får mitt hjärta att slå lika intensivt som första gången jag såg Kraftwerks robotar och insåg att en laptop kan göra lika känslosam musik som en gitarr.

With Love har ett lägre tempo än sin föregångare (Where were you in 92) och är en mycket bättre skiva. Zombys musik är svår att placera men låter ofta som techno från tidigt 90-tal, jungle, Prodigy och Aphex Twin. Zomby sammanför all denna musik till någonting skevt och underbart. Att albumet har ett av årets snyggaste omslag gör knappast saken sämre.

7: Haim – Days Are Gone

Haim har stått för en av årets största hyper och det med all rätt. Days are gone är perfekt pop som får mig att tänka på band som Saint Etienne och Fleetwood Mac men systrarna känns aldrig som några kopior utan han ett eget uttryckssätt som gör att musiken känns tidsenlig och angelägen. Ett band som både tilltalar den stora allmänheten och även indiefolket måste ha ett recept för framgången och i Haims fall är det melodierna. Man kan sjunga med i Haims låtar efter en genomlyssning utan att för den delen tröttna på dem.
Med andra ord, Days are gone är fantastisk tuggummipop och jag kan inte annat än att älska låtar som Forever, If I Could change Your Mind och min favorit Don`t Save me.

8: The National – Trouble Will Find Me

Egentligen hade inte The National någonting kvar att bevisa. De två senaste albumen Boxer och High Violet är båda två av 2000-talets bästa skivor och att för tredje gången kunna göra en skiva som får mig att tappa andan är imponerande. Till en början tyckte jag Trouble Will Find Me kändes som en intetsägande upprepning men snabbt så utvecklades albumet till ett litet mästerverk. ”I try to keep my skeletons in” sjunger sångaren Matt Berninger i albumets bästa låt Slipped men istället känns det som en skiva som handlar om utlopp. Att sammanfatta albumets agenda vore med beskrivningen av hjärtat på utsidan. Tydligaste exemplen på detta är Graceless och Sea Of Love som är magnifik powerpop och när This is the last time förstärks av vackra stråkar så går det inte annat än att konstatera att The National gjort det igen.

9: Ghost – Infetissumam

Infestissumam har orgeln fått ta större plats istället för de riffande gitarrerna som stod i centrum på debuten. Låtarna på nya skivan känns dessutom mer genomtänkta, melodiska, och mörkare än tidigare vilket det finns många exempel på. Inledande titelspåret får mig att rysa av välbehag efter bara några sekunder och gitarrerna i Ghuleh/Zombie Queen är så vackra att mina ord inte räcker till. Det finns några svagare låtar som drar ner helhetsintrycket men överlag har Ghost lyckats göra en av årets mest angelägna skivor. Lyssna själv på avslutande allsången i Monstrance Clock där raden ”Come together for Lucifer’s son” upprepas av en mäktig kör. Om det här är satans musik så förstår jag hans popularitet.

10: Grouper – The Man Who Died At Sea

Det finns någonting djupt smärtsamt över Groupers musik i och med det lågmälda anslaget som gör att det till en början kan uppfattas svårlyssnat. På sätt och vis gör Grouper just svår musik, The Man Who Died At Sea är knappast låtar som passar sig för festen men däremot ensamma nätter då det känns omöjligt att kunna somna. Grouper är, förutom en fisk, Liz Harris som gör musik som ofta beskrivs som ambient-folk. Jag tycker att det är svårt med genrer men kan säga att det är väldigt vacker musik, som en perfekt blandning mellan Enya och My Bloody Valentine. Nog med referenser, Grouper har lyckats göra en stämningsfull skiva som är lika stark som mästerverket Dragging a dead deer up a hill.

Här går det går att läsa om årets bästa skivor plats 11-20:
http://populaermusik.se/2013/12/11/arets-basta-skivor-plats-11-20/

Urban musik

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Kan man säga att det finns urban musik? Människor har format staden och staden formar i sin tur människor, och därigenom även de musikaliska uttryck som människor skapar. Hur låter då det urbana? Vad är urban musik? I filmer som Lost in translation och Drive får man en tolkning. När Bill Murray åker taxi genom den enorma staden Tokyo i inledningen av Lost in translation spelas drömsk och ”ofattbar” musik. Musiken ger en storslagen känsla, som föder frågor, funderingar (i varje fall enligt min subjektiva tolkning). Individer sitter fast i stadens strukturer/system och tvingas in i ett beroende av den. Tunnelbanesystem måste fungera, lampor måste lysa. Individen färdas genom staden och räknar med att det fungerar, det finns där. Stadens rum, individens ensamhet i massan, uttrycks kanske i musiken?

På jakt efter filmen Drives soundtrack hittade jag Servaas Vehmeijers (ja, vem fan är det?) egengjorda spellista som kan sägas vara en slags utökad version av filmens soundtrack. Det är i varje fall en ruskigt bra spellista som naturligtvis innefattar låtar från filmen, men även godbitar från artister såsom Washed out, Class actress, New order, Kraftwerk och Com Truise. Jag tycker att spellistan på ett tydligt sätt återspeglar den urbana ljudbild som jag menar är ett uttryck som kommer sig av stadens rumsbildning och många individers urbana livsstil. Klicka på bilden nedan och lägg till listan och sätt dig i en taxi i Tokyo eller kör en sväng i en snabb bil genom stadens svarta, men ändock upplysta, gator.

Way out west, Stay out west och matkonceptet

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Mitt i festivalaugusti tog Populaermusik semester i en dryg vecka, varför en kommentar på Way out west fick lov att vänta.

Kommentaren får först kort gälla det absolut mest negativa med denna tillställning; fenomenet Stay out west. Tanken är i grunden fin, som syftar till att använda Göteborgs klubbar, kyrkor och museer, dels för att förlänga festen, dels för att kunna utöka det musikaliska programmet. Man ser framför sig ett trevligt urval platser och akter att välja mellan. Men vad händer? De 27000 betalande gästerna rusar efter sista spelningen ned på stan och ska fördelas mellan dessa och det är naturligtvis helt omöjligt. De som kommer in är de som lämnar Slottskogen redan innan kvällarnas sista, och ofta största, akter. Skulle man mot förmodan komma in någonstans har man sedan heller inte möjlighet att ta sig vidare till en annan spelning senare.

Å andra sidan så är det på sätt och vis ingen skillnad mot en festival i vanlig ordning. Man måste ju alltid göra sina små val, akter emellan. Men stämningen, den blir hätsk, stressig och lite trist. Jag har inte heller någon konkret idé som kan förbättra konceptet, annat än att låta festivalen hållas på festivalområdet.

Nåväl, nu till en av de mest positiva aspekterna. All mat som såldes på festivalområdet var helt vegetarisk. Utanför rådde svart marknad på grillad korv för de mest envisa. Det är såhär man får till stora strukturella förändringar i samhällen. Har individen plötsligt inte möjlighet att äta kött för att de med makt och pengar inte tillhandahåller kött, så äter den inte kött. Om ingen vill sälja kött så kan inte producenterna fortsätta att producera kött. Producenterna försvinner. Föredömligt, Way out west. 

Nästa inlägg kommer att handla om några utvalda akter, bl.a. The Black keys, Bon Iver och Kraftwerk.