Grouper – Ruins

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

grouper1_w

Jag upptäckte Grouper för några år sedan då hon släppte skivan Dragging a dead deer up a hill och fascinerades av hennes avskalade musik. Hennes musik är svår att beskriva trots att hon använder sig av små medel, hon sjunger till kompet av en akustisk gitarr eller ett piano och det kanske inte låter speciellt intressant men i själva verket gör hon musik som låter som Kevin Shields skulle kunna göra ifall han bytte elgitarren mot en akustisk. Förra året släppte Grouper albumet The man who died at his boat och under det senaste året har hon hunnit spela in en ny skiva som jag anser vara hennes bästa hittills.

Albumet är enkelt inspelat och Liz Harris (som musikern bakom namnet Grouper heter) har beskrivit albumets inspelningsprocess: “Ruins was made in Aljezur, Portugal in 2011 on a residency set up by Galeria Zé dos Bois. I recorded everything there except the last song, which I did at mother’s house in 2004. Iʼm still surprised by what I wound up with. It was the first time Iʼd sat still for a few years; processed a lot of political anger and emotional garbage.”

Berättelsen om albumets tillkomst tycker jag förstärker musiken. Trots att jag aldrig har varit i Portugal ser jag framför mig den portugisiska stranden och pianot hon spelat på: ”Recorded pretty simply, with a portable 4-track, Sony stereo mic and an upright piano. When I wasnʼt recording songs I was hiking several miles to the beach. The path wound through the ruins of several old estates and a small village. The album is a document. A nod to that daily walk. Failed structures. Living in the remains of love. I left the songs the way they came (microwave beep from when power went out after a storm); I hope that the album bears some resemblance to the place that I was in.” Resultatet som fångades på skiva är sorglig, minimalistisk och mörk musik som i sina stunder är oändligt vacker. Musik som känns på riktigt.

Ikebana

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

MY BLOODY VALENTINE HULTSFRED

Kevin Shields är en hjälte. Tårar har leta sig nedför mitt kindben, mot örat, för att slutligen slingra sig genom mina polisonger. Detta när jag legat på rygg med Loveless i hörlurarna. Detta likt dropparna som alldeles lent häver sig nedför fönsterrutan på en buss som färdas genom Irlands gröna slätter. En buss som har samma mål, som platsen där bandet bildades: Dublin.

Över de vackra poptonerna ligger ett lager av brus. Noise. Som ett täcke av grå moln över en vacker värld, påpekas ärligt att inget endast är vackert. Det finns en sorts trasig ärlighet som bruset representerar. Det är orsaken till att det gör extra ont. När man lyssnar, och det suger till i magen.

Och när herr Shields sedan bygger små magiska stämningar till filmen Lost in translation, då stannar livet upp. Nej, det uppstiger, rusar! Något av det. När Ikebana spelas, ja då tappar jag orden. Det är fan bland det finaste populärkulturella verk jag upplevt. Musik har sällan haft en så stor inverkan på resultatet av en film, som i fallet ovan.

Hultsfredsfestivalen har bokat My bloody valentine. Och det gläder mig. Med ett efterlängtat väldigt album nyligen släppt, hoppas jag på både våghalsighet och förnuft. Blanda friskt som satan. Men hur som helst- My bloody valentine live- känns som en dröm. Det kommer att vara en dröm.

Klicka på bilden för att lyssna på ett av världens absolut bästa album.