Yuck, årets bästa skiva

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Yuck glow & beholdMed tydliga lo-fi-referenser á la Dinosaur jr kastade sig Yuck 2011 in i lyssnarens öra. Ett fantastiskt album. Nu har de återvänt med ”Glow & Behold” och med det en mycket kraftigare musikeufori. Känslor infinner sig, som en lyssnare får uppleva endast fåtal gånger i livet. Inget album har detta år känts så outhärdligt bra som detta.

Några få gånger i livet är musik överväldigande. Såpass att dina ögon i en sorts häpnad tåras. Du andas hastigare. Livet känns fullkomligt. Det går egentligen inte att beskriva som lycka. Snarare perfekt symbios mellan det underbara och det förfärliga. Känslan infann sig häromkväll.

Cykeln leddes uppför en backe mot träningsanläggningen. ”Memorial fields” sökte sig in i sinnet i slow motion. Det smakade tidiga Placebos ”Narcoleptic. Ett band jag idag kanske avskyr, men som jag en gång i tiden hade en enormt stark relation till. Så fortsätter det. ”Middle sea”, var fan ska jag placera det? Jag har känt detta förr! Körerna, vad är det? Drivet. Sedan dundrar de in My bloody valentine-gitarrer utan att låta sången försvinna, i underbara ”Rebirth”. Vi behöver inte längre röra oss framåt – vägar, träd, gatlampor och människor far istället förbi oss. ”Somewhere” – definitivt Kent. ”Vad två öron klarar” från -95?

Och vad som dessutom är helt fantastiskt är att inget blir mer höst än detta. Årstiden förkroppligas. Känns komplett. Ta del av detta och du tar del av hösten.

Klicka här för att lyssna på Spotify

Och här tillkommer en knäpp tennisgubbe!

 

Veronica Maggio – Handen i fickan fast jag bryr mig

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

veronica-maggio-handen-i-fickanUnder helgen har Veronica Maggios nya album säkerligen snurrat på ett antal förfester och klubbar. Och varför skulle det inte? För det här låter bra. Igen. 

Veronica Maggios nya platta ”Handen i fickan fast jag bryr mig” kom ut i fredags. Känslan är mer delikat och drömsk. Ljudbilden är större än tidigare, dock med samma gamla täthet. Rimmar lite med Kent? Rösten artikulerar varje ords stavelse. Välproducerat, lättillgängligt. Bra, brett. Med plattan tycks Maggio växa än mer in i sin roll som en av landets just nu största musiker. Något duetten ”Hela huset” med Håkan tydligt symboliserar. Lyssna också till ”Va kvar”, ”Trädgården en fredag” och ”Mörkt”.

Klicka här för att höra albumet på Spotify.

Tänk om den här låten hade släppts i juni? Äh, den kan nog figurera nästa sommar istället. Den lär överleva tid och rum ett tag framöver.

Kent – Jag är inte rädd för mörkret

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Som mitt första inlägg på populaermusik tänkte jag skriva om Kents nya skiva Jag är inte rädd för mörkret. En skiva som inte må vara helt aktuell ur ett recensionsperspektiv, jag föredrar att skriva om album som ännu inte släppts och som alla inte hört (vilket jag antar är fallet med Kent) men jag vill ändå berätta om mina tankar kring denna skiva eftersom jag lyssnat och funderat mycket över dess innehåll de senaste veckorna.

Jag har alltid gillat Kent och alltid försvarat deras musik då folk har kallat den för slätstruken, gnällig och tråkig. Detta bottnar inte i att jag lever kvar i 90-talets glansdagar då Jocke Berg var Sveriges bästa textförfattare på skivan Verkligen (1996) där de minimalistiska raderna om olycklig kärlek kändes helt unika. Ingen kunde skriva vackrare och mer komplexa kärlekslåtar än han vilket han även bevisade på Isola (1997) där Oprofessionell, Celsius och Innan allting tar slut fick mig att spela skivan om och om igen hela nätterna. Efter Du och Jag Döden ( 2005) så har mitt intresse för Kent avtagit och dessutom har de börjat göra sämre och sämre skivor. Trots detta har jag alltid försvarat dem, okej, jag vill helst glömma Tillbaka Till Samtiden ( 2007) men deras andra skivor har haft några låtar som jag gillat och på En Plats i Solen (2010) lyckades de till och med, i mina ögon, komponera en av sina bästa låtar någonsin med Skisser För Sommaren.

Mina förväntningar på nya skivan Jag är inte rädd för mörkret har dock varit låga. Jag tyckte första singeln 999 kändes tråkig och intetsägande trots den fantastiska raden ”Baby var har du varit? Vi har redan tänt på grillen” där Jocke Berg lyckas fånga känslan av en sorts svensk sommarlängtan på ett betydligt bättre sätt än på Sverige från Vapen och Ammunition ( 2002) där jag istället blir lite illamående när han sjunger om ”Färsk potatis och sill..” 

Första singeln fick mitt intresse att avta men detta ändrades drastiskt och jag började se fram emot nya skivan efter jag hörde en låt som bär titeln Ett år utan sommar som inte kom med på skivan utan släpptes på deras hemsida som en present. Låten måste vara bland det bästa Kent spelat in på senare år. Ett år utan sommar sammanfattar allting som jag gillar med Kent: en tydlig melodi, försiktiga gitarrer och en text som gör ont. Framförallt kändes låten befriande mörk och Kents ironiska sida som jag ofta finner vara närvarande var som bortblåst. Ju mer jag lyssnade på låten så började jag tro att nya Jag är inte rädd för mörkret skulle vara Kents bästa skiva hittils, ett mästerverk av samma kaliber som Hagnesta Hill (1999) eller redan nämnda Verkligen, och jag började räkna dagarna tills jag skulle få höra den i sin helhet.

Besvikelsen lät inte vänta på sig och efter den första genomlyssningen förstod jag inte ifall detta var ett skämt. De två avslutande låtarna på skivan gör mig inte klok och skulle platsat på Tillbaka Till Samtiden med sin tråkiga electro (som jag trodde att vi äntligen skulle få slippa). Låt Dom Komma låter som ett sunkigt småstadsdisco och på avslutande Hänsyn försöker Kent låta som Portishead med stråkar och trummaskin.

Jag stängde av skivan och bytte till Isola och lyssnade istället på de akustiska gitarrerna som inleder Saker man ser och kände mig nostalgisk på ett fint sätt. När jag lyssnar till låten funderar jag över varför Kent ska krångla till allting så mycket, det räcker ju med tre ackord för att de faktiskt ska vara Sveriges bästa band. Jag mindes tillbaka hur mycket jag en gång älskade Kent, jag tänkte på deras spelning på Stockholm Stadion och melodican i Ingenting Någonsin som jag aldrig kommer tröttna på. Jag bytte sedan tillbaka till Låt Dom Komma men det lät fortfarande lika dåligt, den fina nostalgin försvann och en grå nutid uppenbarades istället.

Jag må vara orättvis som jämför Kents nya skiva med tidigare album, men faktum är att jag inte vill att de ska låta som de gjorde 1997. Jag vill ha en utveckling, jag önskar Kent vågade låta mer annorlunda och att de förslagsvis skulle göra en avskalad akustisk skiva där Jocke Bergs texter skulle kunna komma fram på ett bättre sätt. Istället får jag intrycket av att Kent på Jag är inte rädd för mörkret själva vill att det ska vara 1997; de vill låta som de pubertala, smarta låtskrivarna de en gång var, men istället låter det som om Jocke Berg precis upptäckt Cubase och vill göra en triphop-skiva men inte riktigt vågar. Istället skriver han samma låtar han alltid skrivit, bara lite mindre passionerat, lite mindre snyggt, och jag har tröttnat.

Jag stänger av Jag är inte rädd för mörkret och spelar istället låten som inte kom med på skivan, Ett år utan sommar, och tänker att ”Fan, det hade ju kunnat blivit riktigt bra…”