The Modern Love – To Town

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

modern loveFrån en smutsig, igenbommad fabrik i den postindustriella misären pumpar the modern love ut en stadig basgång som fyller hjärtat med hopp. Ikväll spelar The modern love på Norrlands nation i Uppsala. Jag förväntar mig en riktigt grym kväll.

Bandet har släppt en EP, ”To Town”. Bästa låt är ”The Big nono”, med en introslinga som sätter standarden för en bra kväll. Sångaren Ludvig Sersam, tidigare i ”The Dolly Daggers”, låter som Morrissey och musiken påminner om ”Joy Divison”. Bryggan till refrängen ”She goes out on Friday, but she dress better on sundays, she always smiles on monday.” fångar vår tids festkultur och ungdomskärlek i en enda rad.

De tydliga influenserna från 80-talets Thatcher-England blir tydligast i spåret England. Det skulle nästan kunna vara en The Smiths-dänga. Det är också The modern loves stora nackdel. Jag får en känsla av att ha hört det här innan. Att ha sett skivomslaget tidigare och redan ha skrålat med i refrängen klockan fyra på morgonen till grannars stora förtret. De skulle må bra av att hitta en egen ton, för känslan av bra melodier, feta musikstycken och coola texter finns redan.

The Modern Love har precis skrivit på ett skivkontrakt, och det ska bli intressant att höra vilken riktning musiken tar. Med lite mer originalitet kan de bli nästa stora svenska band.

Lyssna på EPn ”To Town” på Spotify här

INVSN (Invasionen)

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

INVSNRefused-hjälten Dennis Lyxzéns Invasionen bytte namn till INVSN. Och nya plattan kom ut igår. 

Processen från Refused har kantats av stora steg från hardcore och nu utmynnat i mer renodlad industripop, med tydliga maskinella Imperiet– och Joy division-influenser. Och det ligger helt klart bättre i örat än gammal skränig hardcore (även om jag beundrar straight-edge-grejen och tycker mycket om deras hit ”New noise”).

Skivan har spelats in på både svenska som engelska. På förstnämnda språk känns skapelsen genuin. Närheten till dussinbanden förstärks däremot när engelskan kommer in. Åtminstone om man jämför singeln ”Ner i mörkret” med ”Down in the shadows”. Engelska titeln påminner dessutom skrämmande mycket om en gammal The Rasmus– singel. Kommer nog inte ägna någon tid till att lyssna på engelska varianten. Jag tycker inte heller att låten är en av de bättre. Vibbar indikerar osmakligt något jag inte kan identifiera… Men hur som helst. Döm själva nedan:

Plattan är ett par kisande ögon. Mörker som är enkelt att anamma under novemberkvällar. Mörker som i samma stund skapar livsgnista. Typiskt viktig vintermusik med andra ord. Det är rakt igenom en bra och jämn skapelse. Gillar följande låtar lite mer än andra, än så länge:

INVSN – #61

INVSN – Samma sak

INVSN – Västerbotten

INVSN – Söder om himlen

Henric de la Cour – Grenade

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Egentligen passar Henric de la Cours musik bäst när vintern börjar komma och nätterna börjar bli kallare och längre. Videon till nya singeln Grenade utspelar sig på en strand en klar vårdag där en vollybollmatch spelas. Ett scenario som inte låter speciellt typiskt den forna Yvonne och Strip Music-sångaren men när jag väl tittar på videon känns det ändå helt naturligt. Kanske är det musiken som tar överhand med sina typiska kliniska synthar och La Coures karismatiska sång men i vilket fall som helst både gillar jag det jag ser och hör.

Jag trodde länge att min och La Coures relation var över. Efter att Yvonne splittrades så grundades Strip Music som var för arena-rockigt för min smak. Solodebuten som kom förra året hade några bra låtar, speciellt underbara poplåten Dogs som är bland det bästa han skrivit med sin träffsäkra text, den sparsmakade musiken och en snygg basgång i centrum. Det lät som Ian Curtis vaknat till liv och återförenat Joy Division men resten av skivan lämnade mig tråkigt nog oberörd med sin något kitschiga synthmusik och en mixning som hade så hög sång att det knappt gick att lyssna på. Jag blev besviken och La Cours skiva föll i glömska.

Nya låten Grenade är dock ett steg i rätt riktning. Stämsången är ljuvlig och gitarrerna tjuter på ett vackert sätt och jag önskar hela hans soloskiva hade låtit på det här sättet istället. Grenade får mig att börja längta efter en uppföljare till debuten för visst kan La Cour fortfarande leverera.