Sthlm music and arts, andra delen

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Tycktes jag något bitter i en stor del av förra inlägget gällande Stockholm music and arts? Del två blir en muntrare historia. Och det är artisternas förtjänst. Det gamla ersätts av det nya, samtida. Denna dag inleds med en räklangos och ett glas vitt; en livsnjutares festivalmåltid.

När jag sitter med lunchen i händerna inleder Anna von Hausswolff sin konsert. Utan att ha lyssnat på senaste skivan känns det jag hör direkt ögonbrynshöjande. Jag tänker Kate Bush med lite mer bas och tyngd i rösten. Orgel och pop, storslaget och behagligt. Det låter mycket tilltalande och jag inser snabbt att jag kommer att lyssna mer på skivan, Ceremony.

Någon timma senare är det dags att äntligen ta sig rejält långt fram vid scenen. Iamamiwhoami är en av programmets mest efterlängtade artister. Jag menar, som jag säkert nämnt flertalet gånger, att hon är en av Sveriges just nu mest intressanta artister. På vänster respektive höger sida om henne ställer fyra personer upp sig stadigt och allvarligt, iklädda bollkalle-kläder, dvs vit piké, vita shorts och vit keps. De sköter tekniken respektive stämmor. Till höger finns även en man klädd i svart och solglasögon, som under konserten gör precis ingenting. Mitt på scenen, bakom Jonna Lee, som hon heter, står en stor svart fyrkantig låda. Hon rör sig häftigt på scenen, självsäkert och innovativt i helvit dräkt. Snyggt, med fokuserad blick låter hon oss följa med i utvecklingen: den läskiga garndräkten som dyker upp i hennes videos kommer snart fram på scenen. Lådan förvandlas till vit samtidigt som Lee blir helsvart. Vidare tar dräkten över henne, hon fäktar omkring på scenen. Det är ett skådespel, med tillhörande fantastisk musik. Jag följer dramatiken med öppen mun, uppspärrade ögon och insuper den girigt och förnöjt. Såhär ska en konsertupplevelse vara, tänker jag.

Så komma vi till helgens sista spelning. Den är också den bästa, med ovanstående tvåa precis i hälarna. Björk är av eget slag, egen sort och ett fenomen så speciell och specifik att att hon tillhör en av världshistoriens största konstnärer. Att hon dock inte tillåter att allmänheten fotar under hennes konsert kan jag tycka är märkligt (förbjudet av den anledning att hon störs av det, samt att hon hellre ser att vi njuter av upplevelse än fotar den). På sätt och vis förståeligt, då det är jävligt trist med alla iphones som dyker upp framför en under konserten, men även väldigt motsägelsefullt. Varför ska inte fotografer få syssla med sitt skapande och sin kreativitet, bara för att det är hennes stund i rampljuset. Nåja, vi får hur som helst nöja oss med de ”officiella bilderna”. Nog om det. Björk ställer upp med en kvinnlig, isländs kör. De ser på ett väldigt fint sätt osäkra och försiktiga ut. Ansiktsuttrycken säger att de tycker att det är helt förbluffande att de står på scenen. Och vem skulle inte tycka det? Till vänster finner vi en man som sköter världens coolaste slagverk, till höger en man som sköter världens coolaste elektroniska musikutrustning. Bak: tre stora skärmar. Framför: Björk, samt en stor upphissbar, avlång och rundad bur, innehållande två elektriska pooler på varsin sida emellan vilka blixtrar slår på kommando. Mannen till höger använder en touchscreen med vilken han håller takten med denna denna bur till ett par tre låtar. Fruktansvärt häftigt. Obeskrivligt. Se fenomenet i videon nedan, filmat på plats (trots förbudet, gudskelov) då de framför Possibly maybe, ungefär där jag stod.

Helgen har slagit fast ett faktum. Visst fanns det bra musik förr, visst är det fint att lyssna på den även nu. Men musik, som så mycket annan populärkultur (dock inte all, naturligtvis), avnjuts oftast med fördel i sin samtid, inom dess kontext. Söndagen var överlägset bäst, inga konstigheter.

Nu får det vara nog, drar vidare mot Way out west…

Iamamiwhoami

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Tunga Iamamiwhoami har släppt ett stort antal sköna tematiska videor de senaste månaderna, inför albumet Kin som släpps 11’e juni. Är det hela albumet hon på förhand presenterar i videoformat, på samma manér som MF/MB/ , månne? Serien inleddes med ett kort klipp där hon helt enkelt tillkännager att Kin ska komma ut. Jonna Lee, som hon heter är själv huvudkaraktär i videon Sever, där själva föreställningen av ”The Kin series” (som serien av många betraktare kallas) tar vid. Hon har tidigare känts något svåröverskådlig, utan ett albums fasta punkt, men börjar mer och mer erbjuda en sammanhängande ljudbild. Åh, så välproducerat. Här varvas kaxiga beats och rå naturalism, såväl som melankoli och skönhet. Märkligt respektive mysigt. Detsamma gäller videoserien.

Stockholm music & arts bokningar Antony & the johnsonsBjörk och Emmylou Harris lockar för all del väldigt mycket. Men även Iamamiwhoami bör räknas till dessa som festivalens mest sevärda akter. Sistnämnda, med hennes konstnärliga koncept och beundransvärt genomtänkta röda linje blir helt säkert en mycket häftig upplevelse, kanske inte med samma bredd i materialet som Björk (vars mäktiga föreställningar förvisso verkligen inte ska underskattas), men med en aktualitet och mystik som sällan blir så bra som i början av en artists förekomst på den populärkulturella scenen.

Nedan exemplifieras den fina Kin-serien (som bör ses i sin helhet) först med Idle talk

…sedan i form av Play