Au revoir Simone – Move in spectrums

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Au-Revoir-SimoneBrooklyn-konstellationen Au revoir Simone är tillbaka med nytt album. Ett band som ständigt återkommer i mörker, sommarljus, vid glatt som ledsamt lynne. För er som inte känner till dem kan det vara behjälpligt att få en historisk presentation. Med hjälp av text och spellista presenteras The hitchhiker’s guide to AU REVOIR SIMONE.

Låt oss inleda med skivan ”The bird of music” (2007). Härliga ”The lucky one” byggs mysigt upp och avslutas med poppiga körer. ”Sad song” följer vemodigt efter och lyfter lyssnaren in i albumet. ”Dark falls” luftar, lättar. Ljudbilden bli aldrig stor, utan de håller den kvar i enkel och gullig produktion. Underbar platta.

I ”Still night, Still night” (2009) är ljudbilden tätare med mindre diskant. ”Another likely story” inleder och det är ett växande ljuvligt verk. Den tuggar och tuggar och du vill aldrig att den ska ta slut. Detsamma med efterföljande ”Shadows” och i princip hela detta jämna album.

Remixskivan ”Night light” (2010) kompletterar fint det äldre materialet. Artister som Neon indian, Jens Lekman och Pacific! har remixat. Men Clock operas version av ”Tell me” är nog en av de främsta.

Låt oss komma till nutiden. Nya skivan ”Move in spectrums” (2013) släpptes nyligen. Låten ”The lead is galloping” är en typisk sådan att åter börja älska musik till, ifall man glömt att göra det.  Det är inte lika lekfullt sound längre. Kanske lite mer mörker. Mer urbant, tungt. Men den fina, gladmelankoliska finns kvar i bl.a. ”Crazy”, som ger lite Best coast-vibbar.

Så ta dig an härliga Au revior Simone, som ny eller gammal lyssnare. Sparka höstlöv och strosa till det gamla mysiga soundet eller möt mörkret på dess hemmaplan med det nya djupare.

The hitchhiker’s guide to AU REVOIR SIMONE

Popaganda 2013

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Håkan

Trots att det har varit ett dåligt år för svenska festivaler (bland annat gick både Peace and Love-festivalen i Borlänge och Siesta-festivalen i Hässleholm i konkurs) så finns det ett intresse att titta på levande musik. Bevisligen åtminstone i de stora städerna, Way Out West i Göteborg slog publikrekord och Popaganda i Stockholm blev slutsålt. Det är det här som är den nya sortens festival, den pågår i stadsmiljö där man åker kommunalt fordon hem till sin lägenhet när konserterna är slut istället för att festa på en camping och sova i ett tält. Jag besökte den sistnämnde av festivalerna och upplevde både en trevlig stämning och såg både bra och dåliga konserter.

Trots att det redan skrivits på Populearmusik om Popaganda tänkte jag berätta om mina upplevelser av festivalen och koncentrera mig på de spelningar jag tittade på.

Noah and the Whale. Fredag 30/8 Klockan 19:45 på Stora Scen

Jag gick efter halva konserten och är kanske fel person att skriva om Noah and The Whales spelning men gör det ändå. Noah and the Whale är ett band jag inte är speciellt bekant med och efter denna spelning kommer jag knappast försöka bli mer insatt i deras musik. Det bjöds på snäll och slätstruken musik som saknar Belle and Sebastians melodier och mest av allt låter som ett avdankat Arcade Fire som tröttnat på att skriva bra låtar. Den stora massan verkade dock gilla den här lättillgängliga popen. Kanske är jag orättvis och kanske växte spelningen under andra halvan som jag inte såg men för mig var detta var detta en stor besvikelse.

El Perro Del Mar. Fredag 30/8 Klockan 20:45 på Lilla Scen

Jag är inte helt frälst på El Perro Del Mars senaste hyllade skiva Pale Fire utan föredrar hennes tidigare skivor. Trots detta fungerar hennes nya mer dansvänliga musik utmärkt live och en relativt stor publik har samlats för att höra Sarah Assprings fina röst. Dock så hörs den inte eftersom den är helt dränkt i reverb vilket är tråkigt. Med sig på scenen har hon enbart två medmusiker vilket jag också tycker är synd eftersom jag övertygad om att ett helt liveband skulle fått konserten att lyfta mer än den faktiskt gjorde. Dock så levererade Asspring en fin föreställning med mycket inlevelse och många bra låtar.

The XX. Fredag 30/8 Klockan 21:45 på Stora Scen

Ljudet var oerhört bra under hela The XXs spelning och ljusshowen kan jag inte beskriva som annat än perfektion. Deras luftiga arrangemang passade utmärkt på en stor scen framför fredagen största publik och jag verkade inte vara ensam av att få gåshud av deras musik. Ibland var tempot lite väl lågt och vissa låtar kändes för mediokra för sitt eget bästa men höjdpunkter som Islands och Intro gjorde detta till en fantastisk spelning.

Jens Lekman. Lördag 31/8 Klockan 17:15 på Stora Scen

Jag gillar Jens Lekmans musik mycket men tycker inte att senaste skivan I know what love isn`t är speciellt bra. Låtarna från denna skiva fungerade inte heller lika bra live som det äldre materialet utan kändes mest utdragna och långtråkiga. Bäst blev det i gamla låtar som The Opposite Of Hallelujah och Black Cab och överlag blev det en trevlig spelning (vilket även berodde på att solen tittade fram) men mest av allt kändes konserten som uppvärmning inför att Håkan Hellström senare skulle äntra samma scen.

Håkan Hellström. Lördag 31/8 på Stora Scen

Festivalens största bokning kan knappast ha gjort någon besviken. Spelningen inleddes med en avskalad version av Jag har vart i alla städer som successivt byggdes upp till den arenarock som resten av konserten till stor del handlade om. Under låtar som Det kommer aldrig vara över för mig och En midsommarnatts dröm kunde ingen stå still och trots att jag tycker det känns tröttsamt att höra uttjatade låtar som Ramlar och Känn ingen sorg för mig Göteborg imponerade Håkan Hellström stort på mig.

Jag har sett honom live ett tiotal gånger och frågan är ifall han någonsin varit bättre på scen än nu? Nya gitarristen Mattias Hellberg tror jag är en förtjänst till detta, hans sätt att spela gitarr och munspel fick Håkans band att låta bättre än på många år.

Populaermusik blir jämställt

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Det kommer kanske inte som en överraskning. Men inför årets svenska musikfestivaler var 88% av musikbokarna män. Andelen kvinnliga artister på förra årets svenska festivaler var 79%. 89% av de akter som var bokade till årets Peace & love-festival var kvinnor. Andelen kvinnor är på flera håll så liten att jag får ont i magen. Detta visar föreningen Jämställd festival (klicka in er på facebook-sidan och gilla) i videon ovan. Och de gör det tillsammans med några av Sveriges vettigaste artister, som Jens lekman och systrarna Kronlöf. Alla kräver tillsammans en jämställd festivalscen. Ett av de vanligaste motargumenten är som Bianca Kronlöf citerar: ”Alltså vi bokar efter kvalité, inte efter kön”. Vilket naturligtvis är skitsnack. Världen har överflöd av fantastiska kvinnliga artister. Systern Tiffany rappar fram att vi måste bojkotta dessa skeva tillställningar och istället satsa på jämställda sådana. Popaganda är en av få festivaler som har en helt jämställd line-up. Vill du stödja detta initiativ- köp då en biljett.

Vi kommer att besöka Popaganda, men det räcker inte riktigt för oss på Populaermusik. Vi vill också på vårt sätt visa att musikalisk kvalité inte på något sätt betyder manlighet. Från och med nu ska Populaermusik bli helt jämställt i sin framställning. För att hjälpa festivalerna att bli mer jämställda, måste också journalistiken bli det.

populaermusik blir jämställt