Snart dags för Sthlm Music & arts

Tweet about this on TwitterShare on Facebook
Stockholm music and arts. Klicka på bilden för mer info om festivalen

Stockholm music and arts. Klicka på bilden för mer info om festivalen

Stockholm music and arts är den festival i Sverige som har kanske bäst könsfördelning. 10 av 17 akter är kvinnliga. De har dessutom helt okej mångfald, i form av artister från länder som Syrien, Danmark, Frankrike och Japan. Åtminstone 7 av 17 är annat än vita. Mångfalden kunde dock ha varit än bättre. Varför är detta viktigt? Kanske du frågar dig. Jag anser jämn könsfördelning vara viktigt eftersom i princip alla andra festivaler har överlägset flest manliga artister, samt extrem övervikt av manliga artistbokare. Det senare är den högst troliga orsaken till de skeva programmen. Precis som Jämställd festival pekar på, vilka strävar efter en jämställd festivalscen. Läs mer på deras facebookgrupp här. Och se till att klicka like om du också vill se en jämställd festivalscen. De manliga festivalbokarna är dessutom oftast vita. Varför programmet gärna blir väldigt vitt. När den vita svenska befolkningen ser vita människor i TV-apparaterna, vita politiker och vita människor på musikscenen, skapas ett annorlundaskap. Att vara annorlunda blir då nämligen att vara annat än vit. Och detta är en onekligen skev verklighetsbild. Det är därför viktigt att i sammanhang som detta inte reproducera skevheten ifråga. På denna punkt kunde som sagt Music & arts ha varit snäppet vassare.

Musikmässigt är programmet riktigt kul. Biljetterna sålde väl slut på en sådär två sekunder efter att Prince och Rodriguez (Searching for sugarman) bokats. När då också Regina Spector, M. Alkbergs begravning, Lune och Cocorosie tillkommit känns festivalen onekligen värd ett ordentligt besök.

Brooklyn-syskonen Cocorosie gör ruskigt snygga samplingar, stilblandningar och har bl.a. på flera låtar samarbetat med Antony and the johnsons. De arbetar med rätt svår sång, darrande på läppen. Förvrängande, likt Iamamiwhoami, ibland som Björk eller The Knife. Finstämt och magiskt. Kommer att bli en alldeles särskild konsert tror jag. Munnar kommer stå vidöppna.

Daniel Svenfors spelar musik av Prince på Trädgården

Om du älskar Prince vill jag tipsa om ett evenemang på Trädgården 31’a juli i Stockholm, där min Prince-besatta vän Daniel Svenfors kommer att spela skivor. Han kommer att spela, just det, Prince. Och vem kunde bättre göra det än Daniel? Han är otroligt bevandrad och lär säkert bjuda på allt från de mest självklara bitarna, till svinbra suspekta b-sidor man aldrig förr hört, men tydligen älskar. Ser fram emot detta!

Nedan bjuder jag på en mörk och märklig video med konstnärliga Cocorosie. Lemonade. Ett hem, två personer, olika åldrar. Här ser ni var ni har att vänta. Kommer bli galet häftigt.

2012 års bästa album

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Lyssna, betrakta, mys, minns det du tagit del av och ta igen det du missat.

Popaganda 2012 i bilder

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Efter att ha underpresterat bildmässigt i samband med tidigare festivaler känner jag att det är dags att uppvisa ett i varje fall godkänt collage. Popaganda visade sig innehålla många tacksamma motiv, samtidigt som de ovanligt glesa publikhaven var goda förutsättningar till att fota lite hur som haver. Dock var jag inte lika envis som dumskallen snett framför mig på Damien Rice; han lär ha tagit minst 250 bilder under konserten, från samma vinkel. Hur många bilder kan man ta på en man med en gitarr?

Nu besöker vi Popaganda!

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Det är fredag och det är sensommarens traditionsenliga besök på Popaganda. Jag ska då se Hooray for earth, Damien Rice, Sameblom (om tre timmar, aahh), Patrick Wolf, Little dragon, iamamiwhoami (igen!!), Love Antell, Museum och bellas artes (efterfest på Debaser medis) och mycket mycket mer. Lyssna på POPAGANDAS PLAYLIST för panikartad sistaminuten-lyssning och pepp! Ses på Eriksdalsbadet!

 

Sthlm music and arts, andra delen

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Tycktes jag något bitter i en stor del av förra inlägget gällande Stockholm music and arts? Del två blir en muntrare historia. Och det är artisternas förtjänst. Det gamla ersätts av det nya, samtida. Denna dag inleds med en räklangos och ett glas vitt; en livsnjutares festivalmåltid.

När jag sitter med lunchen i händerna inleder Anna von Hausswolff sin konsert. Utan att ha lyssnat på senaste skivan känns det jag hör direkt ögonbrynshöjande. Jag tänker Kate Bush med lite mer bas och tyngd i rösten. Orgel och pop, storslaget och behagligt. Det låter mycket tilltalande och jag inser snabbt att jag kommer att lyssna mer på skivan, Ceremony.

Någon timma senare är det dags att äntligen ta sig rejält långt fram vid scenen. Iamamiwhoami är en av programmets mest efterlängtade artister. Jag menar, som jag säkert nämnt flertalet gånger, att hon är en av Sveriges just nu mest intressanta artister. På vänster respektive höger sida om henne ställer fyra personer upp sig stadigt och allvarligt, iklädda bollkalle-kläder, dvs vit piké, vita shorts och vit keps. De sköter tekniken respektive stämmor. Till höger finns även en man klädd i svart och solglasögon, som under konserten gör precis ingenting. Mitt på scenen, bakom Jonna Lee, som hon heter, står en stor svart fyrkantig låda. Hon rör sig häftigt på scenen, självsäkert och innovativt i helvit dräkt. Snyggt, med fokuserad blick låter hon oss följa med i utvecklingen: den läskiga garndräkten som dyker upp i hennes videos kommer snart fram på scenen. Lådan förvandlas till vit samtidigt som Lee blir helsvart. Vidare tar dräkten över henne, hon fäktar omkring på scenen. Det är ett skådespel, med tillhörande fantastisk musik. Jag följer dramatiken med öppen mun, uppspärrade ögon och insuper den girigt och förnöjt. Såhär ska en konsertupplevelse vara, tänker jag.

Så komma vi till helgens sista spelning. Den är också den bästa, med ovanstående tvåa precis i hälarna. Björk är av eget slag, egen sort och ett fenomen så speciell och specifik att att hon tillhör en av världshistoriens största konstnärer. Att hon dock inte tillåter att allmänheten fotar under hennes konsert kan jag tycka är märkligt (förbjudet av den anledning att hon störs av det, samt att hon hellre ser att vi njuter av upplevelse än fotar den). På sätt och vis förståeligt, då det är jävligt trist med alla iphones som dyker upp framför en under konserten, men även väldigt motsägelsefullt. Varför ska inte fotografer få syssla med sitt skapande och sin kreativitet, bara för att det är hennes stund i rampljuset. Nåja, vi får hur som helst nöja oss med de ”officiella bilderna”. Nog om det. Björk ställer upp med en kvinnlig, isländs kör. De ser på ett väldigt fint sätt osäkra och försiktiga ut. Ansiktsuttrycken säger att de tycker att det är helt förbluffande att de står på scenen. Och vem skulle inte tycka det? Till vänster finner vi en man som sköter världens coolaste slagverk, till höger en man som sköter världens coolaste elektroniska musikutrustning. Bak: tre stora skärmar. Framför: Björk, samt en stor upphissbar, avlång och rundad bur, innehållande två elektriska pooler på varsin sida emellan vilka blixtrar slår på kommando. Mannen till höger använder en touchscreen med vilken han håller takten med denna denna bur till ett par tre låtar. Fruktansvärt häftigt. Obeskrivligt. Se fenomenet i videon nedan, filmat på plats (trots förbudet, gudskelov) då de framför Possibly maybe, ungefär där jag stod.

Helgen har slagit fast ett faktum. Visst fanns det bra musik förr, visst är det fint att lyssna på den även nu. Men musik, som så mycket annan populärkultur (dock inte all, naturligtvis), avnjuts oftast med fördel i sin samtid, inom dess kontext. Söndagen var överlägset bäst, inga konstigheter.

Nu får det vara nog, drar vidare mot Way out west…

Populaermusik besöker Stockholm Music & Arts

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Björk, Iamamiwhoami, Patti Smith, Emmylou Harris, Antony & the Johnsons, Marianne Faithful osv.

Det är en storartad lineup som Stockholm music & arts bjuder till. Björk är bland det största  jag upplevt live, särskilt som hennes musik har berört mig enormt genom åren. Iamamiwhoami (Sveriges mest intressanta artist just nu?) tror jag, som jag tidigare nämnt, kan komma att röra sig i närheten av Björks enorma framträdanden. Hon är, likt Björk, konst. Även Antony & the Johnsons lär kunna åstadkomma magi.

Sen har vi högaktuella Patti Smith följt av några inte fullt så aktuella, nästan lika viktiga, artister från samma era. Med flera.

Jag känner att det kommer att bli en, liksom, sofistikerad tillställning. En vuxen stadsfestival, där man inte blir mer än måttligt berusad och snarare betraktar än lever sig in i konserterna. Jag vill inte påstå att det ligger något absolut (inte heller negativt) i det jag skriver, men känslan är helt enkelt som sådan. Inte så konstigt i och för sig, bl.a. eftersom festivalen innefattar samtal med några av artisterna på Moderna museet. Det känns förvisso trevligt och sansat, och framförallt intressant. Jag hoppas bara att det inte blir för stelt, utan snarare att det blir snyggt, friskt och välmående. Kanske även provocerande, uppseendeväckande, en upplevelse.

Att 14 av de 16 artisterna som bokats är kvinnliga, kan knappast anses vara en slump. Det är lika ovanligt som fantastiskt. Jag ser fram emot tillställningen, som jag anser redan där säger något viktigt. Populaermusik.se kommer att rapportera och kommentera, leva sig in och försöka beskriva, uppleva och pröva att återge. Nedan följer några klipp som visar ungefär vad vi kan komma att få se.

Iamamiwhoami

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Tunga Iamamiwhoami har släppt ett stort antal sköna tematiska videor de senaste månaderna, inför albumet Kin som släpps 11’e juni. Är det hela albumet hon på förhand presenterar i videoformat, på samma manér som MF/MB/ , månne? Serien inleddes med ett kort klipp där hon helt enkelt tillkännager att Kin ska komma ut. Jonna Lee, som hon heter är själv huvudkaraktär i videon Sever, där själva föreställningen av ”The Kin series” (som serien av många betraktare kallas) tar vid. Hon har tidigare känts något svåröverskådlig, utan ett albums fasta punkt, men börjar mer och mer erbjuda en sammanhängande ljudbild. Åh, så välproducerat. Här varvas kaxiga beats och rå naturalism, såväl som melankoli och skönhet. Märkligt respektive mysigt. Detsamma gäller videoserien.

Stockholm music & arts bokningar Antony & the johnsonsBjörk och Emmylou Harris lockar för all del väldigt mycket. Men även Iamamiwhoami bör räknas till dessa som festivalens mest sevärda akter. Sistnämnda, med hennes konstnärliga koncept och beundransvärt genomtänkta röda linje blir helt säkert en mycket häftig upplevelse, kanske inte med samma bredd i materialet som Björk (vars mäktiga föreställningar förvisso verkligen inte ska underskattas), men med en aktualitet och mystik som sällan blir så bra som i början av en artists förekomst på den populärkulturella scenen.

Nedan exemplifieras den fina Kin-serien (som bör ses i sin helhet) först med Idle talk

…sedan i form av Play