Colleen Green – I Want to Grow Up

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

ColleenGreen

Nu är det länge sedan jag satt mig ned vid min digitala skrivmaskin, det har nämligen inte varit värt förrän nu, och det har jag Colleen Green att tacka för.

Hardly Art utökar sin repertoar av gassiga pop-punkiga skivsläpp i och med Colleen Greens senaste skiva I Want to Grow Up. Efter att under fem års tid vart en one-woman operationoch skapat demos, kassettband och singlar ensam med en elgitarr, bas och billig trummaskin släpptes hennes första LP, Sock It to Me, på Hardly Art 2013. Det var en relativt självgod ”stoner-bubblegum”-rock med låtar som Heavy Shit och Every Boy Wants A Normal GirlSock It to Me är en ganska rå inspelning, man får en klar bild över hur hon producerat det mesta själv, D.I.Y (Do It Yourself). Det var ett sound hon ville ta med till I Want to Grow Up även då hon nu hade tillgång till en full banduppsättning. Men känslan av ett soloprojekt kvarstår, något som jag tycker hon lyckats bra med. Det märks att hon fortfarande gillar att skriva trumgångar då trummaskin återkommer i några låtar, samt att basgångarna kan ha en relativt enkel uppsättning. Detta är inte menat som kritik, jag älskar det. Ljudmattan är sådär härligt massiv att det brusar i hela huvudet. Ett bra exempel är Pay Attention, efter upptakten när versen drar igång känns det som att få rikligt med spö på käften, även fast ljudmattan är begränsad till bara tre instrument. Det är snabbt, det är väldigt lite ljudeffekter, bara ett tungt jävla tuggande.

I Want to Grow Up summerar Colleen det ironiska med livet, att man kan ha drömmar men att det oftast blir relativt mediokert och att man tenderar att fokusera på vardagliga problem. ”Caus I can’t hold a conversation, I can’t eat and pay attention”. Jag finner detta mycket tilltalande då mestadelen av musik som konsumeras kan kretsa kring att uppnå något; att våga ta för sig av det man tror sig förtjäna, att lyckas i livet, att må dåligt och sökandet att få uppmärksamhet för det, att ha trogna vänner som alltid står vid ens sida osv.. Colleen sjunger om hur hennes TV har funnits där för henne i hennes och om existentiella krisande tankar som man vanligtvis tvingar sig själv att inte tänka på genom att skaffa vardagliga rutiner som att varje vaken sekund stirra in i telefonen eller skitnödigt se om samma TV-serie för att ”döda tid”.

För övrigt tycker jag Pay Attention är skivans guldägg, får inte nog av den. Andra favoriter är Låten Wild One, om grabben som inte kan lugna ner sig och TV, den enda sanna vännen som alltid finns där när man behöver den. Så om du vill ha lite fräsch ösig tuggummirock, då har du hittat rätt min vän!

LYSSNA