Sthlm music and arts – intro

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

alkis-version-2Goran kafjes hade varit ett nöje att få uppleva. Men nödvändig tid och utrymme fanns inte att tillgå. Därför fick första dagens andra spelning agera intro. Denna första av tre dagar, då solen låg som ett brinnande duntäcke över Skeppsholmen. 

Mattias Alkbergs gälla röst tar mig illa kvickt tillbaka till ett av mitt livs första festivalminnen. I ett tält på Hultsfredsfestivalen 2004 fick vi ösa till Fyllskalle och Släng mina rester i en grop. Jag var frälst och lyssnade på plattan Tunaskolan hela sommaren. Skivans omslag bestod av tjock papp och det var nytt för mig. Det svartvita fotot kändes viktigt. Betydelsefullt. Då hette det Mattias Alkberg BD. Idag har BD ersatts av begravning. Mattias Alkbergs begravning. Och det är ju precis det han gör i samband med detta projekt. Gräver sin egen grav. Går på sin egen begravning.

Haha, nej. Det var ett skämt. Riktigt så träffsäkert ska vi inte formulera oss. Hemskt lockande, men tyvärr inte sant, inte passande. För det här är ju fantastiskt! När jag först hörde låten Skända flaggan gjorde jag det tillsammans videon där illröda tungor sticker ut från vitmålade ansikten. Vidrigt tilltalande. Nu på scenen är bandmedlemmarna spökvita i ansiktet. ”Allt har ett slut – det tar aldrig slut” pryder en gravsten som står mitt på scenen. Det skriks att vi skriver kuken på svenska flaggan. Och andra kukar på andra flaggor. Jag tänker att det är en av årets absolut bästa låtar. Svettfläcken på Alkbergs bröst växer sig successivt större och större under konserten. Sprickan som uppstod på jeansskjortan baktill, kanske gjorde det för att agera ventil. Han rosslar fram sitt mellansnack. Police story väcker lyssnarnas uppmärksamhet med sina plötsliga engelska textrader. Alliansen och SD får sina politiska kängor. Fantastiska applåder. Raggare, Solljus/gravljus: snuskigt bra låtar. Tack för ett bra framförande. stark sol/läskig stämning. En jättefin skiva. För att vara viktig, betydelsefull.

En hängivenhet som varit, återfunnen

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Eller är hängivelse rätta ordet? Jag vet inte. Låt vara.

HÄNGIVENHET LITEN

Klicka för att lyssna på Loney Dear – Ignorant boy, beautiful girl

 

Musik bländade mig i min ungdom. Gjorde mig stum, fick mig att dyka ned i en djup avgrund av svallande känslor. Jag fann där något som låg utanför det vanliga livet. Musiken injicerades likt en drog i mitt blod och tillät mig att fly undan den grå skiten, som jag inte kunde finna ord på vad det egentligen var.

I efterhand kan jag förstå att jag levde bland strukturer. Mitt i levnadssätt, beteenden, som jag aldrig skulle kunna förlika mig med. Allt det enkla, tillbakalutade, accepterade. Jag hatade det. Jag hatade min omgivning. Alla dessa givna sätt att vara på. Men jag ville aldrig ha det så. Så jag flydde i musiken, försatte mig i stämningar, där inget kunde nå mig. Känslan upplevdes som unik- det var bara jag som kände just såhär.

Idag kanske jag förstår mer varför musiken var så viktig för mig. Och jag förstår problemen mer konkret än jag gjorde då. Jag förstår också att fly- det förändrar nog inte tillvaron så värst mycket. Förutom min självupplevda tillvaro. Men jag kan sakna det där ibland. Att försjunka i känslor, som tar mig så långt bort från nuet, att det är svårt att sedan återvända.

I helgen återupplevde jag detta enorma. Mitt under mindsommarfirandet faktiskt. Fast det började egentligen på Hultsfredsfestivalen. När solen började gå upp och vi satt kvar i våra campingstolar och presenterade alla våra favoritlåtar. En av de två bröderna från Norrtälje, som vi umgicks med, spelade Loney dear – Ignorant boy, beautiful girl. Vi försattes alla i en otroligt fin stämning, där vi insöp denna enkla, men ändå så hemskt vackra, gripande låt. Men åter till midsommarhelgen. Efter ett midnattsdopp i en närliggande sjö, återvände vi till festplatsen, varpå en vän spelade upp en M. Ward-låt. Jag kom att tänka på Loney dear – Ignorant boy, beautiful girl, och ville spela den. De flesta var dock på festligare humör, när jag påbörjade ett sorts försjunkande till detta mästerverk.

Så jag gick iväg med min mobil till en parkpänk i närheten. Medtog cigaretter och en flaska öl. Satte mig. Riktade Iphonens högtalarrumpa mot mig med hjälp av cigarettpaketet. Tryckte på play. Livet börjar att snurra omkring mig. Jag finner ett lugn jag inte kände innan. Men också ett vemod av största jävla kraft. Jag blir så ängslig, gripen. Skakar. Vill nästan be om hjälp att göra något åt det här. Röker, djupa bloss. Jag vet liksom inte vad. Bara DET HÄR. Det här. Men snälla, låt det också vara för evigt. Låten tar slut, jag spelar den igen, kan inte sluta. Nynnar med, hängivet. Det är hängivenhet.

En hängivenhet som varit, återfunnen.

Världen är en underbar plats

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

VÄRLDEN ÄR EN UNDERBAR PLATS LITEN

Efter att Band of horses hade spelat låten Weed party under helgens Hultsfredsfestival i Stoxa, kände vi oss rätt nöjda. Nu har de inte mycket mer att ge. Nu har vi hört det vi vill höra, tänkte vi. Så vi vandrade iväg mot öltälten för att avnjuta resten av konserten på håll. Så börjar de spela härliga Ode to LRC och vi känner att vi vill in dit igen, känna på låten i massan, blunda och skölja ned upplevelsen med ölen- som man faktiskt fick dricka överallt på festivalområdet när man väl hade köpt den.

När de så sedan vackert trappar ned på melodin drygt en minut in i låten, och vi sjunger med i den hoppfulla raden ”the world’s such a wonderful place”, ser jag några snubbar trycka in sig bakom oss. En av männen, som ser ut att vara i trettioårsåldern, lägger snart märke till en ung tjej i närheten. Hon är knappast äldre än 15 år. Det råder inga tvivel om hans förtjusning och han skrider till verket.

Med stadig hand kring midjan drar han henne till sig. Hon ler osäkert och flackar med blicken, försöker slita sig utan att liksom göra väsen av sig. Hon är trevlig, ni vet. Hon vill ju inte skapa dålig stämning. Men den här killen ger sig inte så lätt. Hon kommer undan för en stund, men snart är han där igen, samma hand kring samma midja- smekande, farligt nära bysten. Hårt, grovt. Han flåsar henne i örat när han försöker prata med henne och hon kryper ihop, ler inte längre.

Min näve knyts och jag ser honom i ögonen med förhoppningen om att han ska se mig och förstå att han ska ge fan i det där. Min vän sliter tag i mig, ber mig låta bli. Han vill inte ställa till med bråk, fullt förståeligt. Det vill naturligtvis inte jag heller. Men jag kan inte bara låta detta ske. Kompisarna till den unga tjejen börjar se oroliga ut och sliter i henne, drar henne undan. Han tar ett fast tag kring hennes bakhuvud, drar undan hennes hår och säger något tätt mot hennes öra. Hennes ögon tåras. Så tar hon sig loss, och de rusar iväg.

Han står kvar med armarna i kors, flinar. Jag tänker på hur många våldtäkter som kommer att inträffa denna natt, samt vem som kommer att bli just hans offer. Kanske hittar han henne igen. Jag får lust att knäa honom ordentligt så att hans förmåga att genomföra en akt förloras för ett tag framöver. Ode to LRC är slut. Min vän säger åt mig att det inte var någon fara, att det ordnade sig. Bandet påbörjar den avslutande låten The Funeral, en ruskigt bra låt. Det låter verkligen fantastiskt. Jag önskar att jag kunde låta mig hänges, som alla andra. Men jag känner mig trött, uppgiven och ledsen. Övertygelsen sångaren gav mig, om att världen är en så underbar plats, regerar inte längre. Och då är min värld inte ens i närheten av lika lite underbar som den unga tjejens.

För att kvinnor får i dagens samhälle (och har så gjort i hundratals år) helt enkelt stå ut med den här sortens beteende. Jag har så många gånger fått höra att man som tjej vänjer sig. Att detta är så vanligt att man inte har kraften till att bli upprörd. Könsmaktsordningen upprätthålls. Mannen utövar sin makt och ingen reagerar. Men någon måste ju säga ifrån. Att ansvaret ska ligga på den unga tjejen är förstås helt befängt.

Feminismen är samtidigt stark just nu. Stora protester sker via sociala medier, i form av grupper, bloggtexter och protestlistor. Men å andra sidan möts feminismen därför också av än starkare motstånd, från de som riskerar att förlora den makt och kontroll de har. Och de som aktivt kämpar för feminismen är främst kvinnor. I samband med en demonstration mot sexism i Tantolunden, Stockholm sa en talare att män i större utsträckning måste agera för feminismen.

Och jag tror också att fler feministiska män genererar färre fall som det ovan. Acceptansen måste minskas och minskas, tills den inte existerar längre.  Jag menar inte att mannen ska vara en skyddsängel i någon sorts föreställning om att kvinnor inte kan sköta sig själva, men män måste börja ifrågasätta varandras beteende och stödja kvinnors rättigheter. Detta för att förändring måste ske, om vi vill att världen ska vara en underbar plats – för alla.

Hultsfred 2013 – Portishead

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Rättelse: My bloody valentine spelade inte låten Somewhere, som jag beskrev i tidigare inlägg. Jag måste ha menat Loomer, eller något. Kanske är detta ett tecken på EXAKT HUR slätstruken den konserten var. 

Efter huvudvärken som My bloody valentine gav mig var jag sugen på ett mer tätt sound. Tjockt, fylligt och mjukt fick det gärna vara. Så jag gled iväg ensam på Postiljonen som producerar fin chillwave, gjord att rensa skallen med. Ett tungt hällregn sopades undan av en vacker solnedgång, med luva och solglasögon stegade jag mot ett av konserttälten. Hade bara hört Supreme sedan innan, men det räckte. Det var precis så skönt och befriande som jag hade hoppats på. Lärde mig att älska Plastic panorama. Och nu kanske ni sitter där och tänker, vafan, vad är det här för tråkig människa som inte har förmågan att uppskatta riktig musik live, men däremot simpel elektronisk pop. Men förstå hur fint det blir när tre unga, fina människor står där, överlyckliga över den lilla samling människor som kommit till deras tält. En publik, där också varenda en uppskattar musiken och dansar för att de blir bjudna på en upplevelse, ett rus. Ung värme och lycka. Kärlek. Det tycker jag är så mycket större än att se ett miserabelt My bloody valentine skrapa bort all antydan till känsla som finns i deras musik.

HÄLLREGN

Potiljonen ingav alltså lite livsglädje. Vi kände oss unga igen. Eller jag. De andra satt och kände sig rostiga och ville inte alls höra om hur bra Postiljonen var. Eller de var ju så väldigt taggade på Portishead. Jag med. Fast jag var också rädd. Rädd för ytterligare ett nederlag på ålderns höst.

PORTISHEAD

Vi vandrar in mot scenen. Möts av ett stort P, i skenet av det blå ljus, som är deras, bara deras. Silence, och vi förstår att rösten är magisk. Ännu. Att trummorna är feta och att det känns så jävla idag. Vi blir svarta i ögonen, tagna av stunden, går igång, vaggar, gungar och slår oss för bröstet. Det blå skenet byts ut mot en animerad film. The Rip tuggar igång tillsammans med dödskallar som rullar iväg som en enorm våg. Vi håller om varandra, berättar för varandra hur stort det här är.

Så kommer Glory box, och utrymmet räcker inte riktigt till. Händer genom håret, tänder som gnisslar, ögonen uppspärrade. Vi följer strålkastarna genom himlen. Gitarren blixtrar som elfrekvenser och gestaltas som så bakom bandet. 4:11 in i låten. Ja, vi skriker. AAAAAAHHHH!!!!! Med en lättnad jublar vi. Hurrar! Vi ler, skrattar, nu är vi där. Epifani tammefan. Vi pendlar mellan mardrömmarnas mörker och glädjerus och öl och cigaretter. Scratch. Wandering stars. Tungt.

De spelar Roads och Jonatan talar om, att han skulle kunna uppleva det här hela natten. Bara stå på håll och insupa detta, ta en sväng till öltältet för att hämta en öl lite då och då, röka, återvända, lyssna. Hela natten. Detta är bland de bästa konserter vi sett.

Vi lämnar fältet, med armarna om varandra. Flaming lips som spelar direkt efteråt är fantastiskt, men man orkar liksom inte. Portishead var större. Går inte att jämföra. Det lägger sig inte så snabbt. Denna upplevelse, man inte upplever alltför ofta i ett liv.

 

4:11 in i Glory box

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Portishead Hultsfred

Portishead står på Blue stage på Hultsfredsfestivalen. En vass elgitarr och en lunkande bas låter dig guidas genom fioler och trippande trummor. En röst svävar ovanför, vacker och len. ”Give me a reason to be a woman”, sjunger den.  Du ser runt omkring dig. Alla är lätt tillbakalutade. Gungar. En cigarett brinner mellan dina fingrar. Du blundar, tar ett bloss. Noterar att röken är vacker i strålkastarljuset. När låten pågått i ca 04:11 minuter, så ekar plötsligt rösten ut. Instrumenten tystnar, stämningen lamslås. Så börjar plötsligt ett enormt trumparti att skandera. Enkelt, rakt, men brutalt. Du skriker rätt ut, utan att reflektera, likt många andra i publiken. Så hämtas låten upp igen, publiken andas ut.

Det är bland det coolaste du upplevt.

Portishead – Glory Box

Ikebana

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

MY BLOODY VALENTINE HULTSFRED

Kevin Shields är en hjälte. Tårar har leta sig nedför mitt kindben, mot örat, för att slutligen slingra sig genom mina polisonger. Detta när jag legat på rygg med Loveless i hörlurarna. Detta likt dropparna som alldeles lent häver sig nedför fönsterrutan på en buss som färdas genom Irlands gröna slätter. En buss som har samma mål, som platsen där bandet bildades: Dublin.

Över de vackra poptonerna ligger ett lager av brus. Noise. Som ett täcke av grå moln över en vacker värld, påpekas ärligt att inget endast är vackert. Det finns en sorts trasig ärlighet som bruset representerar. Det är orsaken till att det gör extra ont. När man lyssnar, och det suger till i magen.

Och när herr Shields sedan bygger små magiska stämningar till filmen Lost in translation, då stannar livet upp. Nej, det uppstiger, rusar! Något av det. När Ikebana spelas, ja då tappar jag orden. Det är fan bland det finaste populärkulturella verk jag upplevt. Musik har sällan haft en så stor inverkan på resultatet av en film, som i fallet ovan.

Hultsfredsfestivalen har bokat My bloody valentine. Och det gläder mig. Med ett efterlängtat väldigt album nyligen släppt, hoppas jag på både våghalsighet och förnuft. Blanda friskt som satan. Men hur som helst- My bloody valentine live- känns som en dröm. Det kommer att vara en dröm.

Klicka på bilden för att lyssna på ett av världens absolut bästa album.