I heard it said, you had come back from the dead.

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Skärmavbild 2014-02-17 kl. 21.56.30S!estafestivalen reser sig ur graven. Precis som zombiehultsfred ska Markans kulturförening nu försöka bygga nytt från grunden.

Jag spenderade två vårhelger i Hässleholm. Det var både det bästa och det värsta jag gjort. Första gången jag besökte siesta var 2009. Ett år då våren bjöd på sol och generöst med plusgrader, och vi satt i vårt camp och chillade med kall öl och inga t-shirts. Året efter var det frost om nätterna och knappt plus på dagarna. Addera ett långt regn medan man slog upp tältet och ni förstår åt vilket håll det brakar. Jag tror att det var den största anledningen till att S!esta fick lägga ner. Ingen kunde i sina vildaste tankar tänka sig att åka och frysa röven av sig på en camping igen.

När FKP Scorpio kom fram till att det inte gick att göra miljoner på det gamla Hultsfreds ädla heder och la festivalen i papperskorgen så startades en ny festival med det uppkäftiga namnet this is hultsfred. Jag var där förra året, och det kändes väl mer som en begravning än en festival, med något fler än 1000 personer på besök i den lilla småländska bygden. S!esta gör en liknande satsning och tänker sig 3-5000 besökare nästa år. Dock har de redan en mer namnkunnig banduppställning än this is hultsfred hade förra året, på gott och ont. För det bästa med Nya hultan var att se band man aldrig hört talas om innan och som älskade varje sekund av att stå på scenen. Risken är att S!esta bokar halvtrista akter som spelar på alla andra festivaler. Varför ska man åka till Hässleholm för att se Timbuktu, Icona Pop eller Hoffmaestro med 3000 andra, när man kan åka till Bråvalla och se dem med 60000 andra?

Men jag älskar de små festivalerna, som drivs av brinnande hjärtan snarare än pressade vinstkrav. Jag hoppas att man kommer kunna åka till Hultsfred och Hässleholm och återuppleva dess glansdagar om några. Därför vill jag önska båda festivalerna LYCKA TILL!

Konserter konkurrerar i Uppsala på fredag

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

 Elliphant vs postiljonenImorgon fredag har Uppsalastudenter för ovanlighetens skull två fina konserter att välja mellan. Postiljonen spelar på GH-nations popklubb Legacy. Elliphant spelar på V-Dalas nya klubb Nouvelle.

Postiljonen passar kanske bäst den som gillar svävande chill wave, á la M83. Jag såg dem på Hultsfred i sommar. Galet bra, vill jag lova. Magiskt, mysigt och härligt. När bandet inte spelar bjuds det på både ”tidlös” som ”finsmakande” pop. Dj’s är Marie Sjödin som tidigare spelat på klubb Orange, ”Atombomb” och Erik Hansén.

Elliphant passar å andra sidan den som vill ha fet och tung fest, hesa röster och hip-hop-inspirerade beats. Till detta bjuds deephouse och electro med Binär001, samt indie, soul, 30 håkanlåtar och punk med klubb Nouvelle.

Det är synd att akterna måste konkurrera, när nationerna sällan gör såhär bra bokningar. Men ett beslut måste tas. Jag vet vilken konsert jag föredrar. Vet du?

Mer info om tillställningarna nedan.

Klicka här för att komma till GH-nations event på facebook

Klicka här för att komma till V-Dala nations event på facebook

Sthlm music and arts – intro

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

alkis-version-2Goran kafjes hade varit ett nöje att få uppleva. Men nödvändig tid och utrymme fanns inte att tillgå. Därför fick första dagens andra spelning agera intro. Denna första av tre dagar, då solen låg som ett brinnande duntäcke över Skeppsholmen. 

Mattias Alkbergs gälla röst tar mig illa kvickt tillbaka till ett av mitt livs första festivalminnen. I ett tält på Hultsfredsfestivalen 2004 fick vi ösa till Fyllskalle och Släng mina rester i en grop. Jag var frälst och lyssnade på plattan Tunaskolan hela sommaren. Skivans omslag bestod av tjock papp och det var nytt för mig. Det svartvita fotot kändes viktigt. Betydelsefullt. Då hette det Mattias Alkberg BD. Idag har BD ersatts av begravning. Mattias Alkbergs begravning. Och det är ju precis det han gör i samband med detta projekt. Gräver sin egen grav. Går på sin egen begravning.

Haha, nej. Det var ett skämt. Riktigt så träffsäkert ska vi inte formulera oss. Hemskt lockande, men tyvärr inte sant, inte passande. För det här är ju fantastiskt! När jag först hörde låten Skända flaggan gjorde jag det tillsammans videon där illröda tungor sticker ut från vitmålade ansikten. Vidrigt tilltalande. Nu på scenen är bandmedlemmarna spökvita i ansiktet. ”Allt har ett slut – det tar aldrig slut” pryder en gravsten som står mitt på scenen. Det skriks att vi skriver kuken på svenska flaggan. Och andra kukar på andra flaggor. Jag tänker att det är en av årets absolut bästa låtar. Svettfläcken på Alkbergs bröst växer sig successivt större och större under konserten. Sprickan som uppstod på jeansskjortan baktill, kanske gjorde det för att agera ventil. Han rosslar fram sitt mellansnack. Police story väcker lyssnarnas uppmärksamhet med sina plötsliga engelska textrader. Alliansen och SD får sina politiska kängor. Fantastiska applåder. Raggare, Solljus/gravljus: snuskigt bra låtar. Tack för ett bra framförande. stark sol/läskig stämning. En jättefin skiva. För att vara viktig, betydelsefull.

Postiljonen – somrig chillwave

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

postiljonen

Chillwave-musikerna Postiljonen stod som jag tidigare nämnt för en av de härligaste konserterna på sommarens Hultsfred. Tunga, blöta melodier. Som en bädd av lättillgängligt välbefinnande. Likt M83 väver man in små 80-taliga blåsinstrumen. Likt Washed out tillåts lyssnaren sväva fram.

En hängivenhet som varit, återfunnen

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Eller är hängivelse rätta ordet? Jag vet inte. Låt vara.

HÄNGIVENHET LITEN

Klicka för att lyssna på Loney Dear – Ignorant boy, beautiful girl

 

Musik bländade mig i min ungdom. Gjorde mig stum, fick mig att dyka ned i en djup avgrund av svallande känslor. Jag fann där något som låg utanför det vanliga livet. Musiken injicerades likt en drog i mitt blod och tillät mig att fly undan den grå skiten, som jag inte kunde finna ord på vad det egentligen var.

I efterhand kan jag förstå att jag levde bland strukturer. Mitt i levnadssätt, beteenden, som jag aldrig skulle kunna förlika mig med. Allt det enkla, tillbakalutade, accepterade. Jag hatade det. Jag hatade min omgivning. Alla dessa givna sätt att vara på. Men jag ville aldrig ha det så. Så jag flydde i musiken, försatte mig i stämningar, där inget kunde nå mig. Känslan upplevdes som unik- det var bara jag som kände just såhär.

Idag kanske jag förstår mer varför musiken var så viktig för mig. Och jag förstår problemen mer konkret än jag gjorde då. Jag förstår också att fly- det förändrar nog inte tillvaron så värst mycket. Förutom min självupplevda tillvaro. Men jag kan sakna det där ibland. Att försjunka i känslor, som tar mig så långt bort från nuet, att det är svårt att sedan återvända.

I helgen återupplevde jag detta enorma. Mitt under mindsommarfirandet faktiskt. Fast det började egentligen på Hultsfredsfestivalen. När solen började gå upp och vi satt kvar i våra campingstolar och presenterade alla våra favoritlåtar. En av de två bröderna från Norrtälje, som vi umgicks med, spelade Loney dear – Ignorant boy, beautiful girl. Vi försattes alla i en otroligt fin stämning, där vi insöp denna enkla, men ändå så hemskt vackra, gripande låt. Men åter till midsommarhelgen. Efter ett midnattsdopp i en närliggande sjö, återvände vi till festplatsen, varpå en vän spelade upp en M. Ward-låt. Jag kom att tänka på Loney dear – Ignorant boy, beautiful girl, och ville spela den. De flesta var dock på festligare humör, när jag påbörjade ett sorts försjunkande till detta mästerverk.

Så jag gick iväg med min mobil till en parkpänk i närheten. Medtog cigaretter och en flaska öl. Satte mig. Riktade Iphonens högtalarrumpa mot mig med hjälp av cigarettpaketet. Tryckte på play. Livet börjar att snurra omkring mig. Jag finner ett lugn jag inte kände innan. Men också ett vemod av största jävla kraft. Jag blir så ängslig, gripen. Skakar. Vill nästan be om hjälp att göra något åt det här. Röker, djupa bloss. Jag vet liksom inte vad. Bara DET HÄR. Det här. Men snälla, låt det också vara för evigt. Låten tar slut, jag spelar den igen, kan inte sluta. Nynnar med, hängivet. Det är hängivenhet.

En hängivenhet som varit, återfunnen.

Hultsfred 2013 – Kurt Vile & The Violaters

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

KURT VILE PÅ HULTAN

Sista dagen. Första spelningen: Kurt Vile & The Violaters. Slött sölade vi i solen och betraktade denna underbart somriga lo-fi. Känslan av varmt, trött häng gjorde sig utmärkt påtaglig, precis som förhoppningen var. Vi hade alla bränt oss på diverse kroppsdelar redan då, och många sökte sig till skuggan av ljudbåset (eller vad man nu kallar det). Vi drack ett par öl, blev lagom mosiga och kände på Waking on a pretty day, en låt som är nästan tio minuter lång, men som man aldrig tröttnar på. Man tänker liksom inte på att den är så lång. Något som tyder på att Kurt lyckats skapa ett verkligt mästerverk. Solglasögon och kepor överallt. Och Pure pain. Så varmt och ömt. Det blev som kanske väntat en stämning detta. En stund, en del, ett parti, ett stycke.

Vi vandrade vidare utan eufori, men med ett lugn. Med ett färdandets mys i blicken. Shout out louds fick sin beskärda del av vår tid. Först på håll, sedan nära, sedan på håll igen. Ett viktigt band för svensk pop. För mig, emotionellt. Vi konstaterar att alla låtar är hemskt bra, men att det inte känns så mycket live. Det kan bero på vår inställning, det kan bero på framförandet. Jag är beredd att tro på det första faktiskt. Vi är naiva, obrydda och ger inte bandet en ärlig chans. Men det handlar också om prioritering. Man kanske inte prioriterar ett lättillgängligt svenskt band, när det finns så mycket annat, kanske ovanligt och oväntat, att se.

Så vi vänder åter. Tar en paus, kanske en tupplur. Dagen är sölig och solen tar plötsligt kål på oss. Många vill se Oskar Linnros ute i solljuset, och han har ju gjort mycket bra musik, men fan vad ointressant live. Jag vill dessutom väldigt gärna se MF/MB/, och dessutom vill jag komma undan solen. Ensam strosar jag dit och möts av deras tunga sound. Seconds away. Fan va härligt! Friskt, tungt! Med ett leende i mungipan känner jag att det här här riktigt festivalbra. Silverbullit! Den skara som befinner sig i tältet är också entusiastisk. De låter ögonlocken falla i små stunder, när det känns som bäst. Vi gungar. De är så bra nu. Har en stor kvot låtar att välja bland, och de skapar en underbar setlist, som håller tempo hela vägen. Fan va snygga de är också. Tagna ur någon film från England. Casualties är enorm och utan tvekan deras bästa låt. Och jäklar vilket framförande. Det här var bra!

Hultsfred 2013 – Portishead

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Rättelse: My bloody valentine spelade inte låten Somewhere, som jag beskrev i tidigare inlägg. Jag måste ha menat Loomer, eller något. Kanske är detta ett tecken på EXAKT HUR slätstruken den konserten var. 

Efter huvudvärken som My bloody valentine gav mig var jag sugen på ett mer tätt sound. Tjockt, fylligt och mjukt fick det gärna vara. Så jag gled iväg ensam på Postiljonen som producerar fin chillwave, gjord att rensa skallen med. Ett tungt hällregn sopades undan av en vacker solnedgång, med luva och solglasögon stegade jag mot ett av konserttälten. Hade bara hört Supreme sedan innan, men det räckte. Det var precis så skönt och befriande som jag hade hoppats på. Lärde mig att älska Plastic panorama. Och nu kanske ni sitter där och tänker, vafan, vad är det här för tråkig människa som inte har förmågan att uppskatta riktig musik live, men däremot simpel elektronisk pop. Men förstå hur fint det blir när tre unga, fina människor står där, överlyckliga över den lilla samling människor som kommit till deras tält. En publik, där också varenda en uppskattar musiken och dansar för att de blir bjudna på en upplevelse, ett rus. Ung värme och lycka. Kärlek. Det tycker jag är så mycket större än att se ett miserabelt My bloody valentine skrapa bort all antydan till känsla som finns i deras musik.

HÄLLREGN

Potiljonen ingav alltså lite livsglädje. Vi kände oss unga igen. Eller jag. De andra satt och kände sig rostiga och ville inte alls höra om hur bra Postiljonen var. Eller de var ju så väldigt taggade på Portishead. Jag med. Fast jag var också rädd. Rädd för ytterligare ett nederlag på ålderns höst.

PORTISHEAD

Vi vandrar in mot scenen. Möts av ett stort P, i skenet av det blå ljus, som är deras, bara deras. Silence, och vi förstår att rösten är magisk. Ännu. Att trummorna är feta och att det känns så jävla idag. Vi blir svarta i ögonen, tagna av stunden, går igång, vaggar, gungar och slår oss för bröstet. Det blå skenet byts ut mot en animerad film. The Rip tuggar igång tillsammans med dödskallar som rullar iväg som en enorm våg. Vi håller om varandra, berättar för varandra hur stort det här är.

Så kommer Glory box, och utrymmet räcker inte riktigt till. Händer genom håret, tänder som gnisslar, ögonen uppspärrade. Vi följer strålkastarna genom himlen. Gitarren blixtrar som elfrekvenser och gestaltas som så bakom bandet. 4:11 in i låten. Ja, vi skriker. AAAAAAHHHH!!!!! Med en lättnad jublar vi. Hurrar! Vi ler, skrattar, nu är vi där. Epifani tammefan. Vi pendlar mellan mardrömmarnas mörker och glädjerus och öl och cigaretter. Scratch. Wandering stars. Tungt.

De spelar Roads och Jonatan talar om, att han skulle kunna uppleva det här hela natten. Bara stå på håll och insupa detta, ta en sväng till öltältet för att hämta en öl lite då och då, röka, återvända, lyssna. Hela natten. Detta är bland de bästa konserter vi sett.

Vi lämnar fältet, med armarna om varandra. Flaming lips som spelar direkt efteråt är fantastiskt, men man orkar liksom inte. Portishead var större. Går inte att jämföra. Det lägger sig inte så snabbt. Denna upplevelse, man inte upplever alltför ofta i ett liv.

 

Populaermusik intar Hultsfred

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Din tältgranne ställer sig långsamt upp, som i trans. Blicken är riktad mot skyn. Det som sedan följer är otäckt. En efter en ställer sig hela campingen upp. Alla tystnar. Varenda blick är fäst vid samma punkt. Du känner snart för att följa dina alldeles naturliga impulser. Vad är det alla ser på? Undrar du. Du vill också se, men känner ett obehag. Det är något som inte stämmer. Du frågar din vän, vad det är som pågår, vänder dig om. Men det är för sent. Hen står där, som alla andra. Blicken är stadig. Och hen ser samtidigt lycklig ut. Nöjd. Men du känner dig ensam, utelämnad. Och upplever samtidigt en otrolig nyfikenhet. Avund.

Inget kan stoppa det; du vänder dig om och tittar.

POPULAERMUSIK INTAR HULTSFRED

Det du känner är lycka. Epifani, ett glädjerus. Det är bländande, skönt och det känns som att du alltid har väntat på det, utan att ens veta om det. Du tänker: låt det aldrig ta slut.

Det kommer aldrig att ta slut.

Se med fördel följande akter på Hultsfredsfestivalen 2013:

Kurt Vile // Shout Out Louds // YAST // Band of Horses // Lune // Portishead // Phoenix // Mew // The Flaming Lips // MF/MB/ // Kings Of Convenience // This Is Head // My Bloody Valentine // Arctic Monkeys // Amason // Hästpojken

Klicka på respektive titel för att lyssna på Spotify. Öppna ölen. Sätt ner tältpinnarna. Var spontan. Berusa dig.