Postiljonen – somrig chillwave

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

postiljonen

Chillwave-musikerna Postiljonen stod som jag tidigare nämnt för en av de härligaste konserterna på sommarens Hultsfred. Tunga, blöta melodier. Som en bädd av lättillgängligt välbefinnande. Likt M83 väver man in små 80-taliga blåsinstrumen. Likt Washed out tillåts lyssnaren sväva fram.

En hängivenhet som varit, återfunnen

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Eller är hängivelse rätta ordet? Jag vet inte. Låt vara.

HÄNGIVENHET LITEN

Klicka för att lyssna på Loney Dear – Ignorant boy, beautiful girl

 

Musik bländade mig i min ungdom. Gjorde mig stum, fick mig att dyka ned i en djup avgrund av svallande känslor. Jag fann där något som låg utanför det vanliga livet. Musiken injicerades likt en drog i mitt blod och tillät mig att fly undan den grå skiten, som jag inte kunde finna ord på vad det egentligen var.

I efterhand kan jag förstå att jag levde bland strukturer. Mitt i levnadssätt, beteenden, som jag aldrig skulle kunna förlika mig med. Allt det enkla, tillbakalutade, accepterade. Jag hatade det. Jag hatade min omgivning. Alla dessa givna sätt att vara på. Men jag ville aldrig ha det så. Så jag flydde i musiken, försatte mig i stämningar, där inget kunde nå mig. Känslan upplevdes som unik- det var bara jag som kände just såhär.

Idag kanske jag förstår mer varför musiken var så viktig för mig. Och jag förstår problemen mer konkret än jag gjorde då. Jag förstår också att fly- det förändrar nog inte tillvaron så värst mycket. Förutom min självupplevda tillvaro. Men jag kan sakna det där ibland. Att försjunka i känslor, som tar mig så långt bort från nuet, att det är svårt att sedan återvända.

I helgen återupplevde jag detta enorma. Mitt under mindsommarfirandet faktiskt. Fast det började egentligen på Hultsfredsfestivalen. När solen började gå upp och vi satt kvar i våra campingstolar och presenterade alla våra favoritlåtar. En av de två bröderna från Norrtälje, som vi umgicks med, spelade Loney dear – Ignorant boy, beautiful girl. Vi försattes alla i en otroligt fin stämning, där vi insöp denna enkla, men ändå så hemskt vackra, gripande låt. Men åter till midsommarhelgen. Efter ett midnattsdopp i en närliggande sjö, återvände vi till festplatsen, varpå en vän spelade upp en M. Ward-låt. Jag kom att tänka på Loney dear – Ignorant boy, beautiful girl, och ville spela den. De flesta var dock på festligare humör, när jag påbörjade ett sorts försjunkande till detta mästerverk.

Så jag gick iväg med min mobil till en parkpänk i närheten. Medtog cigaretter och en flaska öl. Satte mig. Riktade Iphonens högtalarrumpa mot mig med hjälp av cigarettpaketet. Tryckte på play. Livet börjar att snurra omkring mig. Jag finner ett lugn jag inte kände innan. Men också ett vemod av största jävla kraft. Jag blir så ängslig, gripen. Skakar. Vill nästan be om hjälp att göra något åt det här. Röker, djupa bloss. Jag vet liksom inte vad. Bara DET HÄR. Det här. Men snälla, låt det också vara för evigt. Låten tar slut, jag spelar den igen, kan inte sluta. Nynnar med, hängivet. Det är hängivenhet.

En hängivenhet som varit, återfunnen.

Världen är en underbar plats

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

VÄRLDEN ÄR EN UNDERBAR PLATS LITEN

Efter att Band of horses hade spelat låten Weed party under helgens Hultsfredsfestival i Stoxa, kände vi oss rätt nöjda. Nu har de inte mycket mer att ge. Nu har vi hört det vi vill höra, tänkte vi. Så vi vandrade iväg mot öltälten för att avnjuta resten av konserten på håll. Så börjar de spela härliga Ode to LRC och vi känner att vi vill in dit igen, känna på låten i massan, blunda och skölja ned upplevelsen med ölen- som man faktiskt fick dricka överallt på festivalområdet när man väl hade köpt den.

När de så sedan vackert trappar ned på melodin drygt en minut in i låten, och vi sjunger med i den hoppfulla raden ”the world’s such a wonderful place”, ser jag några snubbar trycka in sig bakom oss. En av männen, som ser ut att vara i trettioårsåldern, lägger snart märke till en ung tjej i närheten. Hon är knappast äldre än 15 år. Det råder inga tvivel om hans förtjusning och han skrider till verket.

Med stadig hand kring midjan drar han henne till sig. Hon ler osäkert och flackar med blicken, försöker slita sig utan att liksom göra väsen av sig. Hon är trevlig, ni vet. Hon vill ju inte skapa dålig stämning. Men den här killen ger sig inte så lätt. Hon kommer undan för en stund, men snart är han där igen, samma hand kring samma midja- smekande, farligt nära bysten. Hårt, grovt. Han flåsar henne i örat när han försöker prata med henne och hon kryper ihop, ler inte längre.

Min näve knyts och jag ser honom i ögonen med förhoppningen om att han ska se mig och förstå att han ska ge fan i det där. Min vän sliter tag i mig, ber mig låta bli. Han vill inte ställa till med bråk, fullt förståeligt. Det vill naturligtvis inte jag heller. Men jag kan inte bara låta detta ske. Kompisarna till den unga tjejen börjar se oroliga ut och sliter i henne, drar henne undan. Han tar ett fast tag kring hennes bakhuvud, drar undan hennes hår och säger något tätt mot hennes öra. Hennes ögon tåras. Så tar hon sig loss, och de rusar iväg.

Han står kvar med armarna i kors, flinar. Jag tänker på hur många våldtäkter som kommer att inträffa denna natt, samt vem som kommer att bli just hans offer. Kanske hittar han henne igen. Jag får lust att knäa honom ordentligt så att hans förmåga att genomföra en akt förloras för ett tag framöver. Ode to LRC är slut. Min vän säger åt mig att det inte var någon fara, att det ordnade sig. Bandet påbörjar den avslutande låten The Funeral, en ruskigt bra låt. Det låter verkligen fantastiskt. Jag önskar att jag kunde låta mig hänges, som alla andra. Men jag känner mig trött, uppgiven och ledsen. Övertygelsen sångaren gav mig, om att världen är en så underbar plats, regerar inte längre. Och då är min värld inte ens i närheten av lika lite underbar som den unga tjejens.

För att kvinnor får i dagens samhälle (och har så gjort i hundratals år) helt enkelt stå ut med den här sortens beteende. Jag har så många gånger fått höra att man som tjej vänjer sig. Att detta är så vanligt att man inte har kraften till att bli upprörd. Könsmaktsordningen upprätthålls. Mannen utövar sin makt och ingen reagerar. Men någon måste ju säga ifrån. Att ansvaret ska ligga på den unga tjejen är förstås helt befängt.

Feminismen är samtidigt stark just nu. Stora protester sker via sociala medier, i form av grupper, bloggtexter och protestlistor. Men å andra sidan möts feminismen därför också av än starkare motstånd, från de som riskerar att förlora den makt och kontroll de har. Och de som aktivt kämpar för feminismen är främst kvinnor. I samband med en demonstration mot sexism i Tantolunden, Stockholm sa en talare att män i större utsträckning måste agera för feminismen.

Och jag tror också att fler feministiska män genererar färre fall som det ovan. Acceptansen måste minskas och minskas, tills den inte existerar längre.  Jag menar inte att mannen ska vara en skyddsängel i någon sorts föreställning om att kvinnor inte kan sköta sig själva, men män måste börja ifrågasätta varandras beteende och stödja kvinnors rättigheter. Detta för att förändring måste ske, om vi vill att världen ska vara en underbar plats – för alla.

Hultsfred 2013 – Kurt Vile & The Violaters

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

KURT VILE PÅ HULTAN

Sista dagen. Första spelningen: Kurt Vile & The Violaters. Slött sölade vi i solen och betraktade denna underbart somriga lo-fi. Känslan av varmt, trött häng gjorde sig utmärkt påtaglig, precis som förhoppningen var. Vi hade alla bränt oss på diverse kroppsdelar redan då, och många sökte sig till skuggan av ljudbåset (eller vad man nu kallar det). Vi drack ett par öl, blev lagom mosiga och kände på Waking on a pretty day, en låt som är nästan tio minuter lång, men som man aldrig tröttnar på. Man tänker liksom inte på att den är så lång. Något som tyder på att Kurt lyckats skapa ett verkligt mästerverk. Solglasögon och kepor överallt. Och Pure pain. Så varmt och ömt. Det blev som kanske väntat en stämning detta. En stund, en del, ett parti, ett stycke.

Vi vandrade vidare utan eufori, men med ett lugn. Med ett färdandets mys i blicken. Shout out louds fick sin beskärda del av vår tid. Först på håll, sedan nära, sedan på håll igen. Ett viktigt band för svensk pop. För mig, emotionellt. Vi konstaterar att alla låtar är hemskt bra, men att det inte känns så mycket live. Det kan bero på vår inställning, det kan bero på framförandet. Jag är beredd att tro på det första faktiskt. Vi är naiva, obrydda och ger inte bandet en ärlig chans. Men det handlar också om prioritering. Man kanske inte prioriterar ett lättillgängligt svenskt band, när det finns så mycket annat, kanske ovanligt och oväntat, att se.

Så vi vänder åter. Tar en paus, kanske en tupplur. Dagen är sölig och solen tar plötsligt kål på oss. Många vill se Oskar Linnros ute i solljuset, och han har ju gjort mycket bra musik, men fan vad ointressant live. Jag vill dessutom väldigt gärna se MF/MB/, och dessutom vill jag komma undan solen. Ensam strosar jag dit och möts av deras tunga sound. Seconds away. Fan va härligt! Friskt, tungt! Med ett leende i mungipan känner jag att det här här riktigt festivalbra. Silverbullit! Den skara som befinner sig i tältet är också entusiastisk. De låter ögonlocken falla i små stunder, när det känns som bäst. Vi gungar. De är så bra nu. Har en stor kvot låtar att välja bland, och de skapar en underbar setlist, som håller tempo hela vägen. Fan va snygga de är också. Tagna ur någon film från England. Casualties är enorm och utan tvekan deras bästa låt. Och jäklar vilket framförande. Det här var bra!

Hultsfredsfestivalen i Stoxa – En utvärdering

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

BeFuunky4.jpg

Området i Stoxa var inte lika fint och gemytligt som det i Småland. Det dåliga vädret hjälpte knappast till att försköna bilden av landskapet och inte heller flygplanen som flög över himlen och överröstade tillvaron. Jag är inte heller positivt inställd till narkotikapolisen som gång på gång kom och letade efter någon som brukar droger (polisen förhörde en kompis tre gånger trots att han var oskyldig!) och både duscharna och toaletterna kunde varit fler och fräschare.

Trots detta hade jag en väldigt rolig festival. Folket som var där hade en positiv inställning, ölen smakade gott och framförallt såg jag många bra konserter. Jag håller inte med Mårten att My Bloody Valentine var dåliga, tvärtom, bilden förstärktes hos mig att bandet är ett av världens bästa och att höra låtar från Loveless live var en stark upplevelse. Att även se Fat Boy Slim spela var en höjdpunkt. Jag är trött på musikklimatet idag där Swedish House Mafia och Avicii tar så stort utrymme men när jag såg Norman Cook vända plattor live så påmindes jag om att Dj-kulturen inte behöver vara plastig och mainstream.

Dansanta beats tillsammans med en märklig videokonstellation gjorde att området i Stoxa plötsligt kändes som en strand på Ibiza i början av 90-talet och trots att spelningen var något för lång som tycker jag det var roligt att se Fat Boy Slim uppträda.

Som jag även misstänkte innan festivalen började blev det blev bäst vid midnatt på fredagen då Portishead klev upp på scenen. För några år sedan läste jag en intervju med Blixa Bargeld, frontfiguren från Einstürzende Neubauten där han berättade att han gillade Portishead. Eftersom Bargeld sällan talar positivt om andra band så insåg jag att det var ett band jag borde kolla upp. Jag blev knappast besviken, Third är en av de mest fascinerande skivorna jag lyssnat på, det självbetitlade andra albumet är fin lågmäld soul och Dummy är ett av 90-talets bästa album med sin blandning av hiphop-beats och beroendeframkallande melodier.

Det är lätt att bli besviken när man förväntar sig mycket av ett band men istället blev jag bara överväldigad. Portishead på Hultsfredsfestivalen är en av de bästa konserterna jag sett i hela mitt liv, den psykedeliska videoinstallationen i bakgrunden var oerhört snygg och bandet spelade sina låtar perfekt. I slutet av konserten sprang jag och Mårten till baren och beställde kall öl och tände varsin cigarett. Portishead avrundande spelningen med att spela två av sina bästa låtar, Roads och We Carry On, och Beth Gibbons röst fick mitt hjärta att slå snabbare. Jag blundade och insåg att musik inte blir bättre än så här.

Hultsfredsfestivalen i Stoxa hade sina för och nackdelar men överlag hade jag en fantastiskt rolig festivalupplevelse. Området kunde varit bättre, vädret kunde varit finare och visst hade det varit skönt utan narkotikapolis och flygplan men konserterna och stämningen gjorde att det blev en lyckad helg och jag skulle gärna åka tillbaka till Stoxa nästa år om festivalen äger rum igen.

Hultsfred 2013 – Mew (var tog magin vägen?)

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

frenger

Regnet föll hårt. Vi var nyanlända. Huvor och regnjackor. Några snabba öl innan kalaset började. Ciggen slocknar i kontakt med stora droppar. På håll hör vi att den första konserten på största scenen börjar. Om det var Special eller Apocalopso vi noterade där i början. Kanske. Hur som helst så lunkade vi dit. Vi och några andra tappra så att säga. Felen börjar redan här. Man hör på håll att herr Bjerres röst brister- som den alltid gör. Och det har jag länge accepterat, det är väl okej. Hans röst håller inte för deras låtar live. Magin skapas på annat sätt, har jag alltid tänkt. Men regn. Och dessutom en värdelös tid för ett band som oftast lever mycket på ljussättning och fantasifulla bakgrundsvideos. Nu: ingetdera. I övrigt så är ju bandet trist. Väldigt stela och stillastående lunkar de omkring i extremt fula byxor med fickor strax ovanför knäna, mjuka scarfs eller någon slags mysig hårdrocks-stil. Och en klick gul regnjacka som drog upp stämningen lite.

Så deras setlist. Tre låtar från den skivan. Tre låtar från den skivan. Sen tre låtar från den skivan. Och så avslutar vi med Comforting sounds som vi gör exakt varenda konsert. Och just ja, vi spelar typ inga låtar från senaste skivan. Om dem nu väljer att blicka bakåt- gör det med stil. Spela för fan Behind the drapes eller Eight flew over, One was destroyed. Men något positivt kanske. Att få höra 156 är alltid underbart. Och Am i Wry? No naturligtvis. Men nä, det här var väldigt ogenomtänkt och tråkigt och platt. Och inte hjälpte det detta band, som faktiskt helt enkelt är på väg utför, att spela dagtid på en alldeles för stor scen. Vem lyssnar på dem idag? Väldigt luddigt. De var magiska för mig en gång i tiden, och jag kan än idag tänka att Frengers är en av de viktigaste plattorna i mitt liv. Men alltså, det här går inte. Det är nog slut nu.

Några tankar inför Hultsfredsfestivalen

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

portishead

Imorgon börjar Hultsfredsfestivalen, den nya festivalen med det gamla namnet i Stoxa som ligger en liten bit utanför Stockholm. Festivalen har fått kritik för att ha flyttat från folkparken i Småland till storstan utan att byta namn men det är egentligen inte en oväntad förflyttning. Människor vill inte längre åka ner till skogen och titta på band med gitarrer i händerna och att både Siestafestivalen i Hässleholm och Peace and Love i Borlänge gått i konkurs är ett bevis på detta. Jag föredrar att Hultsfredsfestivalen flyttar än lägger ner sin verksamhet, jag har en rädsla att det annars snart enbart existerar Summerburst och Bruce Springsteens konserter på Friends Arena och Ullevi för det är den musiken som tilltalar den stora massan.

Jag är också glad att Hultsfredsfestivalen inte äger rum i centrala Stockholm och försöker bli ett nytt Way Out West. Way Out West bokar alltid massor av bra band men området i Göteborgs innerstad samt de ständiga köerna gör att Way Out West känns mer jobbig än som en rolig festivalupplevelse. Jag hoppas den nya Hultsfredsfestivalen kan fånga känslan att vara en relativt liten musikfestival och tilltala människor på samma sätt som Emmabodafestivalen tilltalade mig när jag var 16 år eller när jag var på Peace and Love 2005 då det var 10 000 besökare istället för de nästan 50 000 besökarna som kom 2012.

Jag är positivt inställd till Hultsfredsfestivalen dels angående området där festivalen äger rum men även med tanke på de artister som festivalen bokat som både känns relevanta för 2013 (Asap Rocky, Kurt Vile and The Violaters och Savages) men även stora bokningar av band som My Bloody Valentine och Fat boy Slim som kan få människor som bor utanför Stockholm och Uppsalaområdet att köpa biljett och åka till festivalen. Jag är övertygad att det inte spelar någon roll vart Hultsfredsfestivalen ligger och vad festivalen bär för namn strax innan midnatt på fredag då Portishead går på scen och spelar låtar som Roads, The Rip och It`s a Fire. Bara den bokningen gör att Hultsfredsfestivalen i Stoxa känns som början på ett lyckat koncept.

Hultsfred – Nostalgi och blandband

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Populaermusik kommer att besöka Hultsfred 2013. Jag (Mårten) och Jonathan kommer att ramla omkring bland konserter, tält, kladd, svett och unga människor. Flytten av festivalen är både märklig, sorglig och genialisk. Trist för orten osv osv, men naturligtvis ett ekonomiskt bra drag. Av praktiska skäl är jag hur som helst glad över att den numera ligger så nära. Särskilt som året bokningar är väldigt fina.

Jag vill hylla 8 år gamla festivalminnen i form av ett foto som togs på Hultsfred. Bilden är inte bra. Men det är den enda jag har från när jag för första gången jag ser Mew på den där lilla dansbanan. Jag tyckte länge att konserten var det bästa jag någonsin upplevt. Kan garantera att jag satt med pannan i handen under många cigaretters tid efter den.

hultsfred mew

Och jag vill skapa stämning inför årets tillställning med en Spotifylista. Den är gjord som ett blandband eller en blandskiva. Dvs gjord för att lyssna på från början till slut. På jävligt, ja vad ska man säga, helt vanligt manér, heter den också ”Populaermusik – Blandband Hultsfred 2013.” Har väl ingen särskild ambition med ordningen annat än att skapa skön känsla. Den består endast av musik som kan upplevas live på festivalen. Även om jag vill att den ska vara festvänlig så har jag inte bangat på de mer melankoliska bitarna. För att dom är bra och för att dom bör höras inför respektive konserter. Klicka här så hittar du till listan!

Jag vill slutligen passa på att nämna att sidan för spellistor har fått ett nytt utseende och upplägg. Listan som jag bara följde upp under en kortare tid har lagts ner. Nu ligger där kompletta årsbästalistor från 2011 och 2012, samt denna nya Hultsfredslista. Jag ämnar lägga upp fler sådana med tiden! Kolla in nya sidan här!