Känn ingen sorg

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

känn ingen sorg

Följande text avslöjar en hel del viktiga delar av filmen Känn ingen sorgs berättelse. Så läs kanske inte om du inte sett den ännu, men har tänkt se den. 

Filmen inleds med att huvudkaraktären Pål ska framföra Brännö serenad i kyrkan vid en skolavslutning. Han bär en Gais-tröja och färgglada armband. Visan framförs aldrig – istället får vi se ett slags tvångssyndrom i form av att han istället visar rumpan för publiken. Han lider av scenskräck, är ofantligt nervös. Denna scenskräck genomsyras Påls karaktär av genom hela berättelsen. Vidare hoppar vi en sådär 15 år framåt och för att visa att Pål är Pål låter man honom bära samma Gais-tröja och samma armband. Scenen som sedan följer, när de jagade av Göteborgsfans ramlar gatan fram tonsatt av låten ifråga, rycks jag upp och kommer i skön stämning. Men sedan avslutas jakten med ett dopp i en container full av vatten och fiskhuvuden. Sistnämnda blev, tillsammans med övertydligheten i form av Gais-tröjan, lite för enkelt för mig. Så jag blev lite av.

MEN. Efter denna ganska tveksamma inledning växer filmen och man kan luta sig tillbaka något. Framställningen av Göteborg tillsammans med Håkans musik kommer man bara inte undan. När det också framställs vackert likt en liten saga känner jag mig lycklig. Karaktären Pål blickar mot horisonten och drömmer om Rio. Han vill vidare, till något annat. Johnny är en sympatisk knarklangande barndomsvän som styr vad som sker. Håller fester och känner vakterna på klubbar. Han är fin och vill (nästan alltid) sin vän Pål väl.

Framställningen av filmens kvinnliga karaktärer kräver dock sitt eget stycke. Det är hemskt trist att de är så stereotypa, tom när det är Sveriges finaste Håkan som skapat dem. Horan och madonnan alltså. Eva och Lena. Dessa två ytterligheter tycks vara de enda alternativen för en kvinna i sagans värld. Eva rör sig ständigt i sexiga, förföriska poser. Sitter ensam i en röd genomskinlig BH på sin säng och snortar kokain på sensuellt vis. Lena är flickvänsmaterialet som sysslar med kampsport och tycks till en början vara ointressant som något annat än vän, i hennes ”okvinnliga”, sportiga drag. Pål är en svag man, vars drifter inte kan stoppa honom när Eva valsar förbi. Tills han förstår att hon är en svår vacker kvinna man inte kan få. En som inte blir ihop med någon. Först då inser han att Lena är den rätta. Fan va fint va. Vackert. Nä, det här hoppades jag man skulle slippa.

Vidare. Johnny dör. På grund av knarklangandet. I armarna på Pål ber Johnny honom att sjunga för honom, för att sedan somna in. På begravningen ska han så möta sin största skräck, i samma kyrka där det hela började: spela och sjunga inför en publik. Svårmodigt pressar han fram En midsommarnattsdröm och den växer sig så stor och känslosam att jag för första gången, vad jag vet, gråter i en biosalong. Tårarna forsar. Det är oundvikligt. Jag lider och är lycklig och lämnar tillställningen med ett svårslaget känslosvall.

Trots sina brister är filmen fantastisk. Stämningen, karaktärerna. Sagan.